Detta är förstås bara ett av många exempel på Putinregimens rätta ansikte som omvärlden fått beskåda under de gångna åren. Det är också ett led i upptrappningen av Putins repressalier av allt oliktänkande efter midsommarincidenten med Prigozjins Wagnertrupper. Det kan väl också ses om en växande desperation från Putins sida. Envåldshärskaren kanske känner att marken börjat gunga under fötterna.

x x x

Boris Kagarlitsky är en rätt säregen profil i den brokiga skaran av ryska dissidenter.

Han har tvingats skaka galler både under Brezjnevs, Jeltsins och nu Putins tid vid makten. I sin ungdom medverkade han i en rysk illegal vänstertidskrift, och satt fängslad 1982-83. I oktober 1993 arresterades Kagarlitsky, då ledamot i Moskvas stadsfullmäktige, för en kort tid för protester mot Boris Jeltsin. Och nu var det Putins tur.

x x x

Ideologiskt tillhör han den marginella tradition av marxister som öppet började kritisera sovjetkommunismen under 1960-talet och vars främsta företrädare är Roy Medvedev (f. 1925). Han uteslöts ur det sovjetiska kommunistpartiet 1969 efter att hans mest kända verk Let History Judge , en genomgripande kritisk analys av Stalin och stalinismen, publicerades utomlands på engelska. Kagarlitsky har sedan början av 1990-talet varit med i försök att grunda vänsterpartier, i Moskvafullmäktige representerade han först Socialistpartiet och sedermera Rysslands arbetarparti, båda små partigrupper. Under sovjettiden stämplades han som trotskist, inte helt grundlöst får man väl säga. En av de marginella grupper som nu kräver hans frigivande är trotskistiska International Marxist Tendency, som i sin appell den 27.7.2023 bl.a. säger att Kagarlitskys fängslande är en varning till alla vänster- och kommunistiska krafter som motsätter sig Putins reaktionära regim, och man behöver inte omfatta allt av hans politik för att kräva hans frigivande. Men jag funnit det enklast att kort och gott kalla honom vänstersocialist.

Poängen här är den att Kagarlitsky hör till de undantag i den ryska dissidentskaran som konsekvent kritiserat Brezjnev, Jeltsin och Putin från ”vänster”. Det har förstås också gjort honom till en kontroversiell person bland de ryska oliktänkarna.

x x x

Kagarlitsky har gjort en erkänd akademisk karriär allt sedan slutet av 1980-talet. Han har av och till varit kopplad till institutet för komparativa politiska studier vid den Ryska akademin och varit lärare vid univeristet och högskolor i Moskva. Under senare år har Kagarlitsky basat för Institutet för studier av globaliseringen och sociala rörelser.

Ett flertal av hans publikationer har utgivits på engelska, ett par av dem också på finska. Kritiken av sovjetkommunismen och den ryska autoritära kapitalismen och imperialismen har varit centrala tema. Likaså kritiken av globaliseringen och världssystemets politiska snedvridningar. Kritiken av USA:s internationella politik och den amerikanska kapitalismen har varit föremål för minst lika ettrig kritik som hans eget hemland.

Med denna gedigna akademiska bakgrund har han också varit en central aktör under 2000-talet bl.a. i Världens socialforum.

x x x

Kagarlitsky har också varit en engagerad fredsaktivist allt sedan slutet av 1980-talet, då han bl.a. hörde till de sovjetiska dissidenter som knöt kontakter med den obundna europeiska rörelsen för kärnvapennedrustning, END.

Han deltog i det stora END-konventet i Helsingfors och Tallinn 1990, som den finländska fredsrörelsen stod värd för. Följande år, i augusti 1991, ordnades motsvarande evenemang i Moskva med Kagarlitsky som en av de centrala ryska deltagarprofilerna. END-konventet i Moskva fick ju en speciell symbolisk framtoning genom att det avslutades dagen före det famösa Janajev-kuppförsöket inleddes i Moskva. Med kända historiska följder.

Det var på de här konventen jag fick min första personliga beröring med Boris Kagarlitsky. Fortsättning följde bl.a. på hösten 1994, då Hundras kommitté gjorde ett politiskt studiebesök till Moskva, organiserat av den kända ryska fredsaktivisten Tair Tairov. Vår delegation hade då ett långt samtal med Kagarlitsky om läget och framtidsutsikterna i Ryssland. Hans iakttagelser och konklusioner då – för snart trettio år sedan – var övervägande pessimistiska. Hans kritik av den dåtida ryska ”rövarkapitalismen” var kompromisslös. Men särskilt bedrövad var han över de ryska demokratisträvandenas skröplighet och civilsamhällets bräcklighet. Allt sådant där den senare utvecklingen har besannat hans kritiska förutspåelser.

x x x

Under senare år Kagarlitsky också aktivt deltagit i debatten om krig och fred, globalt men i synnerhet om Ryssland och Ukraina. Han har vidhållit sin grundläggande kritiska hållning till all stormaktspolitik och militär upprustning i den anda som END representerade under 1980-talet.

Men han har också tagit konkret ställning till det som hänt sedan 2014 i Ryssland och Ukraina. Han kritiserade öppet den sk. Maidan-kuppen i Kiev år 2014, som banade vägen för den nuvarande ukrainska regimen. Men efter Rysslands brutala anfall mot Ukraina den 24.2.2022 har han tveklöst sällat sig till kritikerna av det ryska angreppskriget.

Jag publicerade under hösten 2022 en artikel i Arbetarbladet och Fredsposten med rubriken Tankar i krigets skugga. Där hänvisade jag bl.a. till ett aktuellt uttalande av Kagarlitsky, där han bl.a. konstaterade att de härskande klasserna i väst och Ukraina delar ett visst ansvar för kriget med Putins regim, men det är Putin som är den primära faktorn bakom krisen. Han ansåg också att avsättandet av Putin är en förutsättning för en hållbar lösning av krisen. Men han talade också för ett snabbt slut på kriget och vapenvila. Han ställde emellertid ett villkor för vapenvilan: Ryssland bör dra tillbaka sina trupper till ställningarna före den 24.2.2023.

Han har på det här årets sida fortsatt med utspel om fredssträvandena för att få ett slut på kriget. Hans senaste förslag är en vidareutveckling av tankarna för ett år sedan, och kan sammanfattas i fyra punkter:

– ett eldupphör av båda sidor,

– ett slut på de utländska vapenleveranserna åt både Ukraina och Ryssland,

– Ryssland bör dra tillbaka sina trupper till ställningarna/gränserna före den 1 februari 2014, och

– en utplacering av FN:s fredsbevarande trupper på de områden som Ryssland avträder som en del av avtalet.

Vi kan diskutera realismen i det här förslagspaketet, och bl.a. i vilken ordningsföljd och genom vilken typ av process det kan verkställas. Att de milsvida överskrider de gränser Putinregimen kan tolerera i den ryska politiska ”debatten” är emellertid uppenbart.

x x x

Kagarlitsky har nu lagts till den långa listan av politiska fångar i Putins Ryssland som omedelbart bör friges. Mitt debattinlägg avslöjar säkert att fängslandet av just Boris Kagarlitsky har berört mig djupt på det personliga planet. Jag bestrider inte min partiskhet i det här fallet.

Men jag hävdar att det finns ett allmännare argument för att lyfta fram just fallet Kagarlitsky. Det är personer med hans åskådning, integritet och kapacitet Ryssland så trängande behöver för att hålla perspektivet om ett framtida demokratiskt Ryssland vid liv.

Folke Sundman