Matti Hannikainens bok handlar alltså om en period som präglas av förnyelsen av partiet och byggandet av välfärdsstaten. Hans föregående projekt hade varit en företagshistorik om pensionsbolaget Varma som utkom år 2020. Då hade han blivit kontaktad av SDP:s historiekommitté och det här projektet som nu har utmynnat i en diger och informativ bok om en mycket viktig period i partiets historia startade i januari 2021.

– Jag är docent i ekonomisk och social historia vid Helsingfors universitet och har skrivit min doktorsavhandling om trettiotalsdepressionen och byggnadsverksamheten i Helsingfors.

Hannikainen menar att hans bakgrund inom ekonomisk och social historia syns i att han beskriver befolknings- och samhällsstrukturen i Finland i boken.

– Så jättemycket ekonomi finns det inte i sig i det här fallet, den politiska sidan är kärnan, men allra starkast kommer den ekonomiska sidan fram i beskrivningen av Mauno Koivistos tid som finansminister.

Hannikainen säger sig ha varit bekväm med valtabellerna och analyserna av olika valresultat, det var något som han var van vid.

– Där arbetar man med ett stort material som ger tillförlitlig information om människors politiska åsikter.

Välfärdsstaten är i fokus i boken och han vill lyfta fram arbetslöshetsskyddets betydelse för samhället.

– När jag forskade i 1930-talsdepressionen var den historiska situationen en helt annan i och med att man saknade arbetslöshetsskydd. I den nya boken beskriver jag omsorgsfullt hur välfärdsstatens institutioner kommer till.

Det finns en skarp tudelning i boken i och med att åren 1957-1963 är det Väinö Tanner som leder SDP och åren 1963-1975 heter partiledaren Rafael Paasio.

– Den här tudelningen är väldigt tydlig. När det gäller partisplittringen under Tanners tid, skulle jag säga att de som var skyldiga till splittringen var andra än Tanner själv. Hans försök till förlikning var många. Sedan lyckades faktiskt Paasio i början av sin period få till stånd en överenskommelse med utbrytarpartiet Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund ASSF. Överenskommelsen föll ändå på ASSF:s partikongress men motståndare till den fanns det också inom SDP.

Till sist tynade ASSF helt enkelt bort och återförenades med SDP år 1973.

– I det skedet hade Sovjetunionen inte längre någon användning för ASSF.

Enligt Hannikainen var Paasios personlighet dessutom en viktig faktor bakom att återföreningen till sist lyckades, fast det skedde mot slutet av hans tid i partiledningen och hade tidigare misslyckats.

En stor skillnad till dagens värld är att idag förutsätts statsministern vanligen att leda statsministerpartiet. På 1960-talet hörde dock en sådan kombination av två roller till ovanligheterna.

– Till undantagen hör centerledaren Johannes Virolainen i mitten av 1960-talet.

Hannikainen menar att Virolainens efterträdare Rafael Paasio som också ledde både partiet och regeringsarbetet fick det svårt att kombinera dessa två roller från 1966 framåt.

– År 1968 skedde det en så kallad palatskupp. Paasio tvingades välja mellan de två rollerna och han valde att stanna kvar som partiordförande. Trycket var hårt eftersom man uppfattade att SDP fick lida på grund av det svåra ekonomiska läget.

I det skedet fick Mauno Koivisto axla ansvaret som statsminister och enligt Hannikainen fungerade samarbetet med Paasio bra.

– Det som sedan hände i riksdagsvalet 1970 var att FLP fick en valseger. Även i SDP funderade man hur mycket man hade tappat mark till FLP men antagligen drabbades partiet inte så hårt.

SDP tappade tre riksdagsmandat i valet 1970, vilket inte var så mycket med tanke på att partiet ändå backade med 3,8 procentenheter. ASSF utraderades i det valet i den meningen att partiet tappade alla sju riksdagsmandat jämfört med valet 1966.

Centerpartiet tappade särskilt mycket mark i valet 1970 när FLP gick framåt. Sedan behöll FLP ställningarna i riksdagsvalet 1972 men tappade dem i riksdagsvalet 1975.

– Då kunde många partier nå framgång när FLP krympte. ASSF var aldrig ett så stort parti som FLP var i början av 1970-talet. En stor skillnad mellan de två partierna var att de centrala gestalterna i ASSF njöt Urho Kekkonens stöd, medan FLP profilerade sig uttryckligen mot Kekkonen. Det fanns många politiska partier och partiinterna konflikter som präglade den här tidsperioden.

När det gäller slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som en definitiv storhetstid för SDP, påpekar Hannikainen att det fanns många karismatiska personer som rymdes med i partiet.

– Paasio gav utrymme för olika slags tankar. Han brukade säga att det är brett mellan väggarna och partiet har högt i tak, men det finns både väggar och tak.

Regeringssamarbetet med både Demokratiska Förbundet för Finlands Folk DFFF och Centerpartiet krävde en hel del av SDP men slutresultatet var imponerande.

– Det krävde en viss omorientering att kunna samarbeta med DFFF. Paasios lugn var en viktig bidragande faktor, han lät situationerna mogna i fred, om vi tänker på hur regeringsprogrammet formades 1966.

När det gäller relationerna mellan SDP och Centerpartiet var frågan om jordbruksinkomst en central tvistefråga.

– Det var ingen lätt situation för fackföreningsrörelsen. SDP fick ändå de långsiktiga reformerna igenom och i gengäld fick jordbruket miljoner i stödpengar.

Grundskolan är ändå inget bra exempel på dylik kohandel i och med att det fanns ett genuint intresse för reformen från Centerpartiets sida.

– Meningsskiljaktigheterna var stora när det gällde socialförsäkrings- och pensionsfrågor.

Trots att president Urho Kekkonen styrde den utrikespolitiska riktningen, var han inte lika central för de inrikespolitiska reformernas tillkomst.

– Kekkonen spelade en central roll när det gällde frågan om regeringsbildning. Annars lade han sig inte i så mycket om man ser på saken ur SDP:s synvinkel. Kekkonens dagböcker är en utmärkt källa och där ser man hans engagemang i utbildningsfrågor, särskilt när det gäller universitetspolitiken. Man kan ändå säga att välfärdssamhällets historia inte är Urho Kekkonens historia.

Hannikainen betonar att det var de politiska partierna SDP, Centerpartiet och DFFF som var av största vikt i det välfärdspolitiska sammanhanget.

– Det kan hända att utvecklingen helt enkelt gick i den riktningen som Kekkonen önskade sig och därför behövde han inte intervenera just då.

När det gäller SDP:s relation till de nordiska systerpartierna, konstaterar Hannikainen att Norden uppfattades framför allt som Finlands viktigaste referensgrupp och jämförelsepunkt. Detta gällde i viss mån även Tyskland, men i allra högsta grad Norden.

– Man identifierade sig med Norden och många finländska socialdemokrater hade nordiska kontakter som utmynnade sig i personliga vänskapsband som varade i årtionden.

Enligt Hannikainen hade det också en positiv effekt att Finland halkade efter det övriga Norden när det gällde att reformera samhällsstrukturen.

– Man kopierade inte direkt den svenska modellen utan man kunde undvika sådana misstag som man tidigare hade gjort i Norden. Allt skedde väldigt fort i Finland. Jag har skrivit att Finlands industrialisering skedde delvis i Sverige i den meningen att så många finländare fick arbete i de svenska fabrikerna. Industrins och byggnadsverksamhetens andel av sysselsättningen blir aldrig så hög i Finland som fallet var i Sverige. Där lyfts den andelen av invandrare från Finland.

När Hannikainen reflekterar över vad som överraskade honom mest under arbetet med boken kommer han tillbaka till Väinö Tanner.

– Hans vilja att söka kompromisser överraskade. Det var traumatiskt för honom att partisplittringen hände under hans period, med tanke på att han var en sådan uppskattad partiveteran med en så lång erfarenhet.

Tanner lyckades ändå inte förhindra partisplittringen och där ser Hannikainen personliga relationer mellan olika aktörer och förändringar i samhällsstrukturen i bakgrunden.

– Man kan tänka sig att de som stannade i SDP stod för framtidens samhälle och den moderna industrin, medan ASSF förstod också småbrukare, bland vilka det fortfarande fanns understöd för socialdemokratin. Helt så här enkelt är det ändå inte om man tänker på splittringen inom FFC.

I FFC förblev ändå merparten av medlemmarna lojala SDP-väljare.

– Om vi tänker på tidsperioden 1957 till 1975, är SDP det mest moderna partiet i Finland. Det här blir tydligt om vi ser på riktningen av samhällsutvecklingen.

SDP kan betecknas som en kraft för moderniseringen av Finland och på 1960-talet kom det många välutbildade ungdomar med i partiet.

– Delvis kan det ha berott på att Paasio lockade dem som person. Efter valsegern 1966 fick många unga personer höga förväntningar. En faktor var SDP som det mest internationella partiet i Finland och som en del av en västerländsk rörelse som erbjöd möjligheter för de unga.

Det fanns många helsingforsbor och magistrar i partiets arbetsgrupper, vilket skapade vissa spänningar med de traditionella arbetarna inom partiet.

– Det blev tydligt år 1974 när partirådets ordförande Johannes Koikkalainen sade på ett möte: ”Trots allt är SDP arbetarnas parti”.

En del av de unga nykomlingarna var vänsterradikala, något som syntes tydligast i den så kallade Pälkänerörelsen i början av 1970-talet. De krävde en tydligare socialistisk inriktning för partiet.

När det gäller de finlandssvenska socialdemokraternas roll, ser Hannikainen att Finlands Svenska Arbetarförbund FSA, som FSD på den tiden hette, hade sin betydelse för partiets modernisering. Finlandssvenska nyckelpersoner under den här perioden var K.-A. Fagerholm och Lars Lindeman.

– FSA var väldigt tydligt bakom valet av Rafael Paasio som partiordförande år 1963.

När det gäller de nordiska kontakterna, menar Hannikainen att samarbetet med de nordiska kollegorna var lätt för finlandssvenska socialdemokrater av språkliga orsaker.

– Men på den tiden fanns det också många andra socialdemokrater i Finland som var språkkunniga och hade goda kontakter. Sedan kan man tänka sig att FSA hade säkert en mycket positiv attityd till välfärdsstaten tack vare de täta kontakterna till Sverige och de ville gärna gå i samma riktning som det övriga Norden.

Efter 1962 års valförluster var FSA framträdande i kraven för en ändring av den politiska riktningen.

– Det här skapade en spänning mellan FSA och Väinö Tanner trots att Tanner hade en mycket nordisk inriktning för sin politik.

Till sist påminner Hannikainen om hur centrala relationerna till Sovjetunionen var. Det här syntes i inrikespolitiken i Finland överlag.

– Det hade inte gått så lång tid sedan kriget och man var rädd för sovjetisk inblandning i politiken i Finland.