För numera drygt hundra dagar sedan valdes kristdemokraten Friedrich Merz till kansler för att leda en svart-röd koalition.

Dess främsta arbetsuppdrag är att skapa nytt förtroende efter det över treåriga försöket att forma landet med hjälp av en trafikljuskoalition.

Ser man i backspegeln kvarstår dessvärre intrycket av en nästan tvåårig blytung handlingsförlamning på grund av oöverstigliga motsättningar mellan SPD, FDP och De gröna.

Brobyggare

Nystarten med Friedrich Merz och den socialdemokratiske vicekanslern Lars Klingbeil i spetsen står numera under det enorma trycket att leverera kännbara resultat.

Med hjälp av enastående miljardbelopp från det höjda upplåningstaket måste regeringen få den tyska ekonomin på fötterna igen.

Det gäller främst att reparera landets delvis förslitna infrastruktur, säkra pensionerna och samtidigt investera ofantliga summor för att öka Tysklands försvarsförmåga gentemot de nya riskerna som utlöstes av Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

Det är ingen lätt match. I synnerhet inte för partier som i vissa fall även tvingas att överbrygga motsatta värderingar.

Atmosfären mellan SPD, CDU och det bayerska CSU är inte alltid bekväm och friktionsfri.

Bara ett exempel var det senaste offentliga grälet om ett socialdemokratiskt förslag för valet av en ny författningsdomare. Utnämningen havererade på grund av misstroende inom CDU/CSU:s parlamentsgrupp och var absolut kontraproduktiv.

Ändå, enligt en analys i veckotidningen Die Zeit tycks åtminstone kansler Merz beteende vara präglat av insikten att det vore en katastrof för demokratin om motsättningarna leder till att försvaga koalitionspartnern SPD (ytterligare).

I sin aktuella ledare anser Zeit-journalisten Mariam Lau att ”Merz inte hyser något ideologiskt fiendskap” gentemot den socialdemokratiska koalitionspartnern.

Och det är tveklöst den andan som bör förstärkas. Det behövs brobyggare och konkreta resultat att visa upp. Upprivande koalitionskonflikter skulle endast gynna de krafter i samhället som redan står i startgropen för att inleda ett högernationalistiskt systemskifte.

Regeringen satsar på en ”reformhöst”. Kruxet är dock att många väljare saknar insikten om att motsvarande program knappast kan verkställas i en handomvändning.

Stämningsbilden

Tålamod är tydligen ingen dygd som för närvarande kännetecknar den breda tyska mentaliteten. Den slutsatsen ligger åtminstone nära till hands efter en analys av aktuella opinionsmätningar.

Under augusti-månaden rankas de kristliga systerpartierna mellan 25 och 28 procent av väljarkåren vilket ligger under vad de fick i årets förbundsdagsval, 28,5 procent.

Hack i häl ligger förföljaren AfD. Med 22,5 till hela 26 procent markerar extremhögern en klart uppåtgående trend.

När det gäller SPD så har regeringssamarbetet i en svart-röd-koalition (ännu) inte gett några positiva effekter.

Mätningar mellan 13 och 16 procent ligger under partiets historiskt sämsta valresultat på 16,4 procent i februari.

Till helhetsbilden hör dessutom att även sympativärden för CDU-kansler Friedrich Merz knappast talar om en optimistisk uppbackning bland väljarna. I hela Tyskland anser endast 29 procent att han förtjänar förtroende. I landets östra delstater dalar den siffran till endast 18 procent.

Oroväckande

Visserligen kan mätinstitutens utredningsarbeten inte jämställas med demokratiska val men ändå kan man inte komma ifrån att resultaten innebär en en diger utmaning för regeringen att inte misslyckas.

Redan nu diskuteras oroväckande konsekvenser för 2026 års så kallade supervalår med omröstningar i fem olika delstater. Bland dem Mecklenburg-Vorpommern och Sachsen-Anhalt i östra Tyskland.

Den politiska situationen medför i båda fallen att AfD står i startgropen för att avlösa SPD eller CDU som starkaste gruppering i de respektive parlamenten.

Bakom denna torra sifferanalys döljer sig väljarnas tänkbara beslut att öppna maktens korridorer för ett parti som även måste betraktas som den extrema nynationalismens parlamentariska arm. Något som tydligen knappast irriterar partiets anhängare. Detsamma gäller för strävandena i Kreml att med hjälp av olika mediala och andra metoder främja partiet i syftet att ytterligare polarisera det politiska läget i Tyskland.

”Många i väst anar inte hur djupt förankrat hatet i öst är mot väst och det västliga politiska systemet”, varnar den kände östtyske historikern Ilko-Sascha Kowalczuk häromdagen i en intervju med Berlin-tidningen Tagesspiegel.

Hans prognos är illavarslande. Enligt honom kommer allt som sker i öst förr eller senare att ske även i väst.

I vilken grad hans åsikt besannas kan omprövas redan den 14 september då det äger rum ett kommunalval i Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen.