I parlamentsvalet 2018 var populistiska Femstjärnerörelsen det största partiet med över 32 procent av rösterna, även om center-högerkoalitionen fick sammantaget fler röster. Ordinarie parlamentsval skulle ha hållits 2023 men Femstjärnerörelsen lämnade regeringen och premiärminister Mario Draghi tvingades lämna sin avskedsansökan som följd och parlamentet upplöstes. Draghi leder fortfarande en övergångsregering tills en ny regering kan bildas efter söndagens nyval. Understödet för Femstjärnerörelsen halverades från föregående val men partiet är fortfarande ett förhållandevis stort parti i Italien med 15,6 procent av rösterna, klart det tredje största partiet efter Italiens bröder och Demokratiska partiet.

Italiens bröder grundades 2012 och tog namnet från nationalsången Il Canto degli Italiani (Italienarnas sång), som börjar med orden “Italiens bröder/Italien är väckt/Scipios hjälm/spänner hon om huvudet” (Fratelli d’Italia/l’Italia s’è desta/dell’elmo di Scipio/s’è cinta la testa). Om partiets namn liknar namnet på Silvio Berlusconis parti Forza Italia (Heja Italien) i sitt syfte att underordna nationalkänslan högerns ändamål, är flamman i partiets logo inte ett försök att appellera till alla italienare.

Flamman var ursprungligen symbolen för det nyfascistiska partiet Italiens sociala rörelse MSI som grundades efter andra världskriget och som lades ner 1995 när det italienska politiska systemet genomgick en stor omvälvning. Ursprungligen står symbolen för flamman som brinner över Benito Mussolinis grav i Predappio. Giorgia Meloni, partiledare för Italiens bröder, har sin bakgrund i MSI:s ungdomsorganisation.

Femstjärnerörelsens svårigheter att samarbeta med de övriga partierna bäddade till nyval som gynnade det postfascistiska partiet Italiens bröder. Många var besvikna med det politiska systemet och redan Femstjärnerörelsens stora seger 2018 var ett tecken på att man var redo att rösta på vilket parti som helst som inte hade varit i regeringsställning tidigare. Nu var många återigen redo att satsa allt på ett oprövat kort.

Giorgia Melonis nyfascister kommer till makten delvis just därför att de inte har tidigare varit vid makten och de som är besvikna på makthavarna och politikerna i allmänhet måste rösta på någon ny, om de vill få de gamla partierna ut. Det finns ett element av rent proteströstande som inte behöver korrelera starkt med någon ideologisk övertygelse bakom valet av ytterhögern. Italiens bröder mer en femdubblade stödet sedan föregående parlamentsval och inte ens en hel mandatperiod hade hunnit förflyta sedan dess.

I den vinnande högerkoalitionen ingår fyra partier. Det överlägset största är Italiens bröder som leds av Meloni som fick 26 procent av rösterna.

Det näst största partiet i koalitionen är Lega som blev Italiens fjärde största parti med närmare 9 procent av rösterna. Partiet leds av Matteo Salvini som har länge haft nära relationer till både maktpartiet i Ryssland och kretsar som står nära Donald Trump i USA.

Det tredje partiet i koalitionen är Silvio Berlusconis parti Forza Italia som fick 8 procent av rösterna. Strax före valet visade Berlusconi stor förståelse för Vladimir Putin och beslutet att invadera Ukraina den 24 februari.

Medan postfascisternas ledare Giorgia Meloni visade förståelse för Putins beslut att annektera Krim 2014, har hon konsekvent stött sanktionerna efter den 24 februari. I och med att det inte är så populärt att visa förståelse för Rysslands anfallskrig, kan det ändrade förhållningssättet med tanke på det utrikespolitiska skeendet ha påverkat betydligt Melonis chanser att bli premiärminister. Salvini och Berlusconi har spelat ut sig för tillfället, och inte bara på grund av frågan om Ukraina. Ändå är Meloni beroende av både Salvini och Berlusconi och det blir inte helt enkelt att hålla en regeringskoalition med dem ihop.

Det finns också en fjärde gruppering i Melonis högerkoalition, nämligen Noi moderati, en sammanslutning av tre centristiska partier som leds av Maurizio Lupi. Centristerna fick sammanlagt mindre än en procent av rösterna men är representerade i både den nya deputeradekammaren och den nya senaten. Lupi avgick 2015 som infrastruktur- och transportminister på grund av en korruptionsskandal och har långsamt försökt arbeta sin väg tillbaka till den italienska politikens toppskikt.

Demokratiska partiet är det näst största partiet i Italien med 19 procent av rösterna efter söndagens val. Partiets sekreterare är den tidigare premiärministern Enrico Letta. Partiet ledde center-vänsterkoalitionen som fick sammanlagt 26 procent av rösterna, lika mycket som postfascistiska Italiens bröder fick ensamt. Högerkoalitionen fick sammanlagt 44 procent av rösterna. Man kan också kalla den vinnande koalitionen center-höger men det är viktigt att komma ihåg att de centristiska krafterna inom koalitionen fick mindre än en procent av rösterna, medan över 43 procent av dem som valde Melonis koalition, valde ett av de tre högerpopulistiska alternativen.

Demokratiska partiet är fortfarande ett socialdemokratiskt parti och partiet är med i S&D-gruppen i Europaparlamentet. Ändå är en viktig förklaring till postfascisternas frammarsch att Demokratiska partiet uppfattas alltmer som ett liberalt medelklassparti. Det finns utrymme för konkurrens om arbetarklassens röster när den traditionella arbetarrörelsen inte uppfattas på samma sätt som förr.

Ändå har det förekommit en betydande liberal utbrytning ur Demokratiska partiet. Azione – Italia Viva, en sammanslutning av två nya liberala mittenpartier med rötter i Demokratiska partiet, fick sammanlagt 7 procent av rösterna. Italia Viva leds av den tidigare premiärministern Matteo Renzi. Att Azione-Italia Viva inte medverkade i Lettas center-vänsterkoalition påverkar hur många mandat center-vänsterkrafterna får.

Om Salvinis parti Lega traditionellt är ett regionalistiskt parti som företräder norditalienska intressen, förekom det i söndagens val ett nytt syditalienskt regionalt parti Sud chiama Nord som fick en procent av rösterna. Partiet leds av Cateno De Luca som var borgmästare i den sicilianska staden Messina mellan 2018 och 2022. Partiet är populistiskt som så många andra partier i Italien men man har inte särskilt mycket aktivitet utanför Sicilien.

26 procent av italienarna var beredda att rösta på ett postfascistiskt parti. Att Giorgia Meloni nu förväntas ta makten beror på att resten av partifältet är såpass splittrat, medan högerkrafterna kunde gå till val i en gemensam koalition. Enrico Letta och Matteo Renzi ryms inte i samma koalition, men det gör Meloni, Salvini och Berlusconi. 44 procent röstade på högerkoalitionen och det innebär att 56 procent röstade på något annat. I och med att dessa röster var splittrade på olika listor och koalitioner, får högerkrafterna utdelning för att de kunde gå till val tillsammans.

Steve Bannon i Budapest i Ungern 2018. Den amerikanska ytterhögeraktivisten har haft som mål att bilda en global koalition av högerpopulistiska rörelser och Ungern har vid sidan av Italien varit ett viktigt land för det projektet. (Foto: Andor Elekes/Wikimedia Commons)

Meloni som premiärminister är också en stor seger för Steve Bannon, arkitekten bakom Donald Trumps seger i presidentvalet i USA 2016. Han har länge drömt om en världsomspännande koalition av högerpopulistiska partier men när det gäller stora länder har han inte fått särskilt mycket utdelning utanför Italien där han har lyckats knyta kontakter med Salvini och Meloni. Det är ingen slump att Meloni uppträdde på den amerikanska konservativa konferensen CPAC i år.

Om man i det sekulära Västeuropa tänker att frågor som aborträtt inte har grogrund på den här sidan av Atlanten på samma sätt som i USA, kan Italien visa sig vara det stora undantaget. Meloni kommer till makten med en agenda som är kritisk till både kvinnornas och de sexuella minoriteternas rättigheter. Italiens bröder är kanhända ett lämpligt namn för hennes parti som ger uttryck för reaktion mot feminismens framsteg, som fallet är med så många andra högerpopulistiska rörelser. Det är åtminstone inte systerskap som är den kvinnans slagord som spräcker glastaket i Italien. Att begränsa aborträtten var ett av löften som Meloni gick till val med.

Steve Bannon har jämfört Giorgia Meloni med Margaret Thatcher som är en av hans stora kvinnliga förebilder. I USA drömde han om att göra Sarah Palin till president innan han valde att stöda Donald Trump i presidentvalet 2016 när Palin inte kandiderade. Bannon hör till de ytterhögertänkare som tror att det är av värde för ytterhögerrörelser att ha en kvinnlig ledare, med tanke på de kvinnliga väljare som i första hand röstar på en kvinna. Helt ovanligt är det inte i våra dagar för ytterhögerrörelser som i första hand stöds av män att ha en kvinna i spetsen, med tanke på sådana ledare som Marine Le Pen i Frankrike och Riikka Purra i Finland.

Att Melonis parti är så starkt emot invandring och lyfter också fram andra frågor som har varit centrala i USA som abortfrågan gör det lätt för sådana som Bannon att samarbeta med Italiens bröder. Bannon sade 2018 när han besökte partimötet i Rom att Italiens bröder är “ett av de gamla fascistiska partierna”, något Meloni inte själv ens medgav vid den tidpunkten, men han förutspådde då att Italiens bröder kommer med tid att bli en del av den politiska huvudfåran. Fyra år senare är Italiens bröder inte längre ett marginellt parti utan en av de stora högerpopulistiska krafterna i Europa.