Hej på dig Magdalena. Du är en konstnär som nyligen debuterat som poet med diktsamlingen Mönster utan (ö-)prickar (Förlaget KAIN). Hur nära tycker du att konsten och poesin är som släktingar?

– Åtminstone just för mig är måleriet och poesin nära besläktade. Både en målning och en dikt kan födas och bli klara snabbt av stundens ingivelse, men de kan också bli långa projekt man filar på, oberoende av om de är små eller stora till sitt fysiska mått.

Varken målningen eller dikten kräver ett 200-sidigt romanbygge med dramatiska kurvor eller början-mitt-och-slut-logik, men i båda fallen får man sedan nöjet att komponera ihop en helhet av sina olika, ändå besläktade infall och filanden – tänker nu på en utställning eller en diktbok. Jag upplever starka korrelationer, fast det ena fallet är visuellt och det andra i ord. Båda är öppna för tolkningar och inte alltför noggrant eller långrandigt förklarande.

Jag tycker förresten faktiskt att jag själv haft en tendens till just långrandigt förklarande så det gör mig gott att hålla på med de här medierna som undflyr och strävar bort från sådant.

Magdalena Åberg i Paris. (Foto: Privat)

Din diktsamling är utgiven på Martin Enckells förlag KAIN som även ger ut Jörgen Mattlars kommande diktsamling Dikter i mitten på april. Kan du berätta lite om ditt samarbete med förlaget i fråga?

– Jag tog mod till mig och bad Martin läsa mina dikter, han tyckte om dem och ville gärna ge ut dem. Han gjorde några ytterst minimala ändringsförslag. Jag litar mycket på hans omdöme överlag och jag känner mig ödmjukt glad över att han ville ge ut dem.

Vad fick dig att skriva poesi från första början och hur länge hade du skrivit innan din diktsamling kom ut?

– Jag har skrivit dikter länge för mig själv, från och till, ibland med åratals paus. Detta var första gången det blev en konkret helhet kring ett tema, där jag bearbetade min mammas minnessjukdom. De första av just de här dikterna började jag skriva för ungefär fyra år sedan. Jag har tidigare gett ut en bilderbok, Här ligger jorden – ett requiem, som också behandlar existentiella frågor och har vissa självbiografiska drag.

Mönster utan (ö-)prickar är ju en väldigt tung diktsamling som speglar minnessjukdomens väsen. Hur fick du inspiration till att skriva dikterna?

– Det mesta jag gör handlar på något plan om att gå mot det svåra för att klara av livet bättre – mot äckligheter, sorgligheter och traumatiska händelser i mitt eget liv. Min mamma har varit minnessjuk i åtminstone femton år, också hennes båda systrar har drabbats av samma sjukdom. Jag har följt med ett långsamt sjukdomsförlopp som en del av min vardag nu en ganska stor del av mitt vuxna liv. Jag är inte intresserad av att skriva alltför öppet självbiografiskt, det kan jag göra i min dagbok, men av att hitta något mer subtilt och allmängiltigt plan, ett poetiskt plan passar mig fint.

Jag upplever inte själv att dikterna är tunga, kanske är jag avtrubbad, men det är väl så att jag överlag i mitt skapande väljer allvarligare toner och färger än många i dagens underhållningssugna värld. Jag borde kanske tillägga att jag är en rätt så optimistisk och glad människa trots allt. Men för att vara det behöver jag handskas med mörker.

Vad är dina känslor kring skrivandet efter att ha debuterat som poet? Känns det som du nu vill fortsätta med lyriken på sidan av konsten?

– Jag skriver vidare oberoende, men jag hoppas att jag förr eller senare på nytt lyckas samla ihop någon helhet som kan ges ut. Jag tycker också om ifall det inte är så antingen eller; total tystnad eller att ge ut en hel bok – jag menar: Just nu ingår t.ex. några dikter i utställningen Morbus som jag ordnar (kuraterar och deltar i) i Villa Gyllenberg.

Mina dikter visas sida vid sida med bildkonst både på museets väggar och i publikationen som ges ut i samband med utställningen. På konsthallens Kohtas hemsida finns en essä jag skrivit. Fint om bildkonst och skönlitterär text syns i flera olika sammanhang och inte bara i sina traditionella, för en del kanske lite slutna, rum.

Hur viktigt är läsandet av poesin på sidan av skrivandet för dig? Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Jag är ingen systematisk läsare, men jag läser allt mer poesi. Tomas Tranströmer är en äldre favorit. Tycker om till exempel Heidi von Wright, Peter Mickwitz, Thomas Brunell. Ser fram emot att läsa Hannele Mikaela Taivassalos nya bok som jag förstått att är poesi.

Avslutningsvis. Kan du berätta lite mer om ditt konstnärskap? Du skriver på din hemsida att du arbetar med kontraster inom konsten. Vill du berätta något mer om motiv m.m. som du uppskattar att måla.

– I flera år har sjukdomstemat funnits även i mina målningar. Tidvis har de två medierna korsbefruktat varandra starkt, så att något jag skrivit inspirerat till en målning och tvärtom – t.ex. målningen som utgör pärmen till diktsamlingen kom till så.

Jag fascineras i mitt bildskapande av gränsen mellan två mer eller mindre motsatta saker – som vackert och äckligt eller de tyska orden heimlich och unheimlich (hemligt-kusligt). Ett sjukt organ kan till exempel målas så att det tangerar både det vackra och det obehagliga, det inspirerar mig att balansera där vid gränsen.

Jag tycker också om det surrealistiska i att blanda vetenskapliga (t.ex. fragment av kartor, statistik, geologiska faktabilder och medicinska planscher) med mer poetiska uttryckssätt i bild (liksom i text).