Än en gång har vårsolen kommit för att lysa upp den grå vardagen. Många plockar fram lättare kläder från garderoben och drömmer om att snart sitta med en kopp kaffe i solen utan att frysa. Denna dröm blir dock oftast kortvarig. Det finns ett hot där ute. Som ett rovdjur smyger den fram och sliter de vackra drömmarna ur våra frusna finska händer. Den fruktade “takatalvi” är åter här.

Det är spännande hur människan fungerar. Att vi, trots bättre vetande, fortsättningsvis går in i denna vårens retfulla lek varenda år. Det här är inte det enda exemplet på då vi motsägelsefullt tror på att något kommer att ske som vi innerst inne vet inte stämmer. Själv är jag tidsoptimist och tror innerligt på att jag ska hinna med både det ena och det andra trots att det gång på gång visat sig att så inte är fallet. Så vad är det som får oss att tro på dessa hopplösa förhoppningar?

Den här egenskapen är i mina ögon en av de saker som gör människan så vacker och så stark. Vi har ett inneboende hopp som får oss att orka lite till. Takatalvi är ett bra exempel på hur vi år efter år tar oss igenom den för många jobbiga och mörka vintern. Men det här handlar inte enbart om så banala saker som att hoppas på att snön ska försvinna och att vi snart kan bada i havet. Det här går djupare än så.

Just nu är världen ett kaos. Det känns som en andra pandemi men där krig, död och fattigdom har blivit det som smittar. Trots att detta är fenomen som världen tidigare lidit av, har denna pandemi nu även kommit närmare vårt land. Det går inte att undvika att emellanåt känna en oro för vårt lands framtid, en framtid där vi har chansen att njuta av vårsolens strålar som skiner mellan björkkvistarna i parken igen. Då pandemin av våld även når de unga, ja, då växer den inre oron återigen. Hur kan detta ske? Vad är det som gått fel? Hur kommer framtiden se ut för våra barn om det fortsätter på det här sättet?

Det är i detta mörker som det ljusaste inom oss väcks till liv. Det är då människans inneboende hopp är som starkast och behövs som mest. I hoppet finns insikten om att allt kan ordna sig, att allt kan bli bättre, bara vi kämpar. Men det finns en hake. Ibland kan hoppet ta slut och allt blir förmörkat igen. Det är då en människa kan ta till lösningar som kan skada både en själv och andra runt omkring en. Det är i det hopplösa mörkret finns. Hoppet är det sista som man sägs förlora, men då det är förlorat vad gör man då?

Nu, mer än någonsin, är det dags att tänka på vad vi behöver, vad som verkligen är viktigt i livet. De små problemen och besvären som omringar oss och som kanske verkar stora i stunden, är egentligen ganska små då man ser på helheten. Kanske är det dags att se det ljusa i alla små missöden och vårda vårt hopp för framtiden? Kanske är det dags att tacka Takatalvi för besöket. Tack vare hen kommer ljuset snart att möta oss igen.