William Jennings Bryan var en legendarisk politisk ledare som ändrade Demokratiska partiets linje på ett förhållandevis drastiskt sätt runt sekelskiftet 1900. Han var presidentkandidat tre gånger men han förlorade varje gång. Sin högsta politiska maktposition nådde han sedan som utrikesminister under Woodrow Wilson mellan 1913 och 1915.

Bryan var född år 1860 i Illinois och växte upp i en familj där fadern Silas Bryan var en aktiv demokrat och hade varit en stor beundrare av Andrew Jackson. Faderns släkt härstammade dels från Ulsters protestantiska skottar, dels från engelsmän.

Religion var något William Jennings Bryan fick välja själv. Fadern var baptist och modern metodist men redan som tonåring valde sonen att bli presbyterian. Detta berodde på en stark konversionsupplevelse efter att han hade hört på en väckelsepredikant som representerade fundamentalistisk presbyterianism. Att han var just presbyterian var inte det mest centrala, eftersom Bryan alltid hade en ekumenisk syn på kristendomen och framför allt annat var kristen fundamentalist.

Många stora politiska talare i USA:s historia har blivit influerade av kristna predikanter. Bryan är ett praktexempel på en sådan politiker och sättet att tala passade väl ihop med budskapet av agrar populism. Han studerade juridik i Chicago och arbetade för advokaten Lyman Trumbull, en före detta senator som hörde till hans fars närmaste krets. Trumbull, som blev en viktig mentor för Bryan, anslöt sig till Populistpartiet på 1890-talet.

Bryan själv blev nominellt kvar i Demokratiska partiet men han stod Populistpartiet och dess agenda nära. Han etablerade en framgångsrik advokatpraktik i Lincoln i Nebraska och var sedan ledamot av USA:s representanthus mellan 1891 och 1895. I presidentvalet 1892 stödde han Populistpartiets kandidat James B. Weaver. Demokraten Grover Cleveland, som vann valet, företrädde partiets konservativa flygel som kallades Bourbon Democrats.

Som kristen fundamentalist var Bryan konservativ i många frågor, men han var inte alls konservativ när det gällde den ekonomiska politiken. Han hörde till silverförespråkarna inom sitt parti och detta kom att bli den mest centrala frågan för hans presidentkampanj 1896.

En ung William Jennings Bryan. (Bildkälla: George H. Van Norman/Wikimedia Commons)

I presidentvalet 1896 var Bryan 36 år gammal. Enligt USA:s konstitution måste presidenten vara minst 35, en senator minst 30 och en ledamot av representanthuset minst 25. Han hade bara fyra år i representanthuset bakom sig men redan där hade han medverkat till att den första federala inkomstskatten under fredstid blev verklighet. I guvernörsvalet 1894 i Nebraska hade Bryan stött Populistpartiets kandidat Silas A. Holcomb som också vann valet.

Bryan nominerades av både Demokratiska partiet och Populistpartiet. Den avgående presidenten, Grover Cleveland, var demokrat, men partiet gick till val med att ta avstånd från nästan allt vad han stod för. Cleveland var framför allt känd som en förespråkare för guldmyntfoten. Nu hette det att guldmyntfoten var ”inte bara oamerikansk men antiamerikansk”.

Kampanjen blev ett veritabelt korståg mot guldet. Höjdpunkten var det så kallade guldkorstalet på partiets konvent i Chicago den 9 juli 1896, ett av de mest berömda politiska talen i USA:s historia. ”Ni ska inte korsfästa mänskligheten på ett guldkors”, dundrade Bryan, you shall not crucify mankind upon a cross of gold.

Samtidigt som själva huvudfrågan handlade om guld- och silvermyntfot, uppfattades Bryan som en vänsterpopulist som var på ett kristet korståg mot storkapitalet och dess intressen.

Republikanska partiet nominerade William McKinley som uppfattades företräda kapitalets intressen. Han var också en betydande amerikansk imperialist, medan Bryan var pacifist och antiimperialist. I utrikespolitiken avvek Bryan inte lika mycket från Cleveland som han avvek från honom i inrikespolitiken.

Bryan gjorde sensation som talare men förlorade valet. Ett utbrytarparti, Nationaldemokraterna, nominerade John M. Palmer, som fick bara en procent av rösterna. Utbrytningen var inte avgörande för valresultatet, men en del konservativa demokrater kunde inte stå bakom en silverförespråkare som Bryan. Prohibitionisten Joshua Levering kom på fjärde plats med 0,9 procent. Prohibition Party är en ensaksrörelse som förespråkar alkoholförbud sedan 1869 och partiet finns fortfarande kvar, trots att de inte får särskilt många röster i våra dagar.

Bryan hade en neutral ståndpunkt i frågan om alkoholförbud fram till 1910, vilket inbegriper de val där han var Demokratiska partiets presidentkandidat. Efter 1910 var han en passionerad förespråkare för alkoholförbud, något som passade väl ihop med hans väckelsekristna synsätt på livet. Redan på 1890-talet talade han varmt om nykterhet och profilerade sig som saloonmotståndare. Redan som barn hade Bryan lovat att personligen aldrig någonsin dricka alkohol. Men som presidentkandidat var han inte ännu beredd att ta ställning för en förbudslag.

Bryan kallades ofta The Great Commoner. Hans idealväljare var the common man, en alldeles vanlig genomsnittsamerikan.

Trots att de flesta demokraterna lät sig hänföras av Bryan och hans talförmåga, var han inte särskilt populär bland katolska tysk- och irländskättade demokrater. För många av dem var han för protestantisk och hans religiositet var alltför synlig. Fast de röstade på demokratiska kandidater i lokala val och på delstatsnivå, hade de lättare att relatera till republikanen McKinley. Han var inte heller katolik, men han hade goda relationer till katolikerna och hans förmåga att ta katolska röster var av avgörande betydelse.

I invandringsfrågan hade Bryan sagt att han inte uppskattar ”när de kriminella klasserna dumpas på vår kust”, vilket i sig förklarar varför de etniska väljarna, de som inte var vita anglosaxiska protestanter, såg honom med misstro.

Präriepopulisten Bryan gjorde inte heller någon stor framgång bland storstadsborna. Östkustens storstäder betecknade han öppet som ”fiendeland” och där tappade han sådana väljare som annars skulle ha röstat på Demokratiska partiet, för att inte tala om att locka stadsbor från Republikanska partiet.

Det som var speciellt med Bryan var hur aktivt han åkte landet runt med tåg. En sådan villighet att möta väljarna personligen hade man inte sett på länge, inte efter inbördeskriget i alla fall. Det blev hela tiden stora skandalrubriker på grund av hans vänsterpopulistiska retorik som riktade sig mot östkustens kapitalister.

William McKinley vann mot Bryan i valet 1896 och på nytt fyra år senare. Han annekterade Hawaii och utkämpade ett krig mot Spanien som fick avträda Puerto Rico, Guam och Filippinerna. Dessutom blev Kuba ett amerikansk protektorat. Imperialismens och kapitalismens intressen gick plötsligt hand i hand och USA hade blivit en global stormakt som agerade på samma sätt som de gamla kolonialmakterna.

Imperialism var något som Bryan motsatte sig in i det sista. Han ville hålla USA utanför utländska krig. Det blev dessutom en skandal när McKinleys USA begick krigsbrott i Filippinerna. Trots att Spanien hade besegrats, lät sig inte lokalbefolkningen kuvas utan ett blodigt krig som tog tre år. USA godkände inte Filippinernas självständighetssträvanden utan byar brändes, koncentrationsläger inrättades och tusentals fick sätta livet till när USA inledde det koloniala styret i ett fjärran asiatiskt land.

President McKinley mördades av en anarkist i september 1901 i Buffalo. I presidentvalet 1900 hade han haft Republikanska partiets nya stjärnskott Theodore Roosevelt, en krigshjälte från spansk-amerikanska kriget, som vicepresidentkandidat. Nu var Roosevelt plötsligt president.

Början av 1900-talet betecknas som den progressiva eran i USA och Theodore Roosevelt är den största portalfiguren för tidens progressiva tänkande. Om det var klart i 1896 och 1900 års presidentval, att Demokratiska partiets kandidat stod till vänster och Republikanska partiets kandidat till höger, så var inte fallet i presidentvalet 1904.

Enligt Demokratiska partiets kandidater i presidentvalet 1904, Alton B. Parker och Henry G. Davis, borde inte kapitalet och arbetarna vara varandras fiender. De konservativa demokraterna förlorade stort och fyra år senare nominerades William Jennings Bryan igen. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

De konservativa Bourbon Democrats lyckades få kontroll över partiet igen. Bryan hade besegrats två gånger och så var det dags för något annat, en konservativ högerman. Partiets främsta konservativa profiler vågade dock inte kandidera, eftersom president Roosevelt var så populär. Alton B. Parker, en konservativ domare från delstaten New York, vann nominerigen. Medan Parker vann lätt, var hans främsta utmanare inom partiet kongressledamot William Randolph Hearst. Han var de populistiskt lagda demokraternas favorit och så småningom skulle Hearst bygga världens största medieimperium. Det var dock med klara siffror som Parker besegrade Hearst för att sedan fullständigt krossas av republikanen Roosevelt i presidentvalet 1904.

I presidentvalet 1908 var det dags för Bryans tredje och sista försök. Om den avgående presidenten, Theodore Roosevelt, var de progressiva republikanernas ledare, var William Howard Taft från Ohio en konservativ republikan. Taft hade bland annat varit Filippinernas generalguvernör och krigsminister. Bryans förlustmarginal mot Taft var större än mot McKinley 1896 och 1900.

Republikanerna hade blivit det dominerande partiet i amerikansk politik. Bryan var en av de mest karismatiska politiska ledarna i USA runt sekelskiftet 1900. Det är svårt att se McKinley eller Taft som han förlorade mot som särskilt stora personligheter. Om någon var epokens största fixstjärna i amerikansk politik, var det Theodore Roosevelt. Men mot honom behövde Bryan inte kandidera, annat än det att Roosevelt var republikanernas vicepresidentkandidat i valet 1900.

Med sin agrara populism ändrade Bryan på Demokratiska partiets linje på ett mycket dramatiskt sätt. Något liknande hade också Theodore Roosevelt gjort med sin progressiva ideologi i Republikanska partiet. Det amerikanska partifältet var i förändring i början av 1900-talet.

Bryan fick vara utrikesminister i två år och medverka till att USA inte deltog i första världskriget genast när kriget bröt ut. Han förde en stark kampanj för alkoholförbud, något som också lagstiftades efter första världskriget.

År 1925 dog Bryan i Dayton i Tennessee. Dit hade han kommit som advokat för att fira en sista seger i karriären. Han hjälpte åklagarsidan att vinna den så kallade approcessen mot en lärare som hade undervisat om utvecklingsläran, något som Bryan inte kunde godkänna av religiösa skäl och som dessutom var olaglig i Tennessee. För Bryan var evolutionsteorin fel både för att han var kristen fundamentalist och också för att han var vänsterpopulist och avskydde socialdarwinismen som hade använts för att motivera en skoningslös högerpolitik utan medkänsla för de svaga i samhället. Socialdarwinismen uppfattade Bryan som det största hotet mot det amerikanska samhällets andliga och materiella framtid. Han höll Charles Darwin och hans läror ansvariga för både ett och annat som inte direkt kunde härledas från Darwin. Läraren fick böter och Bryan dog plötsligt efter att rättegången i Tennessee var över. Senare upphävdes domen i en högre instans på grund av en teknikalitet.