För vänner av demokrati var det en mardröm att se talibanerna åter ta makten i Afghanistan. Västvärldens och framför allt USA:s reträtt och den korrupta och illojala afghanska militärens passivitet gjorde till syvende och sist möjligt för talibanerna att återta kontrollen av landet.

Genom historiens gång har det alltid varit svårt för en enskild aktör att få hela Afghanistan i sin kontroll. Det har både USA och Sovjetunionen samt Storbritannien före dem fått erfara.

Många minns talibanernas skräckvälde under deras förra period vid makten, åren 1996-2001. De afghanska kvinnorna fick under den här tiden varken arbeta eller studera. Under Islamiska republikens tid, åren 2001-2021, hade kvinnorna däremot rätt att utbilda sig och arbeta. Men efter talibanernas maktövertagande den 16 augusti 2021 har de afghanska kvinnornas situation snabbt försämras. De är nu bannlysta från bland annat gymnasier, universitet, gym, parker, arbete och andra aktiviteter.

Eventuellt förmodade en del att talibanerna inte skulle agera lika grymt som under 1990-talet, men de facto tycks ingenting ha förändrats på den punkten. Talibanerna verkar inte ha ett intresse av att se ett jämställt och jämlikt modernt samhälle.

Hur kunde läget bli bättre för kvinnorna i Afghanistan, vem skulle kunna stöda dem och vem kan lägga press på talibanerna får att få till stånd en förändring? Att talibanerna lyckades komma till makten var ett internationellt misslyckande och en allmän uppfattning är att den demokratiska världen nu måste lägga i högre växlar för att den onda spiralen, som talibanerna skapat, ska brytas. Stora frågor som tills vidare saknar klara svar.

Kvinnosaksaktivisten som arbetar för fred, Shekeba Ahmadi vid CMI Martti Ahtisaari Peace Foundation, anser att varje land har en moralisk skyldighet att stödja afghanska flyktingar. (Foto: John Illman)

En inblick i det hjälparbete som trots allt förekommer ges av Shekeba Ahmadi, kvinnosaksaktivist som arbetar för fred. Ahmadi arbetar vid organisationen CMI Martti Ahtisaari Peace Foundation. Vid organisationen ingår hon i teamet “kvinnor i fredsförhandling”. Teamet har upprätthållit plattformen Afghan Women Leaders Forum (AWLF) tillsammans med svenska Folke Bernadotteakademin.

Plattformen AWLF är ett EU-understött initiativ som syftar till att stärka de afghanska kvinnornas inflytande i de politiska processerna i Afghanistan. AWLF består av kvinnliga ledare med olika bakgrund – civilsamhället, politiska ledare, aktivister, advokater, journalister, entreprenörer, affärskvinnor och ungdomsledare både inom och utanför Afghanistan. Det är fråga om en verksamhet som strävar till att konkret stärka de afghanska kvinnornas ställning.

Västvärlden måste axla ansvar

Det finns ett behov av stöd för afghanska kvinnor på alla nivåer, säger Shekeba Ahmadi. På individnivå finns det behov av medvetenhet om kvinnornas nuvarande situation i Afghanistan, vare sig det handlar om att först förstå situationen i landet och sedan sprida ordet.

– På regional nivå finns det behov av erkännande och engagemang från grannländerna och islamiska länderna, eftersom den könsförföljelse som äger rum i Afghanistan under islamisk sharia fläckar de islamiska staternas rykte.

Hon tillägger att på internationell nivå finns det ett behov av principiella kontakter med talibanerna. Länder måste samordna sina åtgärder, annars kan kryphål utnyttjas för att talibanerna ska erkännas i slutändan. Enligt internationella konventioner har de flesta stater sina centrala linjer definierade genom ratificering av dessa konventioner.

– Det gäller att respektera dem och upphöra med åtaganden som banar väg för ett erkännande av talibanerna.

Afghanistan gränsar till Iran, Turkmenistan, Uzbekistan, Tadjikistan, Kina och Pakistan. De närmaste diplomatiska kopplingarna har Talibanerna till Kina. Av betydelse är också att enligt vissa källor (till exempel BBC) har över en halv miljon afghaner flytt till Pakistan sedan talibanerna tog makten. Inget av Afghanistans grannländer är intresserat av att stöda kvinnorna i Afghanistan – de flesta regimer i dessa länder förtrycker de facto kvinnor i sina respektive egna länder.

Talibanerna tillhör den sunnimuslimska världen. Andra stater och områden där majoriteten utgörs av sunnimuslimer är Turkiet och Egypten samt ryska delrepubliken Tjetjenien. Kännetecknande för de här länderna är att de styrs mer eller mindre auktoritärt.

Således är tämligen uppenbart att EU och den övriga demokratiska västvärlden måste axla ansvar och stöda kvinnorna i Afghanistan. Från länder i närregionen kan kvinnorna i Afghanistan inte förvänta sig hjälp. Ahmadi anser att varje land har en moralisk skyldighet att stödja afghanska flyktingar.

– Särskilt kvinnor och förföljda minoriteter, som har flytt från Afghanistan på grund av olika livshotande problem, måste omvärlden stöda.

Ahmadi konstaterar också att de afghanska männens stöd för kvinnors rättigheter saknas. Männen hotas av tortyr om de hjälper kvinnor som protesterar även ifall att de hör till samma familj.

– Män hålls ansvariga för hur kvinnorna i deras familj agerar, vilket innebär att talibanerna i själva verket kontrollerar kvinnors handlingar även genom manliga familjemedlemmar, säger Ahmadi.

Mental hälsa

Att se sina möjligheter i livet reduceras så snabbt och i så stor utsträckning som de afghanska kvinnorna varit med om under de senaste åren belastar ofta den mentala hälsan kraftigt. Självmordsfrekvensen är hög bland kvinnor och unga, säger Ahmadi.

– Den psykiska ohälsan ökade bland kvinnor efter att talibanerna införde begränsningarna som i praktiken isolerar kvinnorna i sina hem.

Dessutom utsätts kvinnor ofta för våld i hemmet och tvingas underkasta sig tvångs- och barnäktenskap.

Hur framtiden ser ut för Afghanistan är det vanskligt att sia om. Men att driva talibanerna från makten kommer inte att bli enkelt. Shekeba Ahmadi påminner om att ett fortsatt autoritärt talibanstyre inte är det enda alternativet för Afghanistan.

– Just nu finns det inget större engagemang för att skapa en dialog mot ett mer demokratiskt styre. Det här får omvärlden att framstå som svag inför det auktoritära styret som dagligen förföljer kvinnor, säger Shekeba Ahmadi.

Vad gäller framtiden för det afghanska civilsamhället har Folke Bernadotteakademin skissat upp scenarier för hur samhället kan se ut i framtiden. Personer i olika åldrar, etnicitet, modersmål och regionala bakgrunder inom den afghanska diasporan har medverkat för att skissa upp de här scenarierna.

I ett scenario beskrivs Afghanistan som ett stängt rum, avskärmat från resten av världen. I det scenariot är människorna inom landet bortkopplade från varandra. Talibanerna vägrar att böja sig för krav som den afghanska befolkningen och andra länder ställer dem.

Akademin ser att de mera extrema grenarna av talibanrörelsen får större maktbefogenheter. De ser till att alla afghaner följer dess stränga tolkning av sharia. Som ett resultat av det här försämras förhållandena. Livets grundläggande behov är svåra att tillgodose och tillgången till tjänster är mycket begränsade. Konsekvenserna av talibanernas politik skapar rädsla, fientlighet och våld. Terrorismen ökar, liksom konflikter och våld mellan olika etniska grupper i landet. På grund av spänningarna ser akademin att det finns en risk att Afghanistan splittras i olika delar under 2030-talet.

Andra scenarier utgår från att en dialog mellan den afghanska befolkningen och talibanerna kan etableras, alternativt att befolkningen har framgång i sina protester mot talibanerna för att åstadkomma en bättre vardag.

AWLF har även presenterat förslag på hur de afghanska kvinnornas situation kan förbättras. Forumet yrkar bland annat på att talibanerna ska upphäva eller dra tillbaka 24 dekret som kränker de mänskliga rättigheterna, mediefriheten och särskilt kvinnors rättigheter, såsom rätten till utbildning, arbete och anställning och kvinnors rätt till inflytande i beslutsfattning på det politiska området och utvecklingsområdet. Organisationen betonar vikten av att både afghaner som bor i Afghanistan och sådana som befinner sig i exil ges möjlighet att engagera sig för landets framtid. AWLF har uttryckt en önskan om att alla relevanta lokala, regionala och internationella aktörer medverkar i arbetet.

AWLF har också yrkat på att talibanernas internationella resor bör hindras av det internationella samfundet. Yrkandet motiveras med att talibanerna har flagrant brutit mot internationella avtal inte minst genom att uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnors rättigheter och mediefriheten.

Men det är givetvis en annan sak om talibanerna verkligen vill lyssna på protesterna. Tills vidare syns inga sådana tecken.

Något egentligt ljus kan alltså inte ännu skönjas i tunneln för de afghanska flickorna och kvinnorna.