Sedan den 5 september 2024 är 73-åringen Barnier Frankrikes premiärminister men det är oklart när han kommer att vara klar med en lista över ministrar. Élisabeth Borne presenterade sina ministrar fyra dagar efter att ha tillträtt som premiärminister i maj 2022, medan hennes efterträdare Gabriel Attal presenterade de viktigaste ministrarna två dagar efter att ha tillträtt som premiärminister i januari 2024. Resten av ministerlistan presenterade han nästan en månad senare.

Medan presidenter byter ut sina premiärministrar titt som tätt i Frankrike, är det ytterst ovanligt i den femte republikens förhållanden att en spontan misstroendeomröstning går igenom. Det skedde mot Georges Pompidou i oktober 1962. Det var ett turbulent år i Frankrikes historia då Algeriet hade vunnit sin självständighet efter att ha gjort militärt motstånd mot Frankrike i flera år. President Charles de Gaulle hade ersatt femte republikens förste premiärminister Michel Debré med Pompidou i april 1962, fast Pompidou inte var ledamot av nationalförsamlingen. Efter att nationalförsamlingen fällde Pompidou, upplöste de Gaulle nationalförsamlingen med gaullistisk seger som resultat. Pompidou fick till sist fortsätta som premiärminister till år 1968 och följande år efterträdde han de Gaulle som president.

Michel Barnier föddes den 9 januari 1952 i La Tronche i departementet Isère i sydöstra Frankrike. Floden Isère flyter genom departementet, vars huvudort är Grenoble mitt i de franska alperna. I barndomen var han både körgosse och scout, medan modern var aktiv inom den kristna vänstern. Efter skolåren i Albertville och Lyon studerade Barnier på 1970-talet vid handelshögskolan ECSP i Paris där även den blivande premiärministern Jean-Pierre Raffarin studerade på den tiden. Raffarin var som ung anhängare av mittenpolitikern och presidenten Valéry Giscard d’Estaing, medan Barnier var gaullist från första början. Raffarin kom att tillträda som premiärminister år 2002, medan Barniers stund är kommen nu år 2024.

Barnier var medarbetare åt flera gaullistiska ministrar på 1970-talet. Därefter var han ledamot av nationalförsamlingen från 1978 till 1993. I nationalförsamlingen företrädde han Savoie i de franska alperna vid den italienska gränsen. Just i Savoie fick Albertville stå värd för vinter-OS 1992 och Barnier fick spela en aktiv roll i organisationskommittén. Han har senare innehaft flera toppjobb inom EU, bland dem EU-kommissionär för regionalpolitik i kommissionen Prodi 1999-2004 och EU-kommissionär för inre marknaden och tjänster i kommissionen Barroso II 2010-2014. Barnier var Franrikes miljöminister 1993-1995, utrikesminister 2004-2005 och jordbruksminister 2007-2009. Mellan 2009 och 2010 företrädde han regionen Île-de-France som omfattar Paris med omnejd i EU-parlamentet där han satt i utskottet för konstitutionella frågor. När Storbritannien utträdde ur EU, var Barnier EU:s chefsförhandlare 2016-2019.

Barnier hör nuförtiden till Republikanerna som är en sammanslagning av flera borgerliga partier och finns under det namnet sedan 2015. Ex-presidenten Nicolas Sarkozy grundade partiet under dess nuvarande namn. Det föregående namnet UMP stod först för Unionen för presidentmajoriteten och sedan för Folkrörelseunionen (Union pour un mouvement populaire). UMP grundades av president Jacques Chirac år 2002. Innan dess hette det ledande gaullistpartiet Samling för Republiken (RPR) mellan 1976 och 2002. Även det partiet hade grundats av Chirac. RPR föregicks av UDR som hade grundats medan de Gaulle fortfarande var vid makten år 1967. Det var i UDR Barnier påbörjade sin politiska bana och har sedan fortsatt den tillsammans med gaullisternas huvudfåra i RPR, UMP och Republikanerna.

I presidentvalet 2022 tävlade Barnier om att bli nominerad av Republikanerna men partiet nominerade den 16 år yngre Valérie Pécresse. Barnier var hennes rådgivare i valkampanjen i frågor som hade med internationell politik att göra. Med närmare fem procent av rösterna fick Pécresse en blygsam femteplats och stödde den sittande presidenten Emmanuel Macron i valets andra omgång. Man kan jämföra Pécresses resultat med Socialistpartiets Anne Hidalgo som fick mindre än två procent av rösterna och en tiondeplats. Även Hidalgo stödde Macron i den avgörande andra omgången mot Marine Le Pen.

Trots att valet mellan Macron och Le Pen var tämligen klart, vägrade två av de utslagna kandidaterna att ta ställning mellan dem i den avgörande omgången. Den ena var trotskisten Nathalie Arthaud som hade placerat sig sist på en tolfteplats i den första omgången och den andra var Jean Lassalle på sjunde plats som är svår att placera på en höger-vänsterskala, men han har en mittenpolitisk bakgrund och är någon sorts landsbygdspopulist.

Socialistpartiets och Republikanernas kandidater stödde alltså Macron mot Le Pen i andra omgången av presidentvalet 2022 tillsammans med den gröna kandidaten Yannick Yadot och kommunisten Fabien Roussel. Le Pen stöddes av två av de utslagna kandidaterna, sanngaullisten Nicolas Dupont-Aignan och högerextremisten Éric Zemmour.

Vad som säger något om de nuvarande svårigheterna att bilda en stabil koalitionsregering är att två av de utslagna kandidaterna tog i och för sig ställning emot Le Pen, men de vägrade säga att de stöder Macron. Dessa var vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon som var trea i den första omgången med nästan 22 procent av rösterna och antikapitalisten Philippe Poutou som kom på näst sista plats med mindre än en procent av rösterna.

Det var inget större problem i presidentvalet, eftersom Macron vann med en betryggande marginal. Men nu är det väldigt svårt att bilda en koalitionsregering utan Det okuvliga Frankrike (La France insoumise) vars kandidat Mélenchon var i presidentvalet. I valet till nationalförsamlingen bildade partiet det vinnande valförbundet Nya Folkfronten tillsammans med Socialistpartiet och ett antal andra partier men det är svårt att bilda regering när ingen har en klar majoritet och president Macron spelar dessutom en central roll.

Nu är det alltså en veteranpolitiker från Republikanerna som ska ro i land det nästan omöjliga uppdraget att bilda en regering som åtnjuter stöd i nationalförsamlingen. Detta gör Barnier samtidigt som hans eget parti är sönderrivet av en ledarskapskris. Partisplittringen beror på att en minoritet inom partiet under ledning av partiordförande Éric Ciotti ville alliera sig med ytterhögern. Barnier företräder en politisk rörelse i kaos samtidigt som han ska kontrollera en kaotisk politisk situation.