Det är fredagkväll. En tung vecka av arbete är äntligen över och det är dags att lägga sig i tv-soffan och ta det lite lugnt. Av gammal vana kommer smarttelefonen fram och scrollandet försätter dig i trans. På skärmen dyker bilder på glada kompisgäng förbi. Alla verkar ha något på gång just denna fredag. Själv har du varken blivit medbjuden eller har någon att bjuda hem till dig för att umgås. Den lugna kväll du hade sett fram emot ändrar form. Känslan av ensamhet tar än en gång vid och nedstämdheten är ett faktum.

Ofrivillig ensamhet är ett stort problem i vårt samhälle, både bland de äldre och de yngre generationerna. Vad orsaken till ensamheten är, kan dock variera stort. Vissa har helt enkelt få sociala kontakter medan andra kanske har många vänner men känner sig ensam trots det. Personligen känner jag igen mig i båda scenarierna. Samtidigt som jag känner igen mig, har jag även nått insikten om att ensamheten inte alltid är lika verklig som den känns.

Innan sociala medier kom in i bilden, kände jag mig sällan ensam. Det faktum att vi nuförtiden kan se hur “alla andra” verkar ha ett kompisgäng de spenderar tid med till synes varje helg, är enligt mig inte nyttigt. Speciellt eftersom det egentligen bara är glansbilder från deras liv vi får se. Glansen från dessa bilder är så bländande att verkligheten hamnar i skugga och då lätt glöms bort. Det är här ensamheten lätt smyger sig på. Att helg efter helg se dessa saker i flödet sätter till slut djupa spår som kan vara svåra att släta över.

Trots att dessa känslor kan vara en bieffekt av det vi får se i sociala medier, är de trots allt i allra högsta grad verkliga. Det faktum att ensamhet överlag målas upp som något negativt och avvikande gör ju inte saken bättre. Att människan är en social varelse betyder inte att vi alltid måste spendera tid med någon, inte ens i sammanhang som anses vara sociala, till exempel att gå på restaurang. Ofta innehåller egentiden nuförtiden uppkoppling till sociala medier, en podd i öronen eller liknande. Att verkligen spendera tid med sig själv, utan distraktioner, tror jag vore både lärorikt och helande. Frågan jag ofta ställer mig är: Varför är det så svårt att umgås med sig själv?

Redan från barnsben hör det till att man ska vara sysselsatt, är man för lugn eller spenderar tid ensam så får man kanske höra att man borde gå och leka med någon. Det finns en rädsla både från föräldrars och pedagogers håll att barnet på något sätt ska agera avvikande eller känna sig utanför, vilket är helt förståeligt. Men då ensamheten är självvald kan barnet istället se det som att det faktiskt är något som är fel och ensamhet får då en negativ stämpel rätt tidigt. De sociala medierna med sina glansbilder kan då väcka dessa inlärda känslor och ekorrhjulet börjar snurra fortare och fortare. Kanske vore det helt enkelt dags att släppa de negativa tankar vi har kring ensamhet och inse att det även kan vara väldigt bra att spendera tid enbart med sig själv, utan distraktioner.

Trots att ensamhet även har sina goda sidor, så vill jag trots allt påminna om att det finns många människor som verkligen lider av att inte ha något socialt nätverk. Det är ett stort problem och något som bör tas på allvar. Den fabricerade ensamheten, som jag försökt beskriva, ger även den verkliga känslor. Det är dock svårt att särskilja dessa två fenomen, speciellt som ung. Det faktum att många unga spenderar en stor del av sin tid på sociala medier nuförtiden utan att samtidigt få ta del av ensamhetens positiva sidor, kanske är något vi bör jobba på.