Valresultatet innebär en dramatisk maktförskjutning mot höger. Med en tillväxtsiffra på ca 13 kammade FPÖ hem hela 29 procent.

För första gången i österrikisk efterkrigshistoria slutar därmet ett radikalt nationalistiskt parti som valsegrare i Nationalrat.

På andra platsen rankas numera det konservativa ÖVP med enbart 26,5 procent (-11%) medan SPÖ fick nöja sig med drygt 21 procent (-0,13 %).

Förra mandatperiodens koalitionsparti De gröna sjönk från närmast 14 till aktuella 8 procent. Något bättre gick det för det liberala partiet Neos som registrerade marginala vinster och ökade till nästan 9 procent.

Obekväma minnen

När det gäller att värdera förhållandena i Österrike bör man komma ihåg att landet så sent som i maj 2019 skakades av den s k Ibiza-affären.

Högerpartiet FPÖ:s dåvarande ledare Heinz-Christian Strache hade bokstavligen ertappats med skägget i brevlådan. En (hemlig) videoinspelning i en villa på den spanska semesterön Ibiza bevisade ofråkomligt att han var beredd att medverka i grov korruption.

Regeringsalliansen i den dåvarande svart-blåa-koalitionen med ÖVP-kansler Sebastian Kurz sprack. Bara två år senare tvingades även den unga förmågan Kurz att lämna sin post. Han föll i sviterna efter en politisk härva med misstankar om korruption samt felaktiga vittnesmål i samband med Ibiza-skandalen.

Valresultatet indikerar att många av de österrikiska väljarna inte tycks vara långsinta.

Åndå resulterar söndages besked inte nödvändigvis i till en förnyad höger-konservativ koalition med Herbert Kickl i spetsen.

FPÖ-ledaren anses bland de övriga partier som en slags persona non grata i österrikisk politik. I det avseende kan han närmast jämföras med den ökände tyske AfD-profilen Björn Höcke.

Nerbantad skyddsvall

Skillnaden till Tyskland är att alla partier norrom alperna f n har byggt en ”brandmur” gentemot högerradikalism. Det gäller även för CDU/CSU och dess ordföranden Friedrich Merz och Markus Söder.

I Österrike däremot präglas förhållandena däremot av en nerbantad version av denna skyddsvall.

Förbundskansler Karl Nehammers parti ÖVP har redan tidigare samverkat med FPÖ i en s k svart-blå koalition både i Wien och i olika delstatsregeringar.

Det finns således inga principiella barriärer mellan de båda partierna, men ändå ett vallöfte att ÖVP aldrig kommer att släppa fram Herbert Kickl som regeringschef.

Främsta anledningen är att han ansvarar för FPÖ:s oblyga utveckling till ett extremt nationalistikt parti.

Konspirationsivrare

Redan under pandemiåren främjade Kickl tanken om Österrike som en ”corona-diktatur”. I likhet med AfD propagerar även FPÖ berättelsen om en pågående ”omfolkning” i Europa med hjälp av migranter. Denna konspirationstes leder ovillkorligen till att propagera för en ”Festung Österreich”.

Även i klimatpolitiken framstår ”die Freiheitlichen” med udda positioner. Under de senaste veckorna hade alprepubliken drabbats av de svåraste översvämningar sedan flera decennier. Meteorologerna fastslog ett samband med allvarliga klimatförändringar p g a uppvärmningen i Sydeuropa och över medelhavet.

Men för varken FPÖ eller dess väljare var denna naturkatastrof en förnyad ögonöppnare. Tvärtom, i Kickls värdering är det den ”rådande klimathysterin“ som oroar människorna.

Den bakomliggande konspirationsteorin som sprids av många högernationalistiska partier är att klimatforskningens resultat är köpta av politiska makthavare och eliten för att kuva folket.

FPÖ:s valprogram talade i det avseende om klimatåtgärder som ”äventyrar“ landets välstånd.

Bilden om Herbert Kickl kan vidare kompletteras med att han hedrar den nationalistiske ungerske regeringschefen Viktor Orbán som förebild.

Gemensamt med honom hyser han bl a sympatier för makthavarna i Kreml och är emot ett fortsatt vapenstöd till Ukraina.

Talande för FPÖ-chefens framtoning är också att han som politisk målsättning uppgav att bli ”Volkskanzler”. En terminologi som har anor i nazisternas tidiga ordval om Adolf Hitler.

Rött hjärta

Att det historiskt starka socialdemokratiska partiet Österrike inte lyckades skörda hem fler röster är beklagligt. Dessvärre hade SPÖ under de senaste åren allt som ofta spillt politisk energi i oproduktiva inre stridigheter.

Sedan juni 2023 tycks läget vara annorlunda. Efter en minnesvärd partikongress i Linz valdes Andreas Babler till ny SPÖ-ledare.

Till en märklig omständighet hörde då även en felräkning till förmån för konkurrenten Hans Peter Doskozil. Misstaget rättades.

Sedan dess står den 51-årige borgmästaren i den nära Wien belägna småstaden Traiskirchen (ca 20 000 invånare) i spetsen för det anrika 135-åriga SPÖ.

Uppslutningen bakom honom är inte enhällig men enligt nyhetsmagasinet Der Spiegels analys fick han på kort tid ändå ”landets röda hjärta att slå igen“.

Socialdemokraternas aktuella röstandel på 21 procent kan leda till koalitionsförhandligar med Karl Nehammer och ÖVP. Tänkbart som parlamentariskt stöd- eller regeringsparti är även det liberala partiet Neos.

Österrikes förbundskansler Karl Nehammer. (Foto: Europeiska folkpartiet/Wikimedia Commons)

Enligt en intervju med den österrikiska teve-kanalen ORF söker Nehammer en lösning i den politiska mitten.

FPÖ gör klart anspråk till att bilda en regering under Kickls ledning. Men den målsättningen måste tas med en stor nypa salt.

Det är i första hand den österrikiske förbundspresidenten Alexander Van der Bellen som avgör vem som får leda kommande sonderingar och söker efter koalitionsmönster.

Kickl är då ingen favorit. Hans status som demokratiskt opålitlig ledare utgör ett självförvållat hinder.