För första gången hände det under min studietid på 70-talet då jag i allt högre grad blev medveten om orsakerna bakom andra världskrigets fasor och förintelsens ofantliga civilisationsbrott.

Liknande skamkänslor blommade sedan på 80-talet efter läsningen av den judiske författaren Ralph Giordanos bok ”den andra skulden”.

Hans då omdiskuterade alster står för mig än idag som den bästa sammanfattningen på främst 50- och 60-talets misslyckade avnazifieringen i den unga förbundsrepubliken.

Det var obehagligt att läsa om hur gamla nazister blev ”demokratiskt rentvättade” och lyckades att erövra nya ansvarsfulla poster inom politiken, rättsväsendet eller näringslivet.

Skarpa högervindar

Även aktuellt drabbas jag av liknande trista känslor. Anledningen är de senaste årens opinionstrender för det högerradikala partiet AfD.

Varje gång förfäras jag över att nya all-time-high-noteringar speglar en djup obekväm realitet i mitt hemland.

Om det vore val nästa söndag skulle extremisterna med 21,6 procent komma på andra plats i förbundsdagen bakom CDU/CSU.

I östtyska delstater som Brandenburg, Sachsen, Thüringen eller Mecklenburg-Vorpommern är högervinden ännu skarpare. I de berörda lantdagar skulle AfD för närvarande räkna med tydliga valseger på drygt 30 procent.

Självfallet kan jag analysera drivkraften bakom dessa dystra trender. Det rör sig om missnöjet med den aktuella trafikljuskoalitionens politik.

Uppsvinget drevs fram av flera faktorer. Högst på listan står numera den fortsatta strömmen av asylsökande flyktingar. Och det är inte bara de dramatiska bilderna från den italienska ön Lampedusa som skrämmer många.

Allvarliga klagomål kommer även från tyska kommuner som utsätts för ett allt högre belastningsprov när det gäller att skapa boställen för de drabbade migranter.

Missnöjet triggas ytterligare av impopulära beslut i samband med klimatkrisen samt alla konsekvenser som landet tvingas att brottas med i kölvatten av Rysslands fullskaliga anfallkrig mot Ukraina.

Inte bara missnöje

Allt detta förstår jag. Men jag saknar ändå förståelse för en attityd som anser att lösningar kan finnas med hjälp av politiker som agerar höger om den demokratiska mitten.

Det är dessutom inte bara proteststämningen som piskar upp mätningarna för det högerextrema AfD. Deras opinionssiffror tycks dessutom drivas upp av anhängare med en övertygelse för de värderingar som partiets ledarskikt allt från början spred till publiken.

Björn Höcke möter väljare i Mödlareuth 2019. (Foto: Wikimedia Commons)

De kanske mest kända och motbjudande exemplen härstammar från AfD:s före detta ordförande Alexander Gauland, den aktuelle gruppledaren i Thüringens parlament Björn Höcke (som enligt ett domstolsbeslut kan kallas för fascist) samt partiledaren Alice Weidel.

”Hitler och nazismen är bara en fågelskit under den tusenåriga framgångsrika tyska historien.”
”Vi tyskar är det enda folket som byggde ett skammens monument mitt i centrum av den egna huvudstaden.”
”Om fransmännen och britterna är stolta över Napoleon, Nelson eller Churchill, så kan vi med rätta vara stolta över det som de tyska soldaterna åstadkom under två världskrig.”
”Vi kan inte fira Nazitysklands nederlag”.

Listan är längre än så. Att allt för många numera blundar för motsvarande budskap betyder inget gott för den demokratiska kulturen i förbundsrepubliken.

Trista konsekvenser

Det spekuleras ibland om fördelningen mellan protest och övertygelser bakom det skrämmande högernationalistsiska stämningsläget.

Visserligen är det ingen oväsentlig fråga. Det som jag lärde mig av historien är att inte alla tyskar som under 30-talet röstade för NSDAP var nazister.

Men den kunskapen bör nog kompletteras med den bedrövliga insikten om att även “proteströster“ kan få ödesdigra konsekvenser.

Nej, med ett AfD i maktens korridorer skulle vi inte se nya koncentrationsläger. Därmot förstärks tveklöst risken för en omdaning som kan tillspetsas med ett vägval för en tilltagande orbanisering inte bara i Tyskland utan som bekant även i många andra europeiska länder.

En politik i den andan skulle främja rasism och förmodligen även medföra glädje i Kreml. S k högerpopulister kommer i många fall att bocka för diktatorn Vladimir Putin genom att ifrågasätta de aktuella sanktionsåtgärder som beror på hans anfallskrig.

Eldfara

Redan tidigare redovisade jag om hur “brandmuren“ som Tysklands demokratiska partier upprättade mot den högerextremistiska eldfaran allt som oftast utsätts för påfrestningar.

Det senast exemplet från delstaten Thüringen bekräftar dessa farhågor.

Anledningen är att CDU och FDP gemensamt med AfD röstade fram en lagändring (om skattesänkning) mot minoritetsregerigen som består av en koalition mellan Die Linke, SPD och De gröna.

AfD jublar! Och dess framgång backades upp av att borgerliga partier bidrog till att ge högerradikalismens företrädare med den ökände Björn Höcke i spetsen en skenbar seriositet.

Fortsätter detta mönster ser jag en växande fara för den “tredje skulden”.