Både sol, värme och fågelkvitter kommer allt närmare och längtan efter att andas in den friska vårluften blir allt starkare. Solen till trots är det svårt att blunda för det mörker som ligger över oss just nu. Känslan av den tunga skuggan av krig och elände som just nu härjar fritt i vår värld kväver sakta hoppet om en ljusare framtid.

Den 24 februari var det 2 år sedan kriget mellan Ryssland och Ukraina bröt ut. Trots att vi i Finland bor långt borta från den härjade platsen, känns kriget på något sätt väldigt nära. Att sända hjälp och stöd till de utsatta har varit en självklarhet för många av oss, medan andra kanske valt att blunda för det med rädsla för att vi i Finland på något sätt ska påverkas negativt av den ryska ilskan.

Kriget i Ukraina är dock inte den enda konflikt som pågår just nu – och kanske inte heller den brutalaste. Konflikten mellan Gaza och Israel har eskalerat och har kommit att skörda många tusentals liv, långt fler än vi ens kan föreställa oss. Stridigheterna, som har pågått långt innan den 7 oktober då Hamas valde att attackera Israel, har länge varit ett känsligt ämne och många anser även att Israel gör rätt som fortsättningsvis bombar Gazas folk trots att otaliga civila har fått sätta livet till. Här är det många som väljer att se enbart Hamas agerande i oktober, trots att konflikten sträcker sig så långt som från 1940-talet. Det faktum att både finska och utländska medier valt att ge en mycket ensidig bild av det som händer är enligt mig både skrämmande och oacceptabelt.

Det är lätt att vara egoistisk då man lever i ett så tryggt land som Finland. Men det är just här det mörkaste av mörker ligger och ruvar. Visst, det är kanske lättare att lägga dövörat till då en konflikt inte aktivt påverkar en själv. Att jag väljer att skriva om detta är inte enbart för att jag anser att andra bör öppna ögonen utan detta gäller även mig eftersom också mina ögon varit slutna länge nog.

Konflikten i Gaza är inte den första som känts väldigt långt borta. Krig och elände har alltid funnits. Det är bara det att jag inte minns dem eftersom jag fått leva tryggt här i vår västerländska och privilegierade bubbla, befriad från vetskapen om vad som händer i krigsdrabbade områden.

Sen jag blev mamma har mina ögon vistats och jag har insett att jag varken gör mig själv eller min dotter någon tjänst genom att blunda för vad som pågår, snarare tvärtom. Jag önskar att min dotter fortsättningsvis ska få leva ett tryggt liv, vare sig jag finns här med henne eller inte. Men då måste jag också själv vara delaktig i att bygga en värld där hon kan få känna sig trygg. Den krassa sanningen är att det inte ens är hundra år sedan kriget härjade i våra marker. Insikten om att det nu kan finns en risk för att vi hamnar i krigets nävar igen får det att vrida sig i magen.

De kvittrande fåglarna och de ljusare dagarna gör dock att hoppet, allt elände till trots, växer. Så länge vi inte låter mörkret tynga ner oss så finns det en chans för en ljusare framtid. Arbetar vi tillsammans för en bättre värld, är chansen stor att ljuset vinner.