Civiltjänstgöring ska enligt lagen finnas till för att erbjuda de som inte kan fullgöra sin tjänstgöring “av skäl som grundar sig på övertygelse” ett alternativ till militärtjänstgöring. Ungefär 1300 civiltjänstgörare inleder sin tjänst varje år på olika håll i Finland, med 347 dagar av praktiskt taget gratis heltidsarbete för samhällsnyttiga aktörer.

De flesta som väljer civiltjänst gör så för att militärtjänsten inte är påfrestande eller känns psykiskt utmanande. Själv valde jag civiltjänst för att fredligt gynna samhället och ge mig erfarenhet i allmännyttiga organisationer.

En utbildningsperiod med låga och otydliga krav

Civiltjänstgörare påbörjar sin tjänst med en 4 veckor lång utbildningsperiod som i sin helhet kräver väldigt lite insats från tjänstgöraren själv. Tidigare har hela perioden utförts på civiltjänstcentralen i Lappträsk, men efter pandemiåren har största delen av utbildningen skett på distans – tjänstgörare tillbringar för tillfället endast en dryg vecka på centralen. En ny utbildningsperiod börjar varje månad och de flesta kontingenterna sköts på finska medan några per år går på svenska. 2022 började centralen också ordna en engelskspråkig utbildning.

Enligt min erfarenhet gick utbildningsperioden i huvudsak ut på att garantera att de som skickades ut i tjänstgöringen har kapacitet till att följa en tidtabell, vara på plats under lektioner och hitta en tjänstgöringsplats. Det skedde visserligen utbildning under perioden genom föreläsningar, men dessa kräver ingen direkt insats från de som deltog. Ingen kompetens behöver heller bevisas i och med att man har slutgjort sin utbildning. Perioden var i grunden ett läger som subventioneras av staten.

Själv gick jag en kurs på oljebekämpning som baserade sig på WWFs material. I sig var lektionerna intressanta, men då vi inte fick någon praktisk erfarenhet eller något certifikat på att vi faktiskt hade gått kursen fanns det lite poäng i att lyssna på det som lektionerna täckte. Att ha flera timmar av utbildning som ska vara en genomgång av Finlands kulturarv men istället går ut på att se på flera avsnitt av Det sitter i väggarna gör ingenting för landets eller ungdomarnas bästa. Jag och de som gick utbildningsperioden med mig blev allt mindre motiverade och distansundervisningen gick i huvudsak till att rulla på tummarna under ett teamssamtal.

Utbildningsperioden väcker också intressanta diskussioner och genomgången av vissa ämnen är högkvalitativ. Men då kraven på engagemang och genomförande av perioden är så låga (och det inte finns ett tydligt praktiskt genomförande av materialet), försvinner informationen snabbt ur huvudet.

Det saknas koordination och tydlighet inför tjänstgöringen

För tillfället tar kommunerna ansvar för majoriteten av civiltjänstgörare, som ofta är billig arbetskraft i kommuner som kämpar med ekonomin. Civiltjänstgörare ska i huvudsak söka efter en tjänstgöringsplats på egen hand, men får ofta stöd av civiltjänstcentralen. Platsen kan vara på en offentlig myndighet, en församling, en allmännyttig förening eller en stiftelse.

Jag var lyckligt lottad och fick direkt en tjänstgöringsplats som erbjöd mig möjligheter till att arbeta med nyttiga projekt i tredje sektorn, tillsammans med människor som behandlade mig med respekt. Däremot finns det flera som upplever stress i sökandet av en arbetsplats och hittar sig inte till en givande arbetsmiljö. Det har lätt blivit så att, till exempel, bibliotek utnyttjar civiltjänstgörare för en allt större del av sin arbetskraft, vilket lägger en onödig arbetsstress på de som fullgör sin tjänstgöring.

Det som krävs för att effektivisera arbetsplatsernas fördelning är ökad koordination mellan myndigheter som kräver resurser och civiltjänstcentralen i sig. Att behålla en kapacitet till att söka sig till en egen tjänstgöringsplats, men att samtidigt ha tydliga alternativ som presenteras till blivande tjänstgörare i ett tidigt skede skulle erbjuda hjälp till statliga myndigheter som lider av arbetskraftsbrist och säkerhet till tjänstgörare. Många överväger inte ens civiltjänsten som ett alternativ för att processerna är så otydliga i jämförelse med försvarsmakten.

Det finns visserligen ett register på över 2300 tjänstgöringsplatser, men dessa organisationer har sällan koll på exakt vad som krävs för att ha en civare på arbete hos sig. Civiltjänsten behöver både synlighet och räckvidd till organisationer som har tidigare anmält sig.

Arbetsplatser behöver också stöd från regeringen i att finansiera civiltjänsten. I princip ska arbetsplatsen erbjuda bostad till sin arbetstagare, men eftersom flera speciellt i större städer inte har råd att betala för en tjänstgörares hyra (också med ett litet bidrag från staten), är det ofta endast möjligt att arbeta för dem om man fortsätter att bo hemma hos sina föräldrar. För tjänstgörare som inte har ett färdigt hem att bo på, finns det direkt färre möjligheter till arbete.

Oklar långvarig nytta av att uppehålla civiltjänsten

För tillfället finns det ingen tydlig civil reserv i fredstid. Under mobilisering kan republikens president använda sig av civiltjänstregistret för att inkalla civiltjänstgörare till uppgifter i kristillstånd, men dessa uppgifter är obestämda för tjänstgöraren innan detta beslut fattas av staten. För att utnyttja resurserna som en aktiverad civilreserv skulle innebära borde det införas en tydlig arbetsfördelning som delas ut redan i ubtildningsskedet. Om man utbildas i oljebekämpning borde detta ge riktiga förutsättningar till arbete och följas upp med repetitionsövningar ifall man skulle bli inkallad i ett kristillstånd.

Med en ökad mängd världskonflikt och möjligheter till hybridkrig, kan utmaningar inte lösas genom endast ett militärt försvar vid gränserna, utan det måste finnas interna civila processer för hanteringen av dessa nya hot. En avvisningslag kommer inte att stoppa klimatflyktingar och kustjägare kan inte på egen hand bekämpa oljeutsläpp.

Behöver bli mer än en eftertanke

Civiltjänsten sköts som en del av arbets- och näringsministeriet, men är i praktiken långt från självständig. Då frågor om ändringar i civiltjänsten kommer på tal, är Försvarsmakten alltid en del av diskussionerna, trots att de inte har någon juridisk auktoritet över civiltjänsten. För att tänka ut lösningar för civiltjänsten behövs visserligen koordination med värnpliktiga i militären, men civiltjänsten behöver också kunna utvecklas på ett självständigt sätt, annars förblir det ett underlägset alternativ i ett system som i princip ska erbjuda likgiltig möjlighet till både civil- och militärtjänst.

Försvarsminister Antti Häkkänens (Saml) desperata kommentar om att vi måste stoppa reservister från att hoppa av till civiltjänsten är bevis nog på att Finland behandlar allt som avviker från militären som skadligt för landets framtid. Civiltjänst är en uppoffrande tjänstgöring för landets bästa och genom dess kontinuerliga nedvärderande i samhället går vi miste om en möjlighet till att rusta upp myndigheter som kräver stöd. Att en äldre man himlar med ögonen när jag säger att jag gjorde civiltjänst är ett resultat av att Finland aldrig har gjort civiltjänsten till ett riktigt allmännyttigt alternativ, utan har historiskt behandlat vapenvägrare som problem och inte lösningar på alternativa utmaningar.

Förändringar i civiltjänstlagen diskuteras kontinuerligt och regeringen har planer på att utveckla civiltjänsten till att bli en större del av samhällets säkerhet. Förändringarna måste göras försiktigt, men möjligheten finns för en ny generation som kan skaka av stigmatiseringen som så många tidigare civiltjänstgörare har upplevt genom tydligare riktlinjer för både civilreserven och civiltjänsten i sig. Om målet med tjänstgöring är att både förbereda landet på utmaningar, samt främja en känsla av att man tillhör en gemensam nationalstat genom ett arbete för landets bästa, måste civiltjänsten vara mer än en eftertanke. Vi berövar unga män på deras grundläggande rättigheter i ett år utan någon orsak då civiltjänsten inte når sin fulla potential.