Tonfisksallad, “Grevinnan och betjänten” på TV samt fyra av och titta på fyrverkerier tillsammans med familjen. Det är så jag minns min barndoms nyårsaftnar. Min pappa brukade spendera många hundra mark på olika typer av fyrverkeripjäser och runt tolvslaget på nyårsafton gick han och min bror ut på åkern utanför vårt hus för att avfyra dem. Runt omkring oss gjorde våra grannar likaså. Till min förvåning var det många av fyrverkeripjäserna som trots sin storlek och sitt pris bara bjöd på ett litet “fjutt”-ljud, medan andra mycket mindre pjäser kunde bidra med stora smällar. I luften kunde man se ett tunt lager rök sprida sig och doften av krut, eller nyår, infann sig. Jag kan inte säga att jag egentligen brydde mig så väldigt mycket om fyrverkerierna i sig, men känslan av samhörighet som de förde med sig, den bär jag alltid med mig.

Trots att jag har många fina minnen från nyårsaftnar tillsammans med familjen, så var det trots allt nyårsdagens aktivitet som betydde allra mest för mig. Då brukade jag och min mamma gå runt omkring i byn och plocka upp det skräp som fyrverkeripjäserna, och deras uppskjutare, lämnat efter sig. Att i dagsljus se hur mycket skräp dessa fyrverkerier bidrog med kändes inte roligt, samtidigt som jag i min oskuldsfullhet njöt av att få räkna hur många röda eller blåa plasttoppar från raketerna jag kunde hitta. Som vuxen har jag kommit att förstå att detta bara är en liten del av den skadegörelse som fyrverkeripjäser kan ha. Redan som barn hade jag respekt för den skada som fyrverkerierna kunde åstadkomma hos människor, men det var först i tonåren som jag utvecklade en sorts rädsla för dem. Och det är inte enbart jag som har denna rädsla, tvärtom.

Varje år är det många husdjursägare som får fly fältet eftersom deras katt eller hund visar en extrem rädsla för det ljud fyrverkerierna åstadkommer. Naturens djur och fåglar kan även de ta skada av något som vi människor gör för skojs eller traditions skull. Men det är inte enbart djuren som lider, utan även människor. Jag tänker främst på de som tvingats fly från sitt hemland på grund av krig och personer som utsatts för annan typ av trauman där höga ljud kan bidra med en stark reaktion. Därför frågar jag mig varje år; varför fortsätter vi med denna tradition?

För att summera. Fyrverkeripjäser skräpar ner, de är farliga att handskas med samt kan skada både människor och djur. Trots detta är det många som fortsättningsvis väljer att lägga pengar på dessa pjäser. Varje år kan jag se en diskussion på sociala medier som rör just detta och det enda argumentet till varför vi fortsättningsvis ska sälja fyrverkeripjäser är: “För att det är roligt”. De som vill att smällandet ska förbjudas uppfattas som gnälliga eller som personer som vill förbjuda allt som är roligt. Personligen kan jag inte längre förstå hur man kan tycka att något som bidrar med så mycket skada kan ses som ett nöje och jag är inte ensam om den saken.

Inför det nya året ställer jag dig frågan: sluta smälla eller sluta gnälla? Vilken sida står du på?