Det var tre dagar efter att det ryska anfallskriget mot Ukraina startade, då Olaf Scholz reagerade med en även internationellt uppmärksammad regeringsförklaring inför förbundsdagen i Berlin.

Han talade om en tidsomvändning – Zeitenwende – och varslade om ett ofantligt utgiftspaket på 100 miljarder euro för att rusta upp den tyska försvarsmakten.

Vidare lovade han att landets militärbudget under de kommande åren ska uppfylla Nato-alliansens investeringskrav på minst två procent av landets BNP.

Författningen ändras

Under innevarande veckan var det dags att gå från ord till handling. Ledande företrädare för trafikljuskoalitionen möttes med oppositionsprofiler för CDU/CSU.

För att öka förståelsen för det något komplicerade händelsförloppet är det på plats att ha en viss kännedom om de två tyska glosorna ”Sondervermögen” och ”Schuldenbremse”.

När man här i landet talar om ”Vermögen” så betyder det egentligen att vara förmögen dvs att ha ”tillgångar” i den ena eller andra formen. I den aktuella termen rör det sig till och om ”särskilda-tillgångar” (Sondervermögen).

Kruxet är dock att de utlovade 100 miljarder euro för försvaret inte kan tas från besparingar eller dylika resurser. Korrekt i pekuniär mening är därför motsatsen. Pengarna tas från skulder i form av nya statliga krediter fast utanför den ordinarie budgeteringen.

På det viset kan den tyske finansministern Christian Lindner (FDP) efterleva den författningsstadgade regeln om ”Schuldenbremse”. För att bromsa statens skuldsättning gäller att nyupplåningen endast får ske upp till högst 0,35 procent av den aktuella BNP:n.

För att inte bryta mot den lagen öronmärktes de 100 miljarder till militären som ”Sondervermögen”. För alla andra ordinarie budgeteringar gäller även framöver författningens lånetak.

Det på grund av kriget nödvändiga undantaget tvingade således fram en ändring av den tyska grundlagen. För att nå den nödvändiga två tredjedelars majoriteten i förbundsdagen är trafikljuskoalitionen även beroende av CDU/CSU:s röster.

För att kunna få oppositionledamöternas uppslutning tvingades främst SPD och De gröna ge upp tanken om att miljardflödet även kunde öronmärkas för civilförsvaret, en tyrgg engergiförsörjning, humanitära åtgärder eller cybersäkerheten. Motsvarande tankar sänktes däremot av oppositionsledaren CDU-chefen Friedrich Merz.

Bristfälligt försvar

Politiskt befinner sig förbundsrepubliken mitt i en ångertid av historiska mått. Med den gamla ödesdigra skuggan om tysk militarism i ryggen blev nedrustningen under de senaste decennierna en dygd som varje försvarsminister fick beröm för.

Främst efter den tyska enheten gnetades årligen på försvarsutgifterna. Det kallades fredsdividend och signalerade samtidigt att landet satsade på en fredlig samlevnad med alla grannstater.

Den tyska försvarsmakten krympte sedan till en armé för utlandsinsatser i kampen mot den internationella terrorismen som t ex i Afghanistan.

I Berlin blundades det hårt för att ledarna i Kreml befann sig på den motsatta vägen. Den ryska upprustningen skenade iväg och banade vägen för att med militära maktmedel realisera Putins dröm om nya geopolitiskt motiverade erövringar.

Att tillvarata den fina fredsdividenden kan idag tolkas som självskadebeteende.

Inför ett hotfult läge med allvarliga spänningar vid Nato-alliansens östra gräns är den tyska försvarsmaktens beredskap bristfällig om inte nerkörd.

”Die Truppe steht blank”, dvs trupperna står med tomma händer, kommenterade arméinspektören, generallöjtnant Alfons Mais situationen kort efter den det ryska överfallet mot Ukraina.

Bara ett konkret exempel på försvarsmaktens vanmakt är frånvaron av ett ändamålsenligt ammunitionsförråd. I mediala debattprogram anmärker experter att en tysk brigad stationerad i t ex Estland endast kan strida i högst en vecka.

Vidare uppges att armén bara förfogar över femtio år gamla transporthelikoptrar med undermålig flygförmåga. Av marinens sex u-båtar är inte mer än två redo för strid, de andra ligger antingen på ett varv eller används för utbildning.

Även radiokommunikationen sköts med trettio år gammal utrustning och saknar digitalisering.

Listan är längre än så och står således för ett gigantisk investeringsbehov.

Satsningarna tar tid

Ett numera förlegat tankemönster när det gäller militärutgifter var att det rör sig om ”oproduktiva” satsningar. Många ansåg att en stridsvagn kostar många miljoner, gynnar främst vapenindustrins profiter men ”producerar” inget utan står på kaserngården eller övningskör på manövrar.

På grund av Vladimir Putins anfallskrig växer återigen kalla krigets insikt om att den trots allt ändå ”producerar” säkerhet.

I den andan ska Tysklands 100-miljarders program (plus ca 50 miljarder i den normala budgeten) rätta till gamla försvarssynder.

På den redan bekanta inköpslistan står främst nya amerikanska F-35 stridsflygplan för att avlösa det föråldrade Tornado-systemet. På prislappen står mellan 10 och 15 miljarder euro.

Hög prioritet har dessutom ammunitionsbeställningen för omkring 20 miljarder euro.

Nya transporthelikoptrar från USA kalkyleras kosta sex miljarder.

Marinen har anmält behov av fregatter, korvetter och u-båtar. Även det kommer att kosta åtskilliga miljarder. Också den listan är ofullständig och måste tveklöst kompletteras med höga utgifter för digitaliseringen samt soldaternas personliga stridsutrustning.

Visst, 100 miljarder euro är mycket pengar, men på kort sikt närmast värdelösa.

Det aktuellt rådande säkerhetsläget förändras. Så kommer bland annat de nya flygplanen inte förrän om två till tre år.

Utgiftsplaneringen är en sak, men vapenindustrins produktionskapacitet kan inte trappas upp i en handvändning.

Att det tyska försvarets muskler fortfarande är klena men kommer att växa framöver är dessutom en svag tröst för Ukrainas utsatta läge mot den ryska aggressorn.