Camerons företrädare Cleverly spekulerade i offentligheten när Rishi Sunak blev premiärminister 2022 att det kunde vara en god idé för Sunak att ge företrädaren Liz Truss någon ministerpost. Sunak lyssnade inte på det rådet då men nu har han gett Cleverlys ministerpost i spetsen av utrikesministeriet till David Cameron som måste betraktas som en ordentlig överraskning.

Archibald Primrose, 5:e earl av Rosebery, lär ha sagt någon gång kring sekelskiftet 1900 att det är “flyktig och farlig lyx” (a fleeting and dangerous luxury) att ha en före detta premiärminister i kabinettet. Earlen av Rosebery hade själv varit liberal utrikesminister och sedan premiärminister, men inte utrikesminister efter att ha tjänstgjort som premiärminister.

Under 1900-talet hände det några gånger att en före detta premiärminister fick komma tillbaka till kabinettet utan att få bli premiärminister på nytt.

Arthur Balfour, en av Konservativa partiets stora statsmän, var premiärminister 1902-‍1905 och fick ha ett antal ministerposter senare. Allra bäst ihågkommen för eftervärlden är han just som utrikesminister 1916-‍1919 tack vare Balfourdeklarationen av år 1917 då han meddelade att den brittiska regeringen stöder upprättandet av ett judiskt hemland i Palestina. Utrikesminister blev Balfour hela elva år efter att ha lämnat uppdraget som premiärminister.

Stanley Baldwin, även han en av Konservativa partiets historiska ledare, fick bli lordpresident i början av 1930-talet efter att ha varit premiärminister två gånger. Han fick dessutom återkomma som premiärminister en gång till 1935-‍1937.

När Baldwin efterträdde Ramsay MacDonald som premiärminister år 1935, blev hans företrädare som premiärminister MacDonald lordpresident. MacDonald hade varit historisk som den första premiärministern som företrädde Labour men i det skedet hade han redan blivit utesluten ur Labour och företrädde partiet National Labour.

När Winston Churchill efterträdde Neville Chamberlain år 1940, utsågs Chamberlain till lordpresident och fick därmed fortsätta i kabinettet. Båda representerade Konservativa partiet på den tiden.

Alec Douglas-Home var konservativ premiärminister 1963-‍1964 och han fick tjänstgöra som utrikesminister 1970-‍1974. Han hade varit utrikesminister redan en gång tidigare 1960-‍1963 men det var innan han blev premiärminister.

Alec Douglas-Home står staty i Coldstream i Skottland. Skulptören var Bill Scott och monumentet avtäcktes år 1998. (Foto: Colin Smith/Wikimedia Commons)

Nu har det alltså hänt för första gången sedan 1974 att det brittiska kabinettet har en före detta premiärminister i någon annan roll än som premiärminister.

Att en före detta premiärminister blir premiärminister på nytt var vanligare förr men även det har hänt bara två gånger efter andra världskriget, nämligen Winston Churchills andra period vid makten 1951-‍1955 och Harold Wilsons andra period vid makten 1974-‍1976.

Det är få som tror att Cameron blir premiärminister en gång till men att han blir utrikesminister väcker även det en hel del frågor. Vad vill Rishi Sunak få sagt med en sådan utnämning?

Att Konservativa partiet har varit ett ytterst kaotiskt parti efter brexit och att partiet har glidit högerut är uppenbart. Bland de mer moderata är det många som anser att det var David Camerons fel som utlyste folkomröstningen om Storbritanniens utträde ur EU. Efter att han förlorade den omröstningen lämnade Cameron den politiska scenen. De högerkrafter som har dominerat partiet sedan dess har knappast glömt att Cameron ledde kampanjen för att hålla Storbritannien kvar i EU.

Återkomsten av Cameron kan således signalera två saker. Dels verkar Sunak vilja säga att nu är det slut på kaoset och Cameron ska vara den vuxne i rummet, dels sänder utnämningen en kraftig signal om att partiets tudelning efter brexit är över och det är dags att ena leden inför nästa parlamentsval, annars råkar Tories ut för en brakförlust.

Antagligen är det så att det fattas erfarna, mogna politiker som för med sig stabilitet i den brittiska regeringen så länge Konservativa partiet sitter vid makten. Sunak försöker råda bot på den bristen genom att kalla in Cameron vars råd han verkar uppskatta, åtminstone när det gäller utrikespolitiska frågor.

Man ska inte tro att partiet nu kommer att ta flera steg vänsterut efter att ha glidit långt högerut. För all del är Cameron en centrist jämfört med många högerpolitiker i kabinettet men det är inte den ekonomiska politikens riktning han ska styra. Han kommer tillbaka för att höja den utrikespolitiska profilen.

Inrikesminister Suella Braverman förorskade en skandal som ledde till utrikesminister Cleverlys byte av ministerpost till inrikesministeriet och till Camerons återkomst i regeringen. Hon uppfattas som en högervriden rival till Rishi Sunak. Även Braverman, liksom Sunak, är av indisk härkomst. Hon hade skrivit i The Times att enligt henne har polisen varit hårdare mot högerextremister än propalestinska demonstranter. Vissa tolkade hennes åsikt så att hon har en viss förståelse för aktioner av våldsamma högerextremister. En sådan varseblivning passar inte ihop med rollen som inrikesminister.

Sunak reagerade med att utse Cleverly till inrikesminister och Cameron till Cleverlys efterträdare som utrikesminister.

Huruvida detta förhindrar Tories från att råka ut för en brakförlust i nästa parlamentsval återstår att se. Men ministerbytet är avsett att signalera för den stora majoriteten att den brittiska regeringen inte tolererar högerextremism och att moderata politiker som Cameron åter igen är välkomna i maktens korridorer.

I och med att Cameron blev just utrikesminister kan det också ses som en signal utåt. Storbritannien försöker hålla ett visst avstånd till konflikten mellan israeler och palestinier. David Cameron är förvisso känd som en Israelvän men som en sådan Israelvän som vågar kritisera den israeliska regeringen när han anser att Israel går för långt. Härmed försöker Sunak med hjälp av Cameron hitta en sådan linje i Gazafrågan som inte irriterar alltför många väljare inför parlamentsvalet och som utåt möjliggör en viss balansgång mellan israeliska och palestinska intressen.

Inrikesminister Suella Braverman i mars 2023. (Foto:Simon Dawson/No 10 Downing Street/Wikimedia Commons)

För den avskedade inrikesministern Suella Braverman var det klart att britterna borde stå på Israels sida och de propalestinska demonstranterna borde bemötas med lika hård hand som våldsamma högerextremister. Den alternativa tolkningen var alltså att Braverman menade att brittiska högerextremister borde få komma lättare undan än vad de gör nu.

Till skillnad från Donald Trump och Republikanska partiet i USA vill Sunak hålla högerextremismen på armlängds avstånd. Utrikesminister David Cameron må vara en av de mest kapitalt misslyckade premiärministrarna i brittisk historia men han är ingen extremist. Han ville ju inte ens att Storbritannien skulle utträda ur EU.

Cameron hade lämnat politiken år 2016 och har inte varit ledamot av underhuset sedan dess. För att kunna tillträda som minister gav Storbritanniens kung Charles III honom pärsvärdighet och utsåg honom till överhuset. Den senaste gången utrikesministern har suttit i överhuset var när Peter Carington, 6:e baron Carrington var utrikesminister under Margaret Thatcher 1979-1982. Lord Carrington tjänstgjorde senare som Natos generalsekreterare.