– Vad är du rädd för?, tillfrågades han häromveckan under en lång intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel.

I hans svar läser man sedan ett tryckande och dramatiskt ansvar som kan ligga bakom en statsledares beslutsvånda.

– Jag gör allt för att avstyra en eskalation som leder till ett tredje världskrig. Det får inte bli ett atomkrig, löd SPD-politikern Scholz laddade reaktion.

Kontroversiell

Att Tyskland redan i slutet av februari bröt med tidigare tabun om att inte leverera vapen till krigförande länder hjälpte föga för att lugna kritikerna.

Även ett miljardbelopp för inköp av militär utrustning satte inte stopp för kontroversen.

Mediebilderna på Ukrainas katastrofala situation i Mariupol och annorstädes samt rapporteringar om ryska krigsbrott i Butja förändrade debattläget på nytt.

Fredsduvornas tid var över. Både den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj och i synnerhet landets ambassadör i Berlin Andrij Melnyk krävde Tysklands stöd i form av tunga krigsvapen.

Hökarna fick medvind och började dominera och ändra det politiska klimatet.

Till argumenteringen hörde att Ukraina också försvarar Europas frihet mot Rysslands nyimperiala ambitioner. Vidare framhölls att Putins beslut om krigets eskalation knappast står i en direkt relation till tänkbara tyska leveranser av stridsvagnar eller andra avancerade vapensystem.

Även den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs senaste varningar för ett atomkrig avfärdas som utpressningsförsök för att inte undsätta Ukrainas försvarsförmåga.

Den traditionella främst socialdemokratiska politiken utgick ifrån att söka en gemensam säkerhet med Ryssland. Den smulades dock sönder av Putins anfallskrig mot grannlandet.

Till den aktuella förskjutningen mot ett snarare konfrontativt tänkande bidrog i viss grad också en annalkande konflikt inom trafikljuskoalitionen.

Ordförande för de viktiga försvars-, utrikes- och Europapolitiska utskotten från FDP, SPD och De gröna uppmanade regeringen vid upprepade tillfällen att gå de ukrainska kraven till mötes.

Parlamentets signal

I torsdags kom avgörandet. Medan själve kansler Olaf Scholz var på regeringssamtal i Japan, signalerade den tyska förbundsdagen efter en parlamentarisk debatt ett slut på den veckolånga tvisten.

Motionen som ger grönt ljus för nya och tunga vapenleveranser är ytterligare ett paradigmskifte i den tyska politiken. Den stöddes av både trafikljuskoalitionens partier och CDU/CSU-oppositionen.

Motröster noteras från det högerpopulistiska AfD samt vänsterpartiet Die Linke.

Till beslutets praktiska konsekvenser hör främst två aspekter. För det första kompenseras östeuropeiska leveranser av f d sovjetiska stridsvagnar med det tyska tekniskt mera komplicerade pansaret ”Marder” (mård).

För det andra kommer förbundsrepubliken att utrusta den ukrainska armén med flygvärnsstridsvagnen ”Gepard”. Dess besättningar ska dessutom få en avancerad utbildning för detta vapensystem på tysk mark.

Oklart är i skrivande stund fortfarande vem som kan stå för den nödvändiga utrustningen med pansarets ammunition. Den vanliga producenten i Schweiz får på grund av landets neutralitet inte exportera till Ukraina.

Utredningar om andra lösningar är enligt medierapporteringar på gång.

Eftersom ”Gepard”-stödet samt skolningen inte kan vara klara förrän årsskiftet innebär förbundsdagens besked också ett annat dramatiskt budskap.

De ansvariga utgår ifrån att det ukrainsk-ryska kriget kommer att fortsätta som en seglivad kamp under en utdragen tid.

Brandfarlig balansgång

Under sitt första maj-tal i Düsseldorf konfronterades Olaf Scholz av en del mötesdeltagare senast med den grova förolämpningen som ”Kriegshetzer” dvs krigsagitator på grund av regeringens vapenbeslut.

Till SPD-kanslerns emotionellt laddade reaktion hörde att han visserligen respekterar alla former av pacifism, men att han ändå fördömer en ”cynisk hållning” som vill utelämna ukrainarna för den ryska aggressionen utan vapen.

– Vi kommer inte att tillåta att man med våld förskjuter gränserna och erövrar territorier, fastslog Scholz på manifestationen.

Tyskland, Nato och västvärlden har redan i början av kriget inte lämnat några tvivel om vem som måste stärkas. Enligt den kände tyske filosofen Jürgen Habermas innebär alla sanktioner mot Ryssland ett ”faktiskt deltagande” i den militära konflikten.

I tidningen Süddeutsche Zeitung manar han därför om att noggrant överväga varje nytt steg för Ukrainas militära stöd eftersom det faller på Putins definitionsmakt när gränsen för den formella krigsinsatsen överskrids.

I sin bok ”vom Kriege” myntade den preussiske generalen Carl von Clausewitz formeln om ”krig som politikens fortsättning med andra medel”.

Den logiken bör motarbetas och vändas. Förhoppningen är att ett militärt starkare Ukraina kan stå emot den ryska angriparen för att så småningom lägga grunden för diplomatiska lösningar. Frågan är dock om och när den omvända hållningen om politikens fortsättning utan krigiska medel mognar i Moskva.