Kultur

Recension: En stark och lysande Golda i en ställvis något monoton film

Filmikamari/Aurora Studios
Helen Mirren som Golda.

Det är inte varje dag man får se en film om en kvinnlig socialdemokratisk premiärminister. En sådan chans finns nu tack vare den brittisk-amerikanska filmen Golda om Israels fjärde premiärminister Golda Meir.

Topi Lappalainen

Arbetarbladet

 

 

Meir har tidigare porträtterats av ingen annan än Ingrid Bergman i en amerikansk TV-film från år 1982, En kvinna kallad Golda. I den filmen spelas rollen som Meirs assistent Lou Kaddar av Anne Jackson.

Den nya filmens starkaste rollprestation görs av britten Helen Mirren som Golda Meir. Mirrens Meir är både en stentuff krigstida ledare och en sårbar, cancersjuk och fragil äldre kvinna. Mirren ger Meir ett mänskligt ansikte, samtidigt som filmen har en tydlig tendens av att vara en hyllning till Meir som historisk figur.

Till den delen som filmen är en elegisk hyllning till en stor historisk gestalt, är den inte helt övertygande. Filmen är ibland till och med något monoton och det skulle ha funnits så mycket mer stoff att hämta från Meirs liv. Mirrens superba rollprestation är inte att förminska, men filmen som helhet är något stel och en stereotypisk representant för sin genre, låt vara att den handlar om en maktens kvinna och inte en maktens man.

Den mest intressanta dynamiken uppstår i relationen mellan Golda Meir och Lou Kaddar. Meirs trogna assistent, hon som vet om de tuffa cancerbehandlingarna som hemlighålls från publiken, spelas av Camille Cottin. Även Cottin får klart godkänt för sin stabila och övertygande insats.

En stor del av de övriga skådespelarna porträtterar maktens män, både politiska och militära ledare. De flesta av dem förblir ointressanta statister och gör inget särskilt starkt intryck.

Filmens regissör Guy Nattiv är Oscarsbelönad för kortfilmen Skin från 2018. Det är väldigt tydligt att han och manusförfattaren Nicholas Martin har valt att ta itu med en enda sak i Meirs karriär, hennes ledarskap under oktoberkriget 1973 som har gått i historien som jom kippur-kriget.

Hade Golda Meir avgått 1972, skulle hon ha gått i historien som en av Israels och Arbetarpartiets grundargestalter efter en framgångsrik period som landets första kvinnliga premiärminister. Att Israel överraskades 1973 av den anfallande arabkoalitionen ledd av Egypten och Syrien ändrade på hur man såg på henne. I Israel uppfattas det som speciellt tungt när den egna sidan lider förluster i ett krig. Och fast Israel lyckades slå anfallet tillbaka, var förlusterna till en början tunga. Meir fick också förklara sitt agerande inför en undersökningskommission som frikände henne.

Golda Meir hade varit en tuff ledare i en tid där de kvinnliga politikerna förväntades prestera dubbelt så mycket för att duga i en mansdominerad värld. Men i och med jom kippur-kriget ställdes frågan, hade hon presterat tillräckligt bra?

Situationen var likaledes tuff för de manliga ledarna. Försvarsminister Moshe Dayan porträtteras i filmen av Rami Heuberger och försvarsmaktens stabschef Dado Elazar av Lior Ashkenazi. När herrarna kommer med motstridiga analyser av situationen, gäller det för premiärministern att avgöra hur man gör.

Den partipolitiska dimensionen uteblir helt och hållet. Golda Meirs gärning som socialdemokratisk ledare och den israeliska arbetarrörelsens fyrbåk är inte något som nämns. Det enda viktiga är rollen som Israels krigstida ledare som bär på hela nationens sorger och bekymmer.

En viktig politisk dimension som däremot lyfts fram är den diplomatiska gärningen och relationen till USA:s utrikesminister Henry Kissinger som spelas av Liev Schreiber. Nu när det har gått ett halvsekel sedan jom kippur-kriget är det anmärkningsvärt att nyss hundra år fyllda Kissinger fortfarande är vid liv, medan de andra politiska ledarna från den tiden har varit döda i ett tag. Den diplomatiska dimensionen och dynamiken mellan Meir och Kissinger är onekligen intressant, men Schreibers rollprestation hör inte till filmens mest minnesvärda.

Mycket av filmen bärs av Helen Mirrens starka rollprestation och hon får stöd av Camille Cottin, men en stor del av resten av filmens ensemble faller i skymundan. Golda är ingen stor film men den handlar om en intressant episod i Israels historia. Med tanke på hur många filmer det har gjorts om historiens starka män, är det alltid av visst intresse hur historiens starka kvinnor porträtteras på film. Golda Meir var för övrigt världens tredje kvinnliga premiärminister när hon tillträdde sitt ämbete år 1969. Den första var Sirimavo Bandaranaike i Sri Lanka 1960 och den andra Indira Gandhi i Indien 1966. Ingen av dessa tre första kvinnliga premiärministrar representerade ett högerparti, utan partier vars ideologi hade åtminstone inslag av socialdemokratiskt tänkande.

När det meddelades att Helen Mirren får spela Golda Meir, uppstod en diskussion om huruvida det är lämpligt för en icke-judisk skådespelare att spela en judisk gestalt. “Jag är säker på att hon kommer att vara strålande, men Ben Kingsley skulle aldrig tillåtas spela Nelson Mandela“, kommenterade Maureen Lipman, en brittisk kollega till Mirren. Några år tidigare hade Lipman varit en av undertecknarna till ett protestbrev gällande fenomenet att judiska skådespelare inte får spela judiska gestalter i Storbritannien tillräckligt ofta. De menade att det skulle vara extra viktigt med tillräcklig representativitet i tider av stigande antisemitism. “Jewface” var begreppet som myntades om fenomenet att skådespelare från majoritetsbefolkningen maskeras till att spela judiska roller. Regissör Guy Nattiv försvarade valet av Mirren och påpekade att han själv är både jude och israel och ättling till förintelseöverlevare. Enligt Nattiv är han själv mycket känslig i frågan som gäller representativitet men upplevde att Mirren är så genialisk att hon har “Goldas själ, en judisk själ”. Valet av Mirren fick dessutom försvarare bland religiösa ledare inom reformjudendomen.

 


 

Recension: Golda (2023)

Speltid: 100 min.

 

Regi: Guy Nattiv.

Manus: Nicholas Martin.

I huvudrollerna: Helen Mirren, Camille Cottin, Lior Ashkenazi, Rami Heuberger.

 

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE