Lanseringstillfället öppnades av tankesmedjans verksamhetsledare Mikko Lievonen. Han tog fasta på rapportens namn Onko kehysmenettely finanssipolitiikkaa ohjaava vai kahlitseva väline? (Är ramförfarandet ett styrande eller fjättrande instrument med tanke på finanspolitiken?) Han ställde frågan huruvida de senaste trettio åren budgetramarna har styrt eller fjättrat finanspolitiken och lät Tuomala presentera vad han och universitetslektor Hannu Tanninen från Östra Finlands universitet har kommit fram till.

Mikko Lievonen från Kalevi Sorsa-stiftelsen. (Foto: Topi Lappalainen)

Tuomala föklarade att det är ganska mycket som blir utanför budgetramen. Det gäller konjukturkänsliga utgifter, men också kommunernas utgifter och skatterna. Sedan kommer också välfärdsområdenas utgifter att bli utanför i fortsatta ramförhandlingar.

En speciell orosmoment för Tuomala är att ramförfarandet har baserat sig på ett tänkande där man vill överge keynesianismen. Det framgår när man ser på vilka teorier Finansministeriets rapporter som förklarar förfarandet baserar sig på. Tuomala och Tanninen har tagit fasta på den här problematiken i en artikel i Yhteiskuntapolitiikka som har publicerats 2013.

Enligt Tuomala har Chicagoskolans förgrundsgestalter som Milton Friedman och Robert Lucas varit viktiga teoretiker när det gäller att byta riktning bort från keynesiansk politik. Att också en sådan ekonom som Robert C. Prescott citeras i Finansministeriets rapporter har varit en överraskning.

– Det är överraskande att man citerar Prescott som är mer extrem.

Tuomala påpekar att en viktig grund för ramförfarandet är trovärdigheten. Det är något som dagens opposition i Finland talar mycket om.

– Det anses vara trovärdigt om man kan styra förväntningarna. Bara den nuvarande regeringen har brutit mot ramförfarandet, upplyser Tuomala om hur alla andra regeringar sedan början av 1990-talet har hållit sig fast vid ramarna. Han är kritisk till att man på riktigt kan förutspå framtiden på medellång sikt tillräckligt bra för att talet om trovärdighet skulle stämma.

Enligt Tuomala ökar den offentliga skuldsättningen till en del på grund av den politik som ramförfarandet leder till.

En av huvudpoängerna i rapporten är att förfarandet fungerade speciellt dåligt i samband med 1990-talets recession.

– Man hade övergett Keynes, konstaterar Tuomala och menar att den keynesianska stabiliseringspolitiken skulle ha behövts för att undvika den höga arbetslösheten som Finland drabbades av på 1990-talet.

Den stabiliseringspolitik som Matti Vanhanen kom med som svar på krisen 2008 baserade sig på skattesänkningar. Tuomala anser att den politiken inte är lika effektiv som en stabiliseringspolitik där man ökar de offentliga utgifterna och dessutom gynnas de rika.

– Den genomsnittliga skattesatsen har sjunkit sedan 1995, påpekar Tuomala med hjälp av statistik och 2018 var skattesatsen 5,5 procent lägre i genomsnitt än vad den hade varit 1995.

– Statens inkomstskatt är den enda egentliga progressiva skatten, konstaterar Tuomala och pekar på statistiken där den skattens andel har sjunkit under sex procent av skatteintäkterna.

– Högeroppositionen vill sänka den ytterligare, varnar Tuomala och menar att det snart inte är mycket kvar av progressiviteten i skattesystemet om sådana sänkningar genomförs.

Tuomala konstaterar att beskattningen i de högsta inkomstgrupperna är regressiv och att F-35 jaktplanen köptes utanför budgetramen. Det är också viktigt att vilka investeringar som räknas med när man ska beakta ramförhandlingarnas resultat.

– Det finns alternativ i finanspolitiken både på kort och lång sikt, säger Tuomala som inte tror att staten kan förbinda sig att följa ramen med tanke på alla oväntade saker som händer.

Som alternativ förespråkar han tillämpningen av den så kallade Pigou-Samuelson-regeln där man tar hänsyn till skatterna och på vilket sätt investeringarna är samhällsnyttiga.

-Vi behöver ett finanspolitiskt program som kopplar ihop utgifter och skatter både på kort och lång sikt. Speciellt viktigt är att beakta klimatförändringarna och offentliga investeringar med långsiktig verkan.

I panelen medverkade Lauri Finér, Tuulia Hakola-Uusitalo och Matti Tuomala. Mikko Lievonen fungerade som ordförande. (Foto: Topi Lappalainen)

Kalevi Sorsa-stiftelsen hade efter Tuomalas presentation en paneldiskussion där också Tuulia Hakola-Uusitalo från Konkurrens- och konsumentverket och Lauri Finér från Finansministeriet deltog.

Hakola-Uusitalo klargjorde att ramförfarandet gäller en del av utgifterna, men skatter och konjunkturkänsliga utgifter lämnas bort.

– Förutsebarheten gäller sådant som inte är cykliskt. Tipspengarna har varit utanför ramen. Om de kommer in, har det en viss påverkan.

Enligt Hakola-Uusitalo finns det också en summa som inte fördelas utan fungerar som reserv när man kommer överens om budgeten.

– Taket är bindande men man kan förflytta utgifter från en post till en annan. Det är ytterst svårt att göra nedskärningar i Finland, argumenterade Hakola-Uusitalo som understryker att när regeringen Marin frångick från ramen, var det för att avvärja en allvarlig recession.

Hakola-Uusitalo ifrågasatte det problematiska i ramförfarandet i och med att varje regering sätter ramen själv.

– Det hjälper att ha regler och varje ekonomi har budgetrestriktioner.

Hon var också mån om att påpeka att det redan finns en mätare som man kan använda för att överblicka helheten på ett bättre sätt och den mäter strukturellt underskott.

– Mätaren är problematisk men den finns och den beaktar skatterna, konstaterar Hakola-Uusitalo som ser vissa brister i hur man lyckas utesluta konjunktursvängningarnas inverkan från mätaren.

– Sverige anser att det är viktigt med strukturellt underskott, fast de också har ett ramförfarande. Vi rapporterar det strukturella budgetunderskottet till EU.

Någon egentlig debatt om rapporten blir det inte men Hakola-Uusitalos främsta invändning är att man redan har siffror som beaktar skatterna i och med att man mäter det strukturella underskottet.

Lauri Finér i paneldiskussionen. (Foto: Topi Lappalainen)

Kommunministerns medarbetare Lauri Finér betonar att budgetramen är ett verktyg men det räcker inte ensamt.

– 2019 kunde vi inte veta om covidpandemin och vi kunde inte heller veta om kriget i Ukraina.

Enligt Finér behövs det mekanismer som möjliggör att reagera när chocker slår till.

– Trovärdigheten kommer inte bara från att man följer reglerna utan det gäller att kunna reagera när man måste, understryker Finér.

En viktig sak som det talas mycket om nu är väteekonomi men år 2019 talade man inte ännu om den.

– När man saknar information kan man inte reagera på rätt sätt. Det måste finnas flexibilitet i systemet.

En utmaning som Finér nämner är klimatåtgärderna. De kan utöka skillnaderna mellan samhällsgrupperna om omställningen inte genomförs på ett rättvist sätt.

– Hållbar tillväxt är en av vår tids farligaste myter, kommenterade från publiken Ari Slioor från föreningen Talousdemokratia som driver frågan om ekonomisk demokrati. Slioor ansåg att man måste överge tanken om tillväxt helt och hållet.

Finér replikerade att det finns en befogad oro gällande på vilket sätt tillväxten uppnås.

– Det gäller att skapa tillväxt inom de gränser som miljöns bärkraft sätter.

– Miljön har inte räknats med förr och nu gäller det att utveckla begränsningar, konstaterade Hakola-Uusitalo om sådan tillväxt som är problematisk för miljön. Det gäller alltså inte bara att idka utsläppshandel utan ha klara restriktioner för vad som får göras.

Till sist upprepade Tuomala huvudtesen om att finanspolitiken hade misslyckats både på 1990-talet och när det gällde att hantera krisen i slutet av 00-talet. Enligt hans och Tanninens rapport gav budgetramarna för snäva verktyg för att hantera ekonomiska kriser på ett rättvist sätt. Därför ifrågasätter de ramförfarandet som instrument när man ska möta framtida kriser.

Paneldiskussionen innehöll således Tuomalas presentation och försvar av rapportens teser, Hakola-Uusitalos ifrågasättande av huvudtesen att man ska överge ramförfarandet samt Finérs diplomatiska synsätt om behovet av större flexibilitet och syn på förfarandet som ett instrument bland andra. Någon riktig duell mellan Tuomala och Hakola-Uusitalo uteblev för att det fanns begränsat med tid när det skulle ha gällt att gå på djupet. Hakola-Uusitalo är för tillfället forskningsdirektör på Konkurrens- och konsumentverket men har en bakgrund som finansråd på Finansministeriet där hon har arbetat med budgetpropositioner.