Bitte Westerlund hämnas på sitt sätt på Jörn Donner genom att inte bara öppenhjärtigt berätta om det egna äktenskapet utan även om andra kvinnor i makens liv i den nya boken J&B. Scener ur ett skenäktenskap. Det tredje och sista äktenskapet var en del av Donners kärleksliv men det hände mycket på den fronten både före Westerlund kom med i bilden och även med andra kvinnor under hennes och Donners äktenskap.

Utan änkans medverkan skulle inte boken ha kommit till. Hon har gjort mycket av bokens research genom att ihärdigt försöka kartlägga makens kärleksliv. Det har hon gjort till den grad att det blir en hel vetenskap som hon kallar jörnologi.

Vad säger det om deras äktenskap att en sådan här bok har behövt skrivas? Vad säger det om Donners ikoniska status att boken har hittat en högst seriös förläggare? Och vad säger det om vårt samhälle att en sådan här bok är en av höstens mest omtalade nyheter på den finländska bokmarknaden?

Boken lämnar väldigt många öppna frågor efter sig, långt fler än vad den levererar svar om Jörn Donner eller om hans kärleksliv. Och det är väl det vad god litteratur ska göra, väcka frågor. Man kan väl säga att boken är stimulerande utan att vara alltför detaljerad gällande dess intima tematik.

Det finns ett stort intresse för Jörn Donner och hans person, åtminstone än så länge, det har ju gått bara tre år sedan hans död. Om någon har bidragit till detta intresse har det varit Donner själv i egenskap av skönlitterär författare. Inte minst hann han skriva Mammuten (2013) för att bidra till mytbildningen kring sig själv som stor donjuangestalt. I det skedet hade han länge varit en skandalomsusad kändis i både Finland och Sverige och hans kärleksliv hade det skrivits mycket om i skvallerpressen.

Även andra har skrivit om Donner innan Teir gjorde det. Kai Ekholm skrev en omfattande biografi som utkom bara några månader efter Donners död år 2020. Och Bitte Westerlund är inte den första att hämnas i form av en bok, sonen Otto Gabrielsson gjorde det nämligen med Vildhavre. Även den boken utkom redan 2020.

Det är alltså befogat att tala om en jörnologisk tradition som J&B ansluter sig till. Mycket har skrivits om Jörn Donner och det har gjort behovet av en heltäckande biografi i det här skedet överflödig. Det har gällt för Teir att hitta rätt nisch och kärlekslivet är åtminstone en enkelt kommodifierbar sådan, inte minst när Donners änka bidrar frikostigt till med intervjumaterial och letar upp kvinnor som mannen har haft relationer med. Deras äktenskap har varit av en speciell sort men i hur hög grad har Westerlund inte vetat förrän nu.

J&B är en bok vars litterära värde inte går helt lätt att fastställa. Vad ska man jämföra den med? Är det självklara jämförelseobjektet Philip Teirs i övrigt högklassiga produktion? Eller är den här boken såpass donnersk att den snarast bör jämföras med Donners produktion? Svaret kan förstås vara varken eller, utan hur den mäter sig med andra böcker som handlar om Jörn Donner, eller med böcker i genren kiss and tell i övrigt.

För att vara en bok av Philip Teir är J&B rätt så donnersk. Åtminstone ställvis känns det att den är något ojämnt donnersk snarare än jämnt teirsk. Det riktigt intressanta med boken är egentligen inte att bokmarknaden har försetts med ytterligare en bok om Jörn Donner. Det som räddar boken är hurpass westerlundsk den är, nämligen i hurpass hög grad den belyser Bitte Westerlunds i sig intressanta erfarenhetshorisont och tankevärld.

Teir verkar ha haft en befogad rädsla i att han börjar kopiera Jörn Donner i sitt skrivande. Westerlund har i sin tur haft en rädsla att även i den här boken som borde handla om hennes perspektiv är det Jörn Donner som tar huvudrollen. Teir skriver rätt frikostigt inte bara om bokens huvudpersoner, utan om den rätt besynnerliga bokens komplicerade tillkomsthistoria. I något skede har nämligen Bitte Westerlund beslutat att sätta stopp för det hela. Hon har tänkt att boken borde antingen skrivas av henne själv eller av en kvinnlig författare, något som har känts som en viss lättnad för Teir. Sedan har de ändå kommit överens om att slutföra projektet, uppenbarligen medvetna om brister som det har gällt att åtgärda innan den har varit redo för publicering.

Jörn Donners skönlitterära produktion var något ojämn. Vissa böcker har blivit rätt klassiska, medan andra skulle ha mått bättre hade författaren varit mer villig att lyssna på en god förlagsredaktörs råd. Riktigt så har det inte gått med Teirs bok, fast risken att imitera Donner, börja låta donnersk, har funnits där. Åtminstone en sak som gör att boken lyfter mot slutet är samarbetet med intervjuobjektet Bitte Westerlund.

Om myten om Jörn Donner som donjuangestalt redan börjar kännas tämligen ointressant, väcker Westerlunds roll som änka på heltid desto fler frågor. Den rollen har hon nu haft i tre års tid. Jag kommer att tänka på Rita Gombrowicz, en kanadensisk kvinna som 1969 blev änka efter en av Polens mest legendariska författare, nämligen Witold Gombrowicz, och har ägnat sin tid åt att förvalta makens litterära kvarlåtenskap. När det gäller änkor efter kulturmän som tar hämnd eller lyckas sätta sin prägel på mannens författarmyt med det egna perspektivet på äktenskapet, är Mia Berner, den norska änkan efter Pentti Saarikoski, ett känt exempel från 1980-talet.

J&B är en medryckande och underhållande bok om ett osedvanligt äktenskap. Den lyfter fram Bitte Westerlunds centrala roll i Jörn Donners liv och konflikter som förekom i äktenskapet. Medan Donner vantrivdes som diplomat i Los Angeles, blomstrade Westerlund som diplomatfru och fick till stånd mycket av det som blev till makens gärning som diplomat. Maken hade läst John Kenneth Galbraith som var USA:s ambassadör i Indien på 1960-talet och ett påstående hade fastnat om hur litet diplomatiska företrädare för små länder förväntades göra på den tiden. Tiderna hade förstås förändrats sedan dess och Galbraith, fast han ursprungligen var kanadensare, hade ju själv företrätt supermakten USA som diplomat och således inte ens talat från egen erfarenhet.

Ur ett finlandssvenskt socialdemokratiskt perspektiv är det mest intressanta i J&B intervjun med Petra Fagerholm. Hon var Donners assistent när han företrädde Socialdemokraterna i Europaparlamentet i slutet av 1990-talet. Hennes minnen har varken med Donners kärleksliv eller äktenskap att göra, utan hurdan han var som chef. De övriga delarna av boken handlar inte just alls om Donners politiska gärning, men Fagerholms minnen belyser ett stolt kapitel i FSD:s historia när FSD hade en företrädare i Europaparlamentet. Det lilla inslaget kompletterar på ett intressant sätt vad Pär Stenbäck tidigare har skrivit om Donners politiska gärning ur ett SFP-perspektiv.

J&B är både givande och tankeväckande. Boken förtjänar sitt rykte som en av höstens stora finlandssvenska händelser. Någon klassisk höjdpunkt i Teirs litterära produktion blir den knappast, men det är värdefullt att projektet har rotts i land. Det är också kul att Teir som har skrivit novellen “Jörn Donner Appreciation Society” har fått en sådan här chans att förverkliga sin jörnologiska dröm. Men allra trevligast är det att Bitte Westerlund får en möjlighet att stiga fram ur Jörn Donners skugga som en kulturpersonlighet i egen rätt. Hon har jobbat enträget på kulturfältet redan länge, inte minst i Västnyland. Omslagsbilderna av Charlotta Boucht är dessutom väldigt lyckade och omslaget fint designat av Piia Aho. Bilderna i bokens bildbilagor är rätt så belysande och många av dem är tagna av skickliga fotografer, bland dem Marica Rosengård och Jörn Donner. Att Donner själv var en mycket skicklig fotograf har blivit känt för allmänheten tack vare fotoutställningen på Villa Hagasund i Helsingfors tidigare i år.

Recension: Philip Teir; J&B. Scener ur ett skenäktenskap (2023); Schildts & Söderströms; 228 s.