Det blir utryckning, var finns tuttflaskor, blöjor, vilka torra kläder kommer att behövas. Finns det el och möjlighet att värma vatten för modersmjölkersättning?

Och på vilket sätt är det annorlunda? Än någon annan dag. Berör detta mej?

Tänk t.ex. på kriget i Ukraina och de många brott som sker mot civila där, mot barn och åldringar? Tänk på att Tysklands kansler varnat för kommande ransoneringar. Är det dags att störta iväg och tömma butikshyllor på toapapper, kaffe, mjöl, socker och konserver? Eller är det bara tomt prat så att vi skall vara på vår vakt?

Det börjar bli svårt att bry sej. Covid-19 förändrade vår inställning. Det blev legitimt att isolera sej, hålla sej hemma, akta sej för kontakter, trängsel och smittorisker, skydda sej helt enkelt. Värna om familjen. Och vi trodde säkert alla på att livet efter Covid-19 skulle fortsätta som normalt. I sina vanliga fåror.

Tyvärr kommer det knappast att ske. Covid-19 har inte försvunnit men muterat till en sjukdom med mildare symtom.

Kriget i Ukraina kom som en chock efteråt och många vill hjälpa. Men hur långt räcker vår hjälpvilja?

När vi ser på bilder av sjukskötare som dignat under pandemins svåraste tider förstår vi att de kan lida av compassion fatigue. En trötthet på att orka, att förstå. Att många känner sej hjälplösa inför alla tragedier som omger oss och som leder till att empatin förminskas och försvinner.

Det är mänskligt, en känsla som kan drabba oss alla.

Medierna har en stor påverkan när det gäller att exponera tragedier, våld och brutalitet. Bilderna tränger sej in i vårt medvetande och i våra drömmar på nätterna. Medierna är snabba och ett pling på telefonen kan mata ut en ny bild, en ny kommentar.

Borde vi stänga av? Eller hjälper den oavbrutna informationsströmmen oss att förstå mera, bättre, klarare?

Ibland undrar jag varför det är så svårt att hitta den riktiga informationen? Få klarhet och tydlighet i allt som omger oss.

Är det enklast att sluta ögonen och stänga av?

Britta Lindblom