Internationellt

Delstatsvalen i Bayern och Hessen: Dramatisk tankeställare för trafikljuspartierna

Sandro Halank/Wikimedia Commons
Bayerns ministerpresident Markus Söder (CSU) under valkvällen den 8 oktober.

Val kännetecknas ibland som demokratins födelsedag. Efter gårdagens omröstningar i Hessen och Bayern fick dock varken SPD, De gröna eller FDP några presenter av väljarna. Någon feststämning råder inte. Stämningen är snarare präglad av besvikelse efter smärtsamma nederlag.

Joachim Kasten

Arbetarbladet

 

 

Höga och låga ambitioner

De största förhoppningarna hyste de tyska socialdemokraterna i Hessen.

Med sina 6,4 miljoner invånare rankas delstaten på femte plats bland republikens sexton förbundsländer och Hessen är en viktig region för handeln och näringslivet.

SPD:s ambition var att åstadkomma ett regeringsskifte och återanknyta till sådana perioder då Hessen var ett starkt socialdemokratiskt fäste.

Med den målsättningen kastade den aktuella inrikesministern Nancy Faeser hatten i ringen. Hon ansågs som ett starkt kort i tävlingen mot CDU-kandidaten Boris Rhein som 2022 hade avlöst partikollegan Volker Bouffier som ministerpresident.

Men chansen att efter 25 år komma tillbaka till makten rann ut i sanden.

SPD hamnade med 15,1 procent och 4,7 procentenheters förlust endast på en blygsam tredje plats. Partiet kördes om till och med av det högerextremistiska AfD som växte med 5,3 procentenheter till hela 18,4 procent.

Boris Rhein 2017. (Foto: Olaf Kosinsky/Wikimedia Commons)

Klar segrare är CDU med en seger på 7,6 procentenheter och ett slutresultat på 35,6 procent. Ministerpresident Boris Rhein kommer således att få uppdraget att bilda en koalitionsregering i Wiesbadens delstatsparlament.

Det mest troliga är att Bündnis 90/Die Grünen med 14,8 procent (-5%) återigen ingår som allianspartner. Men eftersom Rhein kommer att förhandla med alla demokratiska partier kan porterna till maktens korridorer teoretiskt även öppnas för SPD.

Det liberala FDP klarade hoppet över fem-procents-ribban med minsta möjliga marginal men behövs inte för en regeringsbildning.

När det gäller förbundsrepublikens med 13,3 miljoner invånare näststörsta delstat Bayern så var de socialdemokratiska ambitionerna redan från början anpassade till en långvarig kräftgång.

Som bästa historiska resultat står 1966 års 35,8 procent. Men detta är numera dessvärre endast ett kärt minne.

Att SPD tyvärr inte ens hade en outsiderchans bekräftades under valkvällen. Enbart 8,4 procent (-1,3%) röstade på de bayerska socialdemokraterna.

Att CSU med Markus Söder som regerande ministerpresedent kommer att fortsätta regera i Bayern rådde från början inget förnuftigt tvivel om. Partiets 37 procent (-0,2%) innebär en fortsatt klar dominans på delstatsparlamentet i München.

Tillsammans med Freie Wähler som ökade med 4,2 procentenheter till 15,8 procent kommer Söder att bilda en ny regering.

De gröna gick tillbaka med 3,2 procentenheter och slutade på 14,4 procent. Som tänkbar koalitionspartner uteslöts partiet redan i valrörelsen.

Detsamma gäller för högerpartiet AfD som med 14,6 procent och en tillväxt på 4,4 procentenheter hamnade på en tredje plats i Bayern.

FDP deltar inte i mandatfördelningen.

Svår sits

Valnederlag har ofta många fäder men med blick på SPD och förhållandena i Hessen så kommer man inte ifrån att analysera ett gravt medansvar av kandidaten Nancy Faeser. Hon misslyckades tydligen med en trippelroll mellan Berlin, Bryssel och Hessen.

Valaffisch för Nancy Faeser. (Bildkälla: SPD Hessen)

Faeser kritiseras för ett mönster om att både vilja äta kakan och ha den kvar.

I klarspråk innebär det att hon nästintill spelade bort sina odds bl a genom att redan från början klargöra att inte agera som oppositionsledare i delstatsparlamentet i Wiesbaden i fall av ett nederlag.

Plan B var i hennes fall att fortsätta som inrikesminister i Berlin. Ett irriterande beslut som av många tolkades som ett tecken för bristande identifikation och insatsvilja för Hessen.

Nancy Faesers sits försvårades ytterligare p.g.a. kritik mot departementets interna personalpolitik samt och i synnerhet genom den svåra debatten om att begränsa flyktingströmmen till Tyskland.

Migrant- och asylärenden måste visserligen i första hand regleras på både EU- och förbundsplanet, men oenigheten (även inom koalitionen) stärkte knappast Faesers pondus som kandidat för ministerpresidentposten i delstaten.

Om hon efter nederlaget även framöver kan lita på förbundskansler Olaf Scholz förtroende som regeringsmedlem återstår att se.

Stabilitet på högerkanten

”Vi kan inte längre stå ut med att låta utlänningar och lagbrytare löpa fritt!” hävdade en företrädare för det högerextremistiska AfD i en intervju med ”Hessischer Rundfunk”.

Till den nya och trista sannigen i Tyskland hör att allt fler väljare tycks blunda för motsvarande osmakliga utspel.

En andraplats i Hessen och en tredjeplats i Bayern bekräftade tidigare opinionsmätningar att högervinden knappast kommer att mojna under den närmaste framtiden.

En drivade kraft är som bekant mångas missnöje med trafikljuskoalitionens prestanda i migrationskonfliken. Visserligen bjuder högernationalismens politiker inte på seriösa lösningar, men till maktspelet hör att bilder från Lampedusa används för att blåsa upp hotläget och skapa räddsla.

Hessen har redan i tio år regerats av en svart-grön koalition. En fortsättning av den färgkombinationen vore ospektakulärt.

En likadan lösning är däremot söder om den hessiska gränsen i det närmaste tabubelagt.

CSU fastlåst

Med över 13 miljoner invånare rankas Bayern på andra plats bland Tysklands förbundsländer.

Delstatens stolta markering som ”Freistaat” har ingen författningsrättslig betydelse men understrycker en säregen kulturell mentalitet om att ”allt är bäst och vackrast” i Bayern. Visst, den sydtyska delstaten är en tungviktare i den federala republiken, men dess politiker utmärker sig gärna med överdrifter i stämningsladdade öltältsatmosfärer.

Sista gången historieböckerna nämner en SPD-ledd bayersk delstatsregering var 1957. Därefter började den närmast evinnerliga maktdominansen för CDU:s systerparti CSU.

Det mest intressanta är därför egentligen inte själva valresultatet utan en valrörelse som kantrades av en skandal som CSU:s koalitionspartner partiledaren för ”Freie Wähler” Hubert Aiwanger drabbades av.

I en uppmärksammad rapport avslöjade Süddeutsche Zeitung att han som 17-åring ertappades med ett djupt motbjudande antisemitiskt flygblad (”nöjespark Auschwitz”) i skolväskan. En ungdomstabbe kan man tycka.

Skandalen var inte att han möjligen spred ett motsvarade budskap utan hur han skyllde ifrån sig incidenten. Han bad om ursäkt men hävdade samtidigt att det var den egna brodern som hade författat pamflettet.

Som gåta framstår än idag vad bad han om ursäkt för?

Ett både märkligt och pinsamt fenomen i sammanhanget är att hela affären ledde till en solidariseringseffekt som stärkte hans anseende bland väljarna i Bayern.

Aiwangers attityd belönades med en tillväxt för de högerkonservativsa Freie Wähler på över fyra procent!

Att det rör sig om en björntjänst för minneskulturen är förmodligen inget som han brottas med.

Även ministerpresident Markus Söders reaktion var minst sagt anmärkningsvärd.

Aiwanger avsattes aldrig utan fortsatte som både näringsminister och biträdande regeringschef i Bayern.

Förklaringen är att han sitter fastlåst i en strategi som utnämde De gröna till huvudmotståndare.

Enligt honom hyser partiet en förbudsmentalitet och propagerar en ”veganideologi”. Dessutom saknar De gröna ”bayerska gener” och kommer därför aldrig att bjudas till koalitonsförhandlingar.

Söders tidigare PR-bild som trädkramare (2019) föll i glömskan. CSU, Freie Wähler och AfD drev valrörelsen i hög grad med det numera ”populära” grön-bashing samt en svartmålning av trafikljuskoalitionen som ”Tysklands genom tiderna värsta regering”.

Att i det läget driva fram en konflikt med ”Freie Wähler” och ifrågasätta den borgerliga högerkoalitionen med Aiwanger var uteslutet.

Signal

Söndagens val i Hessen och Bayern var ett slags mellanårsval för den tyska förbundsregeringen. Trafikljuskoaliltionen har därmed halva mandatperioden kvar att dra konsekvenserna av de dramatiska förlusterna.

Det gäller att återskapa förtroendet för de egna målsättningarna och justera politiken genom att vara lyhörd för berättigad kritik.

SPD:s partiordförande Lars Klingbeil tolkade resultatet som en signal att trafikljuskoaliltionen måste lösa de aktuella problemen med ett större tempo samt en annan stil mellan alliansens partier.

Hans uppmaning är tveklöst befogad och man får hoppas att nya profileringskonflikter mellan trafikljusets olika färger inte får störande effekter.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE