Samma dag stötte jag på den norska veteranpolitikern Thorbjørn Jaglands (min ungdomsvän sedan 1970-talet) inlägg på Facebook. Han konstaterade att alla krig har sina vändpunkter och hänvisade till Pearl Harbor, Stalingrad, och den serbiska raketen som kreverade på torget i Sarajevo. Han ställde frågan, innebär det ryska anfallet på Sumy en liknande vändpunkt i Ukraina, får det Ryssland att inse att kriget måste ta slut och reella förhandlingar komma igång? Han fastslog att alla som startar ett krig mister förr eller senare kontrollen över det, och ställde frågan: gäller denna historiska lärdom fortfarande?

Historiska lärdomar är en sak, att historien i vissa avseenden upprepar sig själv är en annan.

I min ungdom var det särskilt två världshändelser som präglade dåtiden, och fick stora konsekvenser för framtiden:

– Vietnamkriget: Den ena ledande kärnvapenmakten tvingades avsluta sitt brutala angreppskrig med ett fredsavtal som garanterade Vietnams självständighet och suveränitet, och för en relativt lång tid framåt förde in USA, delvis säkert motvilligt, på en mera samarbetsorienterad linje som återspeglades i bl.a. Helsingforsavtalen 1975 om europeisk säkerhet och samarbete, kärnvapenavtalen med Sovjetunionen etc.

– Ockupationen av Tjeckoslovakien: Den andra ledande kärnvapenmakten krossade Pragvåren 1968 och försöket att utforma en socialism med mänskligt ansikte. Detta blev katalysatorn till Sovjetunionens och östblockets sönderfall och slutet på det kalla kriget.

Idag bevittnar vi två likartade händelser:

– Rysslands anfallskrig mot Ukraina: Den ena ledande kärnvapenmaktens brutala anfalls- och erövringskrig i strid med internationell rätt; kan det avslutas med ett fredsavtal som garanterar Ukrainas självständighet och suveränitet, och skapar möjligheter att återupprätta och förnya en alleuropeisk säkerhets- ocg samarbetsordning?

– Israels ockupation och etniska utrensning i det palestinska Gaza, som möjliggörs av den andra ledande kärnvapenmaktens oreserverade och avgörande ekonomiska och militära stöd; kan det avslutas med ett internationellt uppbackat avtal som möjliggör en tvåstatslösning på konflikten mellan Israel och Palestina?

De pågående och pyrande konflikternas förteckning är tyvärr betydligt längre än så, men dessa två och deras framtida utveckling befinner sig i världsutvecklingens centrum.

I skrivande stund är det svårt att föreställa sig några snabba och hållbara lösningar på de här konflikterna.

Den nya tidsålder som nu håller på att utformas, präglad av turbulens och oförutsägbarhet på alla centrala områden av världssamfundet, är den direkta konsekvensen av efterkrigstidens två föregående tidsåldrar:

– det kalla krigets tidsålder

– globaliseringens tidsålder

Det kalla krigets tidsålder var en bipolär era med USA och Sovjetunionen som huvudpoler. Den präglades av en tudelning i geopolitiska intressesfärer och handelsblock, samt en ideologisk konkurrens mellan västerländsk kapitalism och sovjetkommunism. Med den internationella socialdemokratin som en tredje kraft.

Globaliseringens (även myntad hyperglobalisering) tidsålder växte fram efter östblockets sammanbrott som en unipolär era med USA som den dominerande maktfaktorn bland många mer eller mindre underordnade länder och grupperingar som utmanade den dominerande makten.

Säkerhetspolitiskt förstärktes det USA-ledda blockets inflytande bl.a. genom Natos utvidgning. Den ekonomiska globaliseringen tog fart, världsekonomin öppnades och handelsbarriärerna sänktes. Den informationsteknologiska revolutionen skapade helt nya möjligheter till samarbete och opinionsbildning över de tidigare blockgränserna, inklusive en temporär spridning av den parlamentariska demokratin i stora delar av världen.

Globaliseringen och den unipolära eran har urvattnats och upplösts under en längre, lite obestämd tidsperiod; början till slutet kan, om man så vill, sättas vid den globala finanskrisen år 2008, och det definitiva slutet vid Rysslands angrepp på Ukraina 24.2.2022.

Tillsvidare kan vi egentligen bara tala om de geopolitiska omvälvningarnas tidsålder som präglas av inledningen på en multipolär era, en tillsvidare kaotisk och oförutsägbar maktkamp mellan flera olika maktpoler – med USA, Kina och Ryssland som centrala aktörer.

Kaoset och oförutsägbarheten förstärks av flera olika orsaker, men den centrala orsaken är den pågående uppluckringen av det vi har kallat det multilaterala regelbaserade samarbetssystemet.

Vad är det fråga om mera specifikt:

– respekten för FN-systemet och dess grundläggande principer (själva grundstadgan, deklarationen om mänskliga rättigheter, säkerhetsrådets roll) fortsätter att minska, den internationella brottsdomstolens ICC:s auktoritet är ifrågasatt;

– en lång rad FN-organisationer och deras funktionsduglighet försvagas, i nuläget främst genom att USA drar sig ur dem (klimatavtalet, WHO etc);

– avtalssystemet som reglererar militär upprustning och vapenkontroll uppluckras (kärnvapenavtalen i synnerhet, men nu också förbudet mot landminor);

– strävandena att förstärka och reformera världshandelsorganisationen WTO och åstadkomma regelverk för internationella investeringar och penningströmmar har förlamats

– regionala samarbetsorganisationer försvagas (i Europa det sorgligaste exemplet OSSE).

Det råder stor ovisshet om hur den globala säkerhets- och geopolitiken kommer att utformas i framtiden. Det verkliga skräckscenariot är att vi står inför en gradvis de facto indelning av världen i intressesfärer mellan de ledande maktblocken. I första hand mellan USA och Ryssland, där Ukraina/Östeuropa vs Israel/Mellanöstern är centrala beståndsdelar. I andra hand är det fråga om förhållandena mellan USA och Kina där den stora frågan är vad som krävs för att en total konfrontation mellan de två supermakterna kan undvikas. Ur Kinas synvinkel är Taiwans framtid prioritet nummer ett, i kombination med havsområdena utanför Ost- och Sydasien. USA:s geopolitiska strävanden under Trumps ledarskap har tillsvidare fokuserat främst på Grönland/Nordpolen, Kanada/Mexiko, Panamakanalen/Centralamerika – är det framför allt här Trump vill utvidga/förstärka USAs intressesfär?

Globalt fortsätter konkurrensen mellan USA och Kina under alla omständigheter och på alla centrala områden: säkerhets- och geopolitiken, den ekonomiska och handelspolitiken, den teknologiska utvecklingen, och den globala samhällspolitiken (klimat- och biståndspolitik mm.).

Den globala södern blir i ett dyllikt scenario i ökad utsträckning ett öppet fält i synnerhet för Kinas strävanden, både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt.

Det som är särskilt oroväckande ur ett europeiskt och nordiskt perspektiv i allt detta är den framväxande nya ”axelmakten” mellan Trumps administration, den europeiska extremhögern, och Putins regim. I ideologiskt och politiskt avseende utgör den här koalitionen det största hotet mot alla de värderingar arbetarrörelsen och övriga demokratiska krafter stått för på den europeiska kontinenten.

Också den globala ekonomin befinner sig vid flera olika vägval.

Har Trumps tullpolitik och övriga ekonomisk-politiska åtaganden, oberoende av hur det pågående tremånaders ”vapenstilleståndet” slutar, överhuvudtaget någon rationell agenda? De flesta ekonomer och andra sakkunniga är väl rätt eniga i att det inte finns någon rationell agenda bakom det hela.

Det internationella ekonomiska system som byggts upp under hela efterkrigstiden (både under det kalla krigets och globaliseringens tidsålder) har primärt styrts av USA:s intressen (Världsbanken, Valutafonden, Världshandelsorganisationen, OECD etc.), krasst sagt har hela systemet varit en internationell kompromiss med fokus på den amerikanska kapitalismens globala intressen i allmänhet och de multinationella företagen i synnerhet. Kompromissen har visserligen krävt en hel del både större och mindre eftergifter åt alla andra parter för att hålla det ihop. Men i det stora hela är det USA som varit maktfaktorn.

I det som nu pågår kan vi lägga märke till två, i historiskt avseende, märkliga paradoxer.

Den ena paradoxen är att det Trump nu sysslar med är att undermindera det mesta av det internationella regelverk och dess institutioner som under flera decennier byggts upp primärt utgående från den amerikanska kapitalismens intressen;

Den andra paradoxen är att det nu är Kina, tillsammans med stora delar av den övriga globala söderns ledande länder, som går till försvars för frihandeln och ett förutsägbart och reglerat ekonomiskt samarbete, inklusive en stor del av FN-systemet och dess organisationer.

I båda fallen bör vi förstås göra förbehållet, att det i hög grad är fråga om politisk retorik. Men ingen rök utan eld.

För egen del vågar jag mig inte på några seriösa prognoser om vart är vi på väg i det här avseendet.

Arena Idé och COGITO har i Sverige publicerat en pinfärsk och läsvärd rapport av forskaren Stefan de Vylder med titeln Ur askan i elden? – Om hyperglobaliseringens uppgång och kris. Jag nöjer mig här med att citera det sista stycket i rapportens presentationstext: ”I rapporten dras slutsatsen att protektionism, i kombination med växande geopolitiska spänningar, riskerar att ge upphov till ett handelskrig av en omfattning vi inte upplevt sedan 1930-talet. För demokratin, klimatet och mänskorna är det nödvändigt att göra upp med hyperglobaliseringens avigsidor utan att därmed slå följe med Donald Trump, Viktor Orbán och Marine Le Pen.”

Utsikterna för en annorlunda världsutveckling?

Jag är idag mera pessimist än jag någonsin varit angående möjligheterna att vända på den nuvarande negativa utvecklingen. Men jag vägrar ge upp. Delvis därför att själv fått uppleva och varit del av vissa internationella processer som visat att en annorlunda värld, en annorlunda utveckling är möjlig.

I höst blir det 10 år sedan FN:s generalförsamling godkände den nya agendan för global hållbarhet och rättvisa, likaså 10 år sedan Parisavtalet om att stoppa klimatförändringen antogs. Efter besvärliga förhandlingar och kryptiska kompromisser, men med alla ledande stormakters uppbackning.

Det kan inte vara omöjligt att försöka bana vägen tillbaka till en motsvarande situation där dialogen och diplomatin har ett betydande inflytande på världsutvecklingen.

Vad kan Norden och Europa göra i det här avseendet? Det Europa, med aktiv nordisk medverkan, borde göra är att ge ett trovärdigt politiskt innehåll åt det slagord man viftat med under en längre tid: Europas strategiska autonomi. Det förutsätter att man konkretiserar innebörden i bägge begreppen, strategin och autonomin.

Strategin borde innebära att man utstakar långsiktiga målsättningar. Kort sagt borde strategins kärna vara en politik för att återupprätta och förnya det som nu håller på att uppluckras – det multilaterala regelbaserade samarbetssystemet, dess globala politiska målsättningar, och dess institutioner.

Autonomin innebär att Europa/EU borde utgöra en självständig aktör i dagens multipolära värld. En självständig aktör som vill befrämja sina strategiska målsättningar med ett målmedvetet och pragmatiskt samarbete med alla centrala aktörer.

Det vore orealistiskt att tro att den strategiska autonomin kunde bli verklig och trovärdig inom en förutsägbar framtid utan att investera i de europeiska ländernas militära kapacitet. Däremot är det oroväckande, att det nu finns en dominerande och enögd benägenhet att placera alla ägg i en korg, dvs satsa allt på den militära upprustningen. Detta gäller också Finland.

För den närmaste framtiden ser jag som den största enskilda uppgiften för Europa att fördjupa dialogen och samarbetet med länderna i den s.k. globala södern. Dvs med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, men också med de mindre länderna i Afrika, Latinamerika och Asien – och deras regionala samarbetsorganisationer.

Folke Sundman

Artikeln är en bearbetad version av en inledning jag höll med rubriken Världsläget idag på ett seminarium av Pensionstagarnas Centralförbunds svenska distrikt på Sofiacentret i Helsingfors den 15.4.2025.

UPPDATERING 25.4.2025 kl 15.25 Namnet på organisationen på vars seminarium inledningen hölls korrigerat.