Centerns ambitiösa ordförande Paavo Väyrynen hade för sin del statsministerposten girigt i blickfånget. För industriförbundets operativa ledning verkade en helborgerlig regering med också Christoffer Taxells benägna stöd från sfp vara en mogen frukt att plocka. Det så kallade kassaskåpsavtalet slöts i all hemlighet av de tre musketörerna. President Koivistos ställning antogs vara en formalitet inför den borgerliga anstormningen. Men när Mauno Koivisto fick nys om konspirationen, var han inte alls med på noterna.

Presidenten utsåg Harri Holkeri till bildare av en regering bestående av socialdemokraterna, samlingspartiet, sfp och landsbygdspartiet. Väyrynens statsministerambition slogs i kras. Socialdemokraterna var i den uppkomna situationen självklart solidariska med presidenten. Själv blev jag av partiet utsedd för miljö- och bostadministerposten. I den rollen kom jag att i fyra år ha ett nära samarbete också med Ilkka Suominen, som inte kunde låta bli att gå med i regeringen när hans partikamrat blev statsminister.

Ilkka Suominen var en pragmatisk högerpolitiker, som till sin fördel avvek från många av hans mer dogmatiska kolleger i olika länder. Ett projekt där Suominen och jag var i gott samarbete var förverkligande av den internationella Brundtland-kommissionens förslag om hållbar utveckling. Vi representerade Finland tillsammans vid en global konferens i temat i Brundtlands hemstad Bergen. Finland fick så en bred parlamentarisk profil i den internationella miljön.

I bostadspolitiken satsade Ilkka Suominen hursomhelst partiets profil på allvar. Jag hade många hårda duster inte bara med Suominen utan också med partiets överborgmästare i Helsingfors Raimo Ilaskivi, som visade sig vara en ettrig samlingspartist av lite mera tillspetsat slag. Det kunde vara ganska jobbigt för mej som ansvarig substansminister.

Som person utanför den politiska kampen var Ilkka Suominen en sympatisk person, som jag har enbart positiva minnen av. Förvisso var han en gedigen samlingspartist, men hans attityd till socialdemokraterna var öppen och otvungen. När man idag betraktar republikanernas framfart i den amerikanska dagspolitiken kan man inte föreställa sig någonting alls i den vägen från Ilkka Suominen. Till yttermera visso var Suominen internationellt orienterad och besatte en inte obetydlig social förmåga, vilket gjorde ett brett politiskt samarbete på internationell nivå fruktbärande.

Kaj Bärlund

minister