Werner von Hausen (1870-1951) var en antimodern klassicist och man kan kanske inte vara alltför förvånad att med den inställningen var hans öde helt enkelt att bli bortglömd för några generationer. Därför känns det förvånande hur fräscht intryck Villa Gyllenbergs utställning ger. Konsthistorikern Laura Gutman har låtit sig fascineras av von Hausens konst både som forskare och som utställningens kurator. Hon har också skrivit en mycket förtjänstfull utställningskatalog som baserar sig på den första omfattande forskningen om von Hausen.

Många av de finaste pärlorna finns i privata samlingar, varför det är synnerligen angeläget att Villa Gyllenberg kom fram till detta första retrospektiva utställning. Werner von Hausens konst har överhuvudtaget inte visats i större utsträckning på 50 år.

Werner von Hausen var en mycket skicklig målare som studerade i Paris och vistades därefter i bland annat Egypten, Italien och Nederländerna. Hustrun Nenni von Hausen var norsk och även norska fjordlandskap förekommer bland von Hausens målningar. Även om von Hausens landskapsmålningar från Norge inte alls är lika dramatiska som den samtidigt i Konstmuseet Sinebrychoff utställda norska 1800-talskonstnären Peder Balkes, blir det ändå en intressant parallell.

Kanske har känslan av aktualitet och påtaglighet med det att göra att von Hausen tog så många intryck av alla sina utlandsvistelser. Han sökte den eviga sanningen och var ointresserad av trender men han var ändå en sann finlandssvensk kosmopolit som var öppen för världen. Han var inte lika öppen för sin samtid som många andra konstnärer men öppen för det långa historiska perspektivet och för intryck från olika kulturer. I Berlin anslöt von Hausen sig år 1913 till Antroposofiska sällskapet och han blev djupt påverkad av antroposofin och lärorna av rörelsens grundare Rudolf Steiner.

Werner von Hausen var öppen för många olika slags intryck men inte i första hand för nya intryck. Det gamla och evighetsnära fascinerade honom. Den konstnärspersonlighet som Villa Gyllenbergs utställning porträtterar är säregen och lätt att relatera till.

Werner von Hausen: Synnöve och Mana (1907). Denna målning som föreställer von Hausens döttrar målade konstnären i Paris. (Foto: Topi Lappalainen)

Familjelivet var viktigt för von Hausen och en målning som starkt står ut är dubbelporträttet av döttrarna Synnöve och Mana som han målade i Paris. En stor del av utställningen består av många olika slags landskap men von Hausen var också en mycket skicklig porträttmålare.

En viktig aspekt i utställningen är att Werner von Hausen hörde till konstnärs- och författarkolonin i Grankulla. Ur ett lokalhistoriskt perspektiv är därför utställningen också väldigt intressant. Arkitektvännen Alarik Tavaststjerna ritade Villa Reire i Grankulla för von Hausen.

Det är också intressant att en viktig inspirationskälla för konstnärskolonin i Grankulla var den mer berömda konstnärskolonin i Tusby. Werner von Hausen hade besökt både Pekka Halonen och Eero Järnefelt i Tusby år 1903, vilket besök väckte hans längtan för en liknande plats i världen i en annan del av Helsingfors omgivningar.

En av von Hausens mest lyckade porträttmålningar föreställer Alariks hustru Svea Tavaststjerna, född Ingman.

Werner von Hausen: Porträtt av Svea Tavaststjerna (1913). (Foto: Topi Lappalainen)

Werner von Hausen hann måla ganska mycket och många av de 80 utställda konstverken kom till offentligt påseende för första gången. Både utställningskatalogen och själva utställningen är utan vidare en kulturgärning. Den gärningens värde har till en del med det lokala och finlandssvenska att göra, inte minst när man tänker på von Hausen som en pådrivande gestalt i konstnärs- och författarkolonin i Grankulla. Men han var också en kosmopolit och utställningen vidgar också vyerna till den vida världen. Det lokala och det globala möts på ett trevligt sätt i von Hausens konst. Han var väldigt hemmastadd i både Grankulla och i världen, men inte lika hemmastadd i sin samtid. Därför är det väldigt förståeligt att det tog så länge att hans konst grävdes fram och kan nu betraktas ur ett helt annat perspektiv än vad hans samtida hade. Det finns någonting tilltalande, avväpnande och sympatiskt i hans konst. Han är inte den största mästaren när det gäller finländsk konst, men han förtjänar en plats i Finlands konsthistoria.