USA anföll Irak år 2003. När Barack Obama år 2011 kallade hem de amerikanska styrkorna blev hemlandet farligt för Ali, som hade arbetat för ett företag kopplat till de amerikanska styrkorna och Nato.

– Jag arbetade med att städa, byka och lasta bilar. Men det spelade ingen roll vad man gjorde, så fort amerikanerna åkte fick vi höra att militären planerade att döda alla som hade jobbat med amerikanerna.

En del av bolagets irakiska arbetstagare åkte till USA, men Ali hade varken pass eller resurser att åka. Ali gick under jorden. Han gömde sig, höll sig inomhus, arbetade bakom stängda dörrar då möjligheten uppenbarade sig. En gammal arbetskamrat dog när en bomb exploderade i hans hus.

År 2014 ökade våldet mellan etniska grupper i Irak och IS erövrade allt större områden av landet. Våldsspiralen och den tillfälliga möjligheten att ta sig in i Europa på grund av inbördeskriget i Syrien ledde till att mängder av människor lämnade Irak år 2015 för att söka skydd. Omkring 20 000 av dem kom till Finland. Ali, som vid det här laget hade lyckats få ett pass och spara ihop lite pengar, var en av dem.

Finland

I slutet av september 2015 kom Ali till Finland genom Torneå. Här ansökte han om asyl.

– Det enda jag ville var att komma till ett tryggt land.

Ali placerades på flyktingförläggningen i Imatra. I december 2018 fick han avslag på sin asylansökan av Högsta förvaltningsdomstolen.

– Beslutet kom som en chock. Jag börjar fortfarande nästan gråta när jag tänker på det, säger Ali som idag är 33 år.

Eftersom Alis liv var hotat i Irak var det inte ett alternativ att återvända. Det var ändå svårt för Ali att klara sig ensam. Han lider nämligen av en obotlig, ärftlig ögonsjukdom och till följd av den är hans syn nedsatt med 90 procent.

I januari 2019 lämnade han in en ny asylansökan, men eftersom han inte hade nya grunder för sin ansökan fick han avslag på tre veckor.

Papperslös

Avslaget innebar att Ali blev “papperslös”, vilket alltså inte betyder att han inte skulle ha ett pass eller att myndigheterna inte skulle känna till hans identitet. Med det menas att Ali inte hade uppehållstillstånd, ett finskt socialskyddssignum, rätt att arbeta eller att ta del av den offentliga servicen i Finland.

– Jag skickades ut i januarikylan i Imatra, utan att ha någonstans att ta vägen.

Då ringde Ali en vän som befann sig i samma situation, för att fråga vad han borde göra. Vännen uppmanade Ali att åka till dagcentret Al Amal som upprätthålls av Diakonissanstalten i Helsingfors. I dagcentret får papperslösa juridisk rådgivning, duscha, byka, använda dator, laga mat och tala med människor i samma situation.

Mellan 20-90 papperslösa besöker dagcentret Al Amal dagligen. Många av dem har inte möjlighet att duscha eller tvätta kläder någon annanstans. (Foto: Maria Saaristo)

Som papperslös hade Ali rätt att få femtio euro, ett resekort och fyra kuponger som var värda 21 euro styck varannan vecka. Med kupongerna gick det att köpa mat i butiker som Prisma och Alepa.

– En gång försökte jag köpa ett par strumpor. Försäljaren var inte säker på om jag hade rätt att köpa strumpor för kupongerna och situationen drog ut. Kön bakom mig växte. Alla i kön tänkte nog att herregud, vad är det här för en hemlös.

Hemlös

Och Ali var, precis som de flesta andra papperslösa, hemlös. Eftersom det var vinter var det inte ett alternativ att övernatta ute. Till en början övernattade Ali i en kyrka i Sörnäs, men många drogmissbrukare övernattade där och Ali var rädd för att sova. På dagarna besökte han Al Amal centret där han fick vila, han åkte fram och tillbaka i metron, gick omkring i köpcenter.

– Jag skulle ha haft det bättre i ett fängelse. Där är det ju varmt, du har en plats att sova och får mat.

Då kom Ali i kontakt med en irakisk man som sa att han kunde hjälpa Ali. Ali fick flytta in hos honom och han skulle hjälpa med att ordna ett arbete åt Ali. Då kunde Ali kanske få uppehållstillstånd. I utbyte ville mannen ha 3000 euro, pengar som Ali inte hade. Mannen sänkte kravsumman till 1200 euro och Ali lånade, försökte samla ihop pengarna. När han väl lyckades sa mannen att han hade glömt nyckeln till lägenheten hemma och bad att få Alis nyckel. Ali släpptes aldrig mera in i lägenheten.

Efter att Ali hade varit hemlös i två år fick han börja övernatta på ett hostel. På grund av hans nedsatta syn betalade socialen för övernattningarna.

– Men jag hade fortfarande ingen annanstans än Al Amal centret att tvätta kläder eller laga mat. Och jag sov dåligt. Jag var så rädd. Rädd för att polisen skulle komma och ta mig. Att de skulle tvinga mig att åka tillbaka till Irak.

Rädsla

Den konstanta rädslan för att åka fast och tvingas återvända till ett otryggt land är något som en stor del av de papperslösa lever med hela tiden. Under merparten av den tid som Ali var papperslös tog Irak inte emot medborgare som inte ville återvända, med undantag av personer som hade begått brott. Men praxis har också varierat och under sommaren 2023 tog Irak emot papperslösa personer som inte hade begått brott och som tvingades återvända.

– Jag vet flera papperslösa som inte vågar ansöka om asyl på nytt, lösa ut sina kuponger eller söka akut medicinsk hjälp. De är så rädda att polisen ska komma och ta dem och tvinga dem ombord på ett flyg, om de får veta att de är här.

Papperslösa personer har för tillfället rätt till akutvård och till en del annan begränsad vård, som hjälp med födslar. När Ali behövde medicinsk hjälp sökte han sig till hälsocentralen i Fiskehamnen. Ibland fick han hjälp, ibland inte.

– Ibland bad man mig åka till sjukhuset i Malm, och från sjukhuset bad man mig åka tillbaka till hälsocentralen i Fiskehamnen. En gång när jag hade tandvärk sa sköterskan att jag skulle komma tillbaka efter klockan fyra. När jag kom sa hon att jag hade missförstått och att de tyvärr inte kunde ge mig någon vård.

Uppehållstillstånd

Också Ali var rädd för att vända sig till polisen och söka asyl på nytt. Men år 2022 gjorde han det, med stöd av personalen på Diakonissanstalten. Det hade hänt saker åt Ali sen den första asylansökan. Saker som Ali inte kan tala om, men som kunde tas i beaktande i en ansökan.

– Jag var oerhört rädd för att få avslag.

Men den här gången blev det inte avslag. År 2023 fick Ali positivt besked och uppehållstillstånd. Efter att Alis liv hade stampat på stället i åtta år, utan en möjlighet att arbeta eller studera, fick Ali nu ett hem och en studieplats på en yrkesskola i Esbo.

– Känslan av att ha ett hem är helt otrolig. Jag kan laga mat hemma. Jag kan komma och gå när jag vill. Men jag kan fortfarande drabbas av rädslan. Rädslan för att ha missuppfattat situationen och för att polisen ska komma och ta mig och tvinga mig att åka till Irak.

Ingen vet exakt hur många papperslösa personer som bor i Finland. Innan år 2015 rörde sig uppskattningarna kring några hundra. Efter år 2015 steg antalet till flera tusen. Av de här “nypapperslösa” är en stor del irakier som kom till Finland år 2015 och bland dem finns också barn. En orsak till att så många av dem nu är papperslösa är att asylsökandes möjlighet att få uppehållstillstånd försvårades då de kom. Bland annat avskaffades möjligheten att få uppehållstillstånd på basen av humanitärt skydd. Innan år 2015 skulle en del av dem antagligen ha fått uppehållstillstånd på den grunden.

– Vi är vanliga människor. Vi vill arbeta och betala skatter. Leva ett normalt och tryggt liv. Jag önskar att vi skulle behandlas som människor, istället för att tvingas att leva i ett limbo.

När flyktingarna från Ukraina kom behandlades deras ansökningar med snabb tidtabell, så gott som alla fick uppehållstillstånd. De mottogs väl och fick hjälp och stöd.

– Det kändes inte bra för oss som hade kämpat för att få uppehållstillstånd i sju år. Det kändes som om vi behandlades ojämlikt för att vi kommer från Mellanöstern. Det skulle vara viktigt att alla skulle behandlas lika.

Jag vill rikta ett stort tack till Erna Bodström från Migrationsinstitutet, som jag förutom Ali, har intervjuat för artikeln.

Maria Saaristo