”No man gave his life in vain. Their bodies may lie in a far off field but their spirits live today, perhaps in new bodies, to inspire and help those youthful ones amongst us now”

– Leo Rawlings, And the Dawn Came Up Like Thunder

Enligt judisk tradition dör människan två gånger. Den första gången då hjärtat slår sitt sista slag. Den andra då personens namn sägs eller tänks för allra sista gången.

Jag vet inte varför den tanken kom tillbaka till mig just här. Men det är en tanke som har funnits med mig ända sedan jag läste den för första gången, på baksidan av Simon Strangers gripande roman Leksikon om lys og mørke.

I romanen kopplar Stranger idén till de ”snubbelstenar”, små minnesstenar för offer av förintelsen, som ligger utspridda kring Europas gator. Till utseendet är de inte helt olika de enkla gravstenar som fyller krigskyrkogården här i thailändska Kanchanaburi – några stenkast från den järnväg längs vilken deras ägare stupade, av sjukdom, utmattning och våld.

I antal är förstås skillnaden, mellan snubbelstenarna och gravstenarna, påtaglig. Sedan förra året finns det över 100 000 snubbelstenar, i vad som numera är hela världens största utspridda minnesmärke. I förhållande till de miljontals judar, romer, homosexuella och andra avvikande som mördades av nazisterna är det ändå en försvinnande liten del som har fått sina namn förevigade – och därigenom fortsatt liv.

De allierade krigsfångar som både byggde och dog kring den så kallade ”dödsjärnvägen” mellan Thailand och Burma, vid samma tid som Hitlers framfart i Europa, är färre till antalet. Av de över 60 000 fångar som byggde banan begravdes närmare 13 000 kring den. Tack vare ihärdigt statistikförande, både av fångar och japanska fångvaktare – skyldigheten att registrera krigsfångar var en av få krigslagar som japanerna följde – har i stort sett alla kunnat lokaliseras, identifieras och begravas i märkta gravar. Deras namn och själar lever idag vidare på tre krigskyrkogårdar i Thailand och Myanmar. Den största ligger här i Kanchanaburi.

Dessutom lever många kvar i minnet, eller åtminstone i namnet, hos kvarlevande närstående. Jag hoppas att så också är fallet för den 18-åriga rekryt som aldrig kom hem från djungeln. Bland gravstenarnas storslagna ord om kung, Gud och fosterland, om plikt och England över allt, var det hans sten som fick mig att stanna upp. Den tillägnades helt enkelt föräldrarnas minne av ”vår modiga pojke”. Hans namn lever numera kvar också hos mig.

Det var ändå inte vid hans grav som tanken på den judiska idén om två dödar återvände till mig. Det var på vägen kring muren till den intilliggande, kinesiska begravningsplatsen. Där, under en vit Pagoda alldeles intill vägen, ligger ett tiotusental av dödsjärnvägens namnlösa offer. De försvann in i djungeln och tystnaden utan att någon höll koll – också de långt borta hemifrån. Burmeser, malayer, tamiler, indonesier… Både deras antal och deras gravar är okända. Vissa siffror uppskattar dem till över 90 000. Klart är åtminstone att de utgjorde lejonparten av den fördömda järnvägens över 100 000 offer.

Likt krigsfångarna de arbetade jämsides med hade dessa ”romusha” lockats till banvallen av japaners tvång och falska löften. Likt dem tvingades de utstå obeskrivligt lidande, för Japans imperialistiska ambitioner om att förena de ockuperade områdena i Burma och Thailand landvägen. Och likt dem så dog de alltså, i om möjligt ännu högre utsträckning.

Till skillnad från krigsfångarna finns däremot inte deras namn i några register. De begravdes i grunda, omärkta massgravar kring järnvägen och räknades aldrig av sina japanska mördare. Få, om ens någon, har kunnat identifieras.

I den västerländska historieskrivningen kring andra världskriget i Thailand – som utöver de döda krigsfångarna brukar begränsas till järnvägsbron över floden Kwai – har de civila sydostasiatiska dödsoffren ofta reducerats till en fotnot. Om ens det. Också här kretsar de flesta museer kring västerländska offer, medan de lokala arbetare som dog i djungeln förblir namn- och ansiktslösa.

Utöver burmeser uppskattas de flesta av dem ha varit från Malaya, som invaderades av japanerna från just Thailand. Efter ett nationellt symposium i Kuala Lumpur år 2016 tillsattes därför en arbetsgrupp, Death Railway Interest Group Malaysia (DRIG). Målet med arbetet har varit att identifiera åtminstone en massgrav längs den 415 kilometer långa Burmajärnvägen och resa ett minnesmärke. Det visade sig ligga en under en vit, något förfallen, Pagoda på Kanchanaburis kinesiska begravningsplats.

Efter ett malaysiskt finansierat uppgraderingsarbete finns där nu, sedan juni förra året, ett plakat som identifierar pagodan som ett monument för dödsjärnvägens asiatiska offer. Några namn finns däremot inte på monumentet – och de blommor vi lämnade lyste ensamma mot den vita stenen.

Jag hoppas att den bara symboliserar den första döden för de tiotusentals som ligger där, att deras namn lever vidare hos släktingar och andra närstående – hundratals eller tusentals kilometer bort. Det är kanske en klen tröst för de som förlorade en far, en bror, en make till kriget. Och jag tror inte att det spelar någon roll för de redan döda – åtminstone hoppas jag att deras plågade själar har fått ro. Men vetskapen om deras öde förpliktigar oss som lever nu att minnas.

Så länge namnet lever, lever människan – och kanske ännu längre. ”Tomb of tens of thousands of souls”, står det med kinesisk skrift på pagodan i Kanchanaburi. Och får vi tro Leo Rawlings, som åkte dödens järnväg tur och retur, lever alltså hans ödesbröder fortfarande – i nya kroppar, som vägledare för oss som lever idag. Minnet förpliktigar.

Kanchanaburi, februari 2024

Dödsjärnvägen börjar här, står det i den ena änden av järnvägen i Thanbuyzayat i Myanmar. (Foto:Tetsuya Kitahata/Wikimedia Commons)