En sämre tysk-amerikansk relation söker man förgäves under hela fasen sedan andra världskrigets slut.

Det är därför inte för intet att Joe Bidens slutliga valseger välkomnas med en omfattande portion lättnad. Förhoppningen är att den nya administrationen i Washington inleder en återgång till normala bilaterala icke-konfrontativa relationer.

Men det finns även ett lik i garderoben där det är osäker om Trumps arvtagare fortsätter i samma spår eller om diplomatisk förhandligsvilja kan leda till dess fridfulla begravning.

Det trumpska arvet är öronmärkt under rubiken ”Nord Stream 2”.

Det rör sig om en jäsande konflikt med många bottnar. Till dess ingredienser hör inslag som i många fall påminner om en politisk thriller. Spänningen utgörs bland annat av en komplicerad härva med påstådda giftmordsförsök, stormaktsspel, politiska sanktioner och handelsbojkott.

En stoppad gasledning

Det rör sig om drygt 55 miljarder kubikmeter naturgas om året som skulle strömma från den ryska staden Vyborg till Lubmin (nära Greifswald) vid den tyska östersjökusten.

Avtalet för det över 1 200 kilometer långa rörledningsprojektet undertecknades i september 2005. Närvarande var bl a den ryske presidenten Vladimir Putin och den dåvarande socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder.

Kort därefter förlorade den tyske regeringschefen som bekant förbundsdagsvalet mot Angela Merkel.

Men redan under loppet av 2006 startade den driftige ex-politikern Schröder en ny karrär som företagslobbyist. Hans goda relationer till Putin gjorde förmodligen sitt. Han fick tunga poster inom de ryska företagen Gazprom och Rosneft.

Aktuellt agerar han som styrelseordförande för projektbolaget Nord Stream 2.

Enligt Schröders egna övertygelse innebär både hans nära vänskap till president Putin (”en klockren demokrat”) och engagemanget för gasledningsprojektet ett positivt framtida bidrag till den tyska och europeiska energiförsörjningen. Fast den värderingen är aktuellt under omprövning även bland tyska socialdemokrater.

Med en rörläggningsförmåga på tre kilometer om dagen skulle specialfartygen ha kvar omkring femtio dagar för att bygga färdigt ledningen och nå målet i Lubmin.

Kruxet är dock att hela projektet ingår i ett geopolitiskt maktspel med motstånd från andra sidan Atlanten. Sedan Trump-regeringens ekonomiska hot om sanktioner mot den schweiziskt-nederlänska offshorespecialisten Allseas pausar rörläggningsarbeten i närmast ett år. Fartygen drogs tillbaka.

Som ersättare ligger numera den ryska rörläggaren ”Akademik Cherskiy” i hamnen Mukran på den tyska ön Rügen redo att ta över. Men även hennes intsats lär dröja eftersom US-kongressen utfärdade nya sanktioner riktade mot för projektet ansvariga försäkrings- och certifieringsbolag.

Ekonomiska intressen

I försöket att kartlägga intressena bakom uppläggningen så styrs verksamheten av den ryska gasjätten Gazprom som i sin tur är hundraprocentig ägare för Nord Stream AB med säte i Schweiz. Enligt uppgifterna i medierna rör det sig om en investeringsvolym mellan åtta och tio miljarder euro. För över 50 procent av den summan står Ryssland och Gazprom. Andra storspelare är energibolag som tyska Wintershall, det brittisk-nederländska Shell, det österrikiska OMV samt Engie SA i Frankrike.

Sedan mars 2020 agerar även den finländska konsernen Fortum som en av investerarna för Nord Stream 2. Dessutom deltar omkring tusen andra företag bland annat som underleveratörer eller inom logistiken i affärsverksamheten.

Enligt uppgifterna på Nord Stream 2:s hemsida kommer leveranserna att trygga energiförsörjningen för tyska och andra konsumenter på EU:s inre marknad.

En sedan länge omstridd fråga är dock om aktiviteterna kan klassas som EU-projekt.

Politiskt motstånd yttrades redan under startfasen i Östeuropa. Det som befaras där är minskade intäkter från landbaserade rörledningar till Västeuropa. Detsamma gäller för Ukraina som fruktar att den egna förhandlingspositionen gentemot Ryssland försvagas ytterligare.

Att dessa länder välkomnade president Trumps sanktioner mot Nord Stream 2 projektet är föga förvånande. Förenta staterna utgör tveklöst en stark allianspartner i den konflikten. Den amerikanska strategins drivs i synnerhet av två intressen. För det första gäller det att försvaga Ryssland geopolitiskt. För det andra vill man in Washington öppna den europeiska marknaden för egna LNG eller s k fracking-gas leveranser. Framställningen av denna energiresurs betraktas däremot av många kritiker som miljöpolitiskt oseriöst.

USA argumenterar med att Tyskland och EU inte får hamna i en beroendesituation från ryska engergiimporter. Oavsett sanningshalten i detta påstående så kan man ifrågasätta ett mönster då EU-staternas handelspolitik först måste godkännas av Vita huset i Washington. ”Ingen stat äger rätten att diktera EU:s engergipolitik”, ansåg i detta sammanhang den tyske utrikesministern Heiko Maas (SPD) under ett möte med sin ryske kollega Sergej Lavrov.

Giftmordsförsök

Det redan komplicerade konflikt- och interessenläget försvårades sedan ytterliggare när den kände ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj under en resa i Sibirien utsattes för ett giftmordförsök.

På initiativ av hans anhöriga tranporterades han vidare till Berlin för specialbehandling på sjukhuset Charité. Den politiskt brisanta diagnosen innebar att attentatet genomfördes med ett nervgift ur den s k novitjok-gruppen. Ett likande ämne hade tidigare används mot en rysk agent i Storbritrannien. Den tyska regeringen samt EU:s talespersoner i Bryssel är övertygade om att ansvaret för mordförsöket mot Navalnyj främst bör sökas i Moskva.

Föga överraskande bestrider Kreml-chefen Vladimir Putin alla förebråelser och avvisar kraven på en noggrann utredning av fallet i det egna landet.

I en intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel påpekar han att offret knappast hade kunnat lämna Ryssland till Berlin om man ville bli av med honom.

Under en fas då de diplomatiska irritationerna gick på högvarv kretsade den inrikespolitiska debatten i Tyskland om att även använda sanktionvapnet mot Nord Stream 2.

Inte minst oppositionspartiet De gröna framhöll att Gazproms kommande exportvinster bidrar till den ryska statsbudgeten. Därmed stöds bl a resursflödet i konflikten med Ukraina samt till landets militära kemilaboratorier där man forskar med novitjok-giftet.

Rysslandkritiska tonfall hördes även från Norbert Röttgen som är en av CDU:s kanslerkandidater och tillika orförande i förbundsdagens utrikespolitiska utskott.
Efter attentatet mot Navalnyj krävde dessutom SPD:s ordförande Norbert Walter-Borjans ”verksamma sanktioner”. Partikollegan och utrikesministern Heiko Maas uttryckte en ”förhoppning” om att ”Ryssland inte tvingar fram ett läge då vi måste ändra vår hållning till Nord Stream 2”.

Aleksej Navalnyj överlevde och kunde i september lämna sjukhuset Charité i Berlin.

Aktuellt tycks den tidigare stormiga konflikten med Ryssland ändå ha mojnat.

Ett tecken på det är att regeringsföreträdare inte längre upprepar något sanktionsbegär mot Nord Stream 2-projektet.

Storvärjan lades bort, spänningen trappades ner och resulterade i snarare diplomatisk florettfäktning då EU sanktionerade sju personer i kretsen kring Putin med inreseförbud och spärrade konton. Åtgärden speglades sedan genom att man i Moskva varslade om liknande straff mot personer främst i Tyskland och Frankrike.

Äffaren kring oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj tycks därmed vara utagerad eller åtminstone lagt på hyllan.

USA och Biden

Den tillträdande amerikanske presidenten Joe Biden kommer utan tvekan att förändra den under Trump nedisade förhandligsatmofären med sina europeiska allianspartner.

Men frågan framöver är om man kan att dra höga växlar på en snabb konfliktlösning för gasledningsprojektet Nord Stream 2?

När det gäller handelspolitiken så förväntas även av Biden att han tillämpar en om än några grader mildare form av det trumpska mottot ”America First”.

Möjligen upprepar han inte den sittande presidentens förmyndarattityd men även Biden avser att tillvarata den stora EU-marknaden för USA:s producenter av flytande frackinggas.

I en del mediekällor ryktas i det sammanhanget att det tyska näringsdepartementet förbereder förslag om stöd för en infrastruktur som ska underlätta amerikanska gasimporter. Om detta verkligen leder till en kursändring i Vita husets sanktionspolitik mot Nord Stream 2 återstår att se i perioden efter Bidens installation i januari 2021.