Jag träffar Annika Åman på ett café på Vasa stadsbibliotek en vintervit decemberdag. Åman berättar inledningsvis att hon har haft det väldigt stressigt på sistone (med förberedelser) efter hon fick inbjudan till självständighetsbalen av presidenten för några veckor sedan, men att det nu börjat lugna ner sig. Hon berättar vidare att det var en väldigt fin upplevelse att få åka till slottet, där hon bland annat fick skaka hand med presidentparet och att hon gick hemma flera dagar efteråt och var väldigt glad att hon fick dela den här upplevelsen med Alexandra Mangs som hon driver Unga Scenkompaniet tillsammans med.

Intresse för poesi

Vi kommer fort in på Åmans intresse för poesi efter att ha diskuterat att vi faktiskt har en presidentfru i Finland som är poet och jag undrar om Åman skriver poesi själv vid sidan av sitt pjäs- och romanförfattarskap.

– Jag tänker att poesin är hela grunden i mig. Den kom in så tidigt i livet och har betytt så mycket för mig. De första texterna jag skrev var nog väldigt poetiska och det kommer väldigt naturligt för mig att uttrycka mig på ett sådant sätt. Jag skulle gärna vilja gärna ge ut lyrik i framtiden.

Åman fortsätter att berätta om hur det blev så att teatern blev hennes yrke, fast hon inte hade tänkt att det skulle bli så, utan hade drömt om att bli författare redan som barn när hon lärde sig att läsa och skriva.

– Men det tog ju trettio år från dess, tills jag debuterade som författare med romanen Lumpänglar.

Att uppnå sitt ikigai

Det visar sig att Åman har flera projekt i tankarna som hon skissar på. Men allt har sin tid och tiden är någonting som inte alltid räcker till när man är småbarnsförälder. Hon berättar att hon ständigt har anteckningar utspridda här och var, men hon har insett att hon inte kan göra allt hon vill samtidigt, då slår man bara knut på sig själv.

Jag ställer frågan om hur mycket Åman känner att författarskapet är ett vanligt arbete eller mer som ett kall i livet.

– Jag tror inte att det riktigt går att särskilja dem från varandra. Som konstnär använder man ju sig själv så väldigt mycket och öser ur sig själv. Jag tror att många författare upplever att det är deras syfte och sätt att leva genom den gåvan som de har fått och om man kan använda det som sitt yrke, så är det ju ett väldigt stort plus.

Åman berättar vidare om det japanska uttrycket ikigai som ungefär betyder meningen med livet eller anledningen till att vara. Enligt filosofin uppnår man sitt ikigai när följande fyra delar i livet samverkar: man gör det man älskar och är bra på, man gör det som världen behöver – och man kan samtidigt få betalt för det. Passion som profession, helt enkelt. Det berättar Åman att hon tror starkt på och känner att hon oftast upplever i sitt liv.

Unga Scenkompaniet

Pratstunden fortsätter och Åman verkar vara väldigt nöjd med att arbeta både inom teater och som författare. Hon berättar om hur hon och Alexandra Mangs startade upp Unga Scenkompaniet efter att de hade studerat teater och drama tillsammans på Yrkeshögskolan Novia, när utbildningen fortfarande fanns i Vasa (Jakobstad numera).

– Vi hade redan från början samma vision om hur vi ville förändra och revolutionera barn- och ungdomsteatern i det här landet. Vi var väldigt inspirerade av Suzanne Osten och Unga Klara i Stockholm som är världsledande när det gäller barnperspektivet, och där även Alexandra gjorde sin praktik. Vi ville göra samma sak i Finland. Ta unga på allvar och lyfta fram deras verklighet och berättelser, höja deras röster i det här samhället. Inte bara erbjuda teater som är färdigtuggad och har som syfte att underhålla. Att vara barn är lika svårt som att vara vuxen. Konstens uppgift är att lindra vår tillvaro och ge hopp.

Åman berättar att hon och Mangs som är konstnärliga ledare för Unga Scenkompaniet, har hållit med med verksamheten i elva år nu och att de gästanställer den personal som de behöver till olika projekt. I fjol fick de statens barnkulturpris.

– Vi jobbar alltid med efterforskning till våra produktioner. Vi åker ut och träffar målgruppen eller annan expertis från samhället. Ofta lyfter vi ju fram tyngre teman på teaterscenen.

Nedskärningar inom kultursektorn

Det har påbörjats med stora nedskärningar inom olika områden i samhället och inte minst inom kulturen. Är det någonting som Åman redan fått känna av undrar jag.

– Tyvärr är det dystra utsikter just nu. Vi har fått fler oväntade avslag på ansökningar som direkt påverkar vår verksamhet när det gäller möjligheten att lyfta lön de kommande månaderna, så det känns nervöst. Man får ju bara hoppas att det här vänder så småningom.

Tror du att det kommer att göra det?

– Nej, tyvärr är det lite dystert just nu när vi har en regering som inte prioriterar kulturen särskilt högt och förstår hur mycket de estetiska värdena betyder och hur viktiga de är för både unga och gamla i samhället.

Från teater till debutromanen

Vi börjar närma oss slutet på intervjun, men först vill jag veta mer om hur Åmans kritikerrosade roman Lumpänglar (Schildts & Söderströms, 2022) kom till.

– Jag har levt med Lumpänglar i snart femton år. Jag har växt upp nära Oravais fabrik och tack vare att jag har spelat teater på Oravais Teater som har som tradition att lyfta fram de lokala berättelserna, så fick jag en förståelse för hur viktigt detta var.

– Hela området på Oravais fabrik kallas för Masunin, dialekt för ordet masugn. Vi har ju haft en lång epok av järntillverkning på orten och på det här området uppstod sedan en av landets största textilindustrier. Här arbetade tusentals människor från hela Finland under en cirka hundraårig era, från slutet av 1800-talet ända fram till 1990-talet. Kvinnor i majoritet.

Åman berättar vidare att hon hittade en bok hemma i föräldrahemmet i Oravais runt 2008 som hette Masunaran. En bok som skulle inspirera henne till Lumpänglar, som kvinnorna på fabriken för övrigt kallades. Här kunde Åman läsa intervjuer med fabriksarbetare från speciellt 1920- till 1930-talet. En tanke som slog Åman efter att ha läst boken var att varför har ingen skrivit en pjäs om det här tidigare? Det här måste vi ju berätta om på Oravais Teater kom hon fram till och så blev det. 2013 hade Lumpänglar teaterpremiär och gick i repris sommaren 2014. 2017 och 2018 kom uppföljaren Lumpänglars väg. Pjäserna sågs sammanlagt av ca 20 000 personer. 2022 kom till slut debutromanen med samma namn ut efter många års skrivande. Som bäst arbetar Åman med att omvandla också den andra pjäsen till roman. Den boken väntas utkomma hösten 2024.