Opinion

I ett förvrängt ideal kan jag liknas en val

Simona Sergi/Unsplash

Sol och bad anses kanske vara något man borde se fram emot. Men då kroppsångesten kryper fram, vill man helst bara gräva ner sig i den mjuka sanden. De återuppståndna idealen från 90-talet gör inte saken bättre.

Isa Muotio

Arbetarbladet

 

 

Sommaren närmar sig sakta men säkert. Ju närmare värmen vi kommer, desto mer hud börjar skymtas på stan och på badstränder runt om i landet. Men det är inte bara solvarm hud som tittar fram. Sommaren är också den tidpunkt då kroppshetsen och -ångesten lyser som starkast.

Som barn älskade jag att bada i havet och att springa runt i min rosa och lila batikmönstrade baddräkt. Men för varje år som gick blev det bara jobbigare och jobbigare att visa sig på stranden, speciellt eftersom jag inte hade en pinnsmal kropp som som ung kvinna på 90-talet och tidigt 00-tal borde haft. Åren gick och modet förändrades. Plötsligt var kvinnliga kurvor modernt och försiktigt började jag igen en gång våga visa mig i baddräkt och bikini utan att känna skam. Äntligen var jag fri! Trodde jag.

För som vi alla vet flyger modeflugorna ett varv innan de återigen kommer tillbaka några tiotals år senare. Trots att diversitet och olika kroppar nyligen hyllades och syntes på var och varannan reklamkampanj, har det pinnsmala idealet nästan obemärkt smugit sig på igen. Vore det inte för observanta influencers på Instagram hade jag antagligen inte ens märkt hur modevärlden återgått till att se ut som den gjorde för 20-30 år sedan. Detta är rent ut sagt skrämmande. Är jag så hjärntvättad från min ungdom att jag inte ens märker att samhället återigen trycker ner den kurviga kvinnokroppen?

Ett praktexempel på ett företag som gjort en helomvändning då det kommer till deras reklamkampanj är klädkedjan H&M. För inte så längesedan, då jag själv skrollade igenom deras utbud, såg jag både smala och kurviga modeller. Nu har dessa dock bytts ut och ersatts av smala kvinnor i dramatiska och nästan tragiska poser. Går man in för att titta på plus size kollektionen kan man kanske hitta en eller två bilder på kurviga kvinnor. Resterande bilder är på smala kroppar som poserar i till synes alltför stora kläder. Var logiken ligger? Ja, det kan man undra.

Trots att jag tidigare lidit av extrem ångest över en kropp som aldrig levt upp till samhällets ideal, så har jag med åldern lärt mig att acceptera och tycka om min kropp. Att de rådande idealen i samhället verkat förändras i takt med min egen acceptans har gjort saken än lättare. Jag har till och med haft höga förhoppningar för den värld där min nu fyraåriga dotter kommer att växa upp i. Tanken på att hon kanske slipper att våndas över sin kropps utseende har gjort mig varm inombords. Men nu har en rädsla börjat växa inom mig. Det faktum att jag inte ens märkt hur min barndoms sjuka kroppsideal plötsligt återvänt gör att jag oroar mig för min dotters framtida kroppssyn. Kommer dagens barn och unga förstå att det inte är dem och deras kroppar det är fel på, utan idealen?

Denna sommar kommer jag ta på mig min nya baddräkt och stolt visa upp mig på badstranden utan ångest, både för min egen och min dotters skull. Jag kan knappast förändra modebranschens ideal, men kanske kan de val jag gör åtminstone rädda en person från att känna sig som en strandad val och inse att kroppar är vackra, oavsett hur de ser ut.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE