I Finland har vi över 200 000 personer med en diagnostiserad minnessjukdom och antalet ökar i snabb takt. Man räknar med att det upptäcks 23 000 nya fall per år.

Den mest kända och utbredda minnesjukdomen är Alzheimer som börjar förekomma vid allt lägre ålder. Det finns 40-åringar och ännu yngre som blivit sjukpensionerade från arbetslivet på grund av Alzheimer. Måhända finns det också nästan lika många minnessjuka som inte undersökts och fått någon diagnos.

Säkert är det så att minnessjukdomar och minnesproblem och hjärnsjukdomar funnits i ”alla” tider, men folk har bara upplevts som ”underliga” och inga diagnoser har förr kunnat ställas. Stod det riktigt illa till så blev personen i fråga helt självklart hela ortens byfåne. Så var det bara och det funderades inte desto mera på att det var fråga om en sjukdom.

Vi glömmer väl så gott som alla allt oftare i större eller mindre utsträckning. Och kan själva bli riktigt oroliga för framtiden, eller vi blir allt oroligare för en anhörig, som verkar få allt större problem. Åldern kan inverka. Det är helt naturligt att bli litet glömsk, när man blir äldre.

Men inte ens då är det alltid fråga om åldersglömska.

All glömska beror inte på minnessjukdom. Men en stor del gör det. När den äldre helt enkelt inte klarar av vardagslivet och vardagssysslorna på grund av sin glömska, så behövs en utredning.

Likaså när glömskan kommer allt tidigare och man får stora koncentrationssvårigheter. Stress och stor belastning i arbetslivet eller i fritidssysselsättningarna kan vara en orsak. Sömnsvårigheter hör ihop med bilden. Att ens hälsa helt generellt sviktar en annan. Man lever inte hälsosamt, man äter fel och får inte i sig de näringsämnen som kroppen behöver för att hållas i skick både psykiskt och fysiskt.

Man skall inte dra sig för att söka vård. Det kan gälla en själv eller en anhörig. Minnessjukdom är en sjukdom precis som alla andra sjukdomar.

Här som vägledning en liten lista på sådant som man kan ge akt på för att avgöra att nu är det verkligen dags att söka hjälp:

– man klarar inte av arbete och/eller normala vardagsbestyr

– man glömmer hela tiden avtalade möten

– man får svårt att säga det man vill säga och kan inte hitta de ord man behöver

– man förstår inte vad något vanligt föremål är, vad man skall göra med det och hur det skall användas

– man förstår inte klockan

– saker och ting försvinner hela tiden och man kanske inte ens observerar dem trots att de är fullt synliga

– man genomgår en grav personlighetsförändring

– man blir misstänksam och rädd

– man får svår och återkommande ångest

– man blir ilsken och oberäknelig

– man tror sig ständigt ha olika somatiska sjukdomar

– man mister helt all initiativförmåga och blir helt apatisk.

Det kan variera mycket, men ge akt på alla bestående förändringar från det som varit normalt.

Minnesförbundet rf är den största aktören som bevakar de minnessjukas intressen och strävar till att kännedomen om minnessjukdomar och hjärnhälsa skall bli bättre och kunskapen förstärkas. Och att var och en skall få stöd och hjälp och ett drägligt socialt liv lika väl som någon annan.

Stöd och information om minnessjukdomar och verksamhet för de minnessjuka och deras anhöriga ges landsomfattande av Minneslotsarna, som är landskapsvisa expert- och stödcentraler, som upprätthålls av minnesförbundets och Altzheimerförbundets medlemsföreningar. Minneslotsverksamhet finns oftast på nära håll bara du hör dig för om var den finns.

Och inom minneslotsverksamheten finns alltid stöd att få.

Minnesförbundets förbundsfullmäktige sammanträdde nu i mitten av maj månad, den 18.5. och man är mycket oroad över utvecklingen och nedskärningarna inom den här sektorn av vården, där utvecklingen som inom så många andra områden borde gå i precis annan riktning.

Man gjorde ett ställningstagande från fullmäktigemötet där man påtalar problemen och den negativa utvecklingen.