Hon hänvisade till en diskussion med sin holländska kollega Mark Rutte som hade sagt att Holland kommer att ta stora lån för att investera i omställningen till en grön, klimatvänlig ekonomi. Enligt Marin borde också vi fundera på hur Finland kan göra motsvarande massiva investeringar utan att fastna i en inskränkt och gammaldags diskussion om skuldregler.

Inte oväntat har hon fått mothugg av den politiska oppositionen, av stora delar av näringslivet, och också från Centerns sida.

Visserligen har det närmast kuriositetsvärde, men kan ändå noteras att Hufvudstadsbladet med kort intervall publicerat två synliga inlägg som går stick i stäv mot varandra. Hbl:s eget nyliberala språkrör Torsten Fagerholm utdömde 23.10 på ledarplats Marins utspel som intellektuell snömos. Kolumnisten Martin Paasi däremot flaggade den 26.10 starkt för lånefinansierade gröna investeringar. Visserligen med en känga åt Marin för hennes kopplingar till debatten om våra budgetramar.

Jag har påpekat det här tidigare bl.a. på FSD:s kongresser och fullmäktigemöten, och ser mig tvungen att göra det än en gång: det är förbryllande hur stora delar av den finska makteliten låst sig fast i ett avdankat kamrertänkande, samtidigt som det blåser helt andra vindar ute i den stora världen.

Jag vill nämna ett färskt exempel, som i den finska debatten förbigåtts med nästan total tystnad. I maj diskuterande de ledande västliga industriländernas G7-toppmöte ett nytt koncept för framtidens ekonomi, som myntades Cornwall Consensus.

Många analytiker har sett Cornwall Consensus som en ersättare till nyliberalismens redan begravda Washington Consensus. Washington Consensus är beteckningen för det åtgärdspaket som lanserades på 1980-talet av Världsbanken och Internationella valutafonden som villkor för att finansiera olika krisländers reformprogram. Paketets centrala element var bl.a. en strikt finanspolitik för att undvika stora budgetunderskott, skattereformer för att befrämja moderata marginalskatter, en allmän liberalisering av handeln, privatisering av statliga företag, och en allmän avreglering av ekonomin.

Det centrala budskapet i Cornwall Consensus är att återställa mänskors tilltro till ett regelbaserat, fritt, rättvist och öppet ekonomiskt system. I denna nya politik bör tillväxten vara grön och inkluderande, för att kunna motstå miljö-, ekonomiska och geopolitiska risker.

En av arkitekterna bakom the Cornwall Consensus, den italienska socialdemokratiska nationalekonomen Mariana Mazzucato, underströk i en nyligen publicerad kolumn (A New Global Economic Consensus, Social Europe, 14.10.21), att en central grundpelare i detta nytänkande är att den offentliga makten ges en större, inte bara reaktiv utan uttryckligen proaktiv roll i styrningen av den globala ekonomin.

Mazzucato understryker att statliga och multilaterala bidrag och investeringar bör förutsätta att mottagaren förbinder sig vid en snabb dekarbonisering av ekonomin snarare än en snabb marknadsliberalisering (vilket var Valutafondens krav i dess tidigare strukturanpassningsprogram). Hon säger också att det krävs en radikal omorientering i hur vi tänker om ekonomisk utveckling. Vi måste frångå att mäta tillväxten enbart via bruttonationalprodukten eller ekonomiska vinningar till att bedöma framgångar utgående från hur vi uppnått gemensamma sociala mål.

Mazzucato säger avslutningsvis i sin kolumn att hon inte är säker på att Cornwall Consensus blir verklighet. Men hon är övertygad om att endast ett förnyat samarbete och koordinering av en förstärkt statlig kapacitet, ett nytt socialt kontrakt på basen av en ny global konsensus, kan rusta oss för att hantera den eskalerande övergripande kris vi står inför.

Kinas reaktion på det nya konceptet har varit lite som ”surt sa räven om rönnbären”: det här är ju ursprungligen vårt initiativ, västländerna har kopierat vårt program! Det här påstår åtminstone journalisten Mu Lu i en artikel publicerad i Global Times (Cornwall Consensus a sign that neoliberalism is at crossroads, 17.6.21), en dagstidning för en internationell publik utgiven av Kinas kommunistiska parti.

Om man närmast är oense om vem som först hittat på det här nya konceptet, skulle man ju tro att det finns goda förutsättningar att föra det här tänkandet vidare. T.ex. inom den betydelsefulla G20-gruppen av länder, där också Kina och de övriga stora ekonomierna från söder är representerade. G20-gruppens förestående toppmöte i Rom 30-31.10.21 blir en viktig måttstock på beredskapen att söka en gemensam utväg för behärskandet av den globala ekonomiska utvecklingen. I covid-19-pandemins nuläge och med COP26-klimatmötet i Glasgow i startgroparna.

Debatten om justeringen av EU:s och Finlands finans- och skuldregler bör sättas in i det här globala perspektivet. Utgångspunkten bör vara de mål och principer vi vill utstaka för omställningen av den globala ekonomin, de administrativa regelverken bör anpassas till detta.

Statsminister och partiordförande Sanna Marin är värd en särskild eloge för att hon har initierat den här diskussionen i Finland. Min uppriktiga förhoppning är att just det här initiativet överlever den populistiska turbulens som hon annars har råkat ut för under den senaste tiden.

Folke Sundman