Ansvarig för den omständigheten är den härjande coronapandemin som krossade två nyvalstillfällen först i april och sedan i december förra året.
”Tredje gången gillt” kunde vara mottot för den kongressen som numera ska äga rum i slutet av den innevarande veckan.

Onlinekongress

CDU:s 33:e ordinarie partimöte efter återföreningen blir samtidigt den första som äger rum i den digitala sfären. Partiets över tusen delegater församlas online och kommer att klicka fram det vägledande beslutet om partiets framtida ledare.

Ett resultat är redan i förväg bekant. Partiets tjugoåriga matriarkat med kvinnligt ledarskap kommer att upphöra.

Tävlingen och maktkampen om posten som ny partichef förs mellan tre manliga profiler.

I startgropen står CDU:s förre gruppledare (2000-2002) Friedrich Merz. Hans tidigare politiska karriär slutade på grund av en partiintern rivalitet med Angela Merkel.

Merz drog sig undan och sökte istället en ledande post som manager för finansbolaget Blackrock.

Med främsta meriten som ministerpresident i Tysklands befolkningsrikaste delstat Nordrhein-Westfalen söker Armin Laschet en väg till CDU:s topposition. Han är dessutom ledare för partiets medlemsstarkaste delstatsorganisation.

Tredje kandidaten är ordföranden i förbundsdagens utrikespolitiska utskott Norbert Röttgen. Till hans historia hör ett valnederlag i Nordrhein-Westfalen 2012 som ledde till att han sågades även som minister i Angela Merkel:s regering.

Men han återkom tack vare ett övertygande arbete i parlamentet.

Att göra en hållbar bedömning om onlinekongressens utfall är inte minst på grund av de rådande coronavillkoren svårt.

Klart är åtminstone att Armin Laschet forlorade sin tidigare favoritstämpel efter kritik om bristfällig krismanagement under pandemin. I övrigt anses han stå i Merkels liberala tradition och en fortsatt politisk mittenposition.

En liknande framtoning tillskrivs även Norbert Röttgen som enligt många mediala observatörer inte längre gäller som outsiderkandidat. I färska opinionsmätningar ligger hans sympativärden bland CDU:s anhängare jämsides Laschets på 25 procent.

Fyra procent mera noteras emellertid för Friedrich Merz som därmed får en slags poleposition inför lördagens race. Merz räknas som en konservativ och även polariserande politiker. Hans målsättning är ändå att möjligen stå i spetsen för en tänkbar svart-grön-regering. Mest populär tycks Merz vara bland CDU:s östtyska partidistrikt.

Segraren utses den 16 januari. Därefter måste utfallet av formella skäl bekräftas i en postomröstning bland delegaterna. På valsedeln står då endast en kandidat. Det officiella segerbeskedet förväntas en knapp vecka senare.

Kanslerfrågan

Under hela 55 år sedan den (väst)tyska förbundsrepubliken grundades 1949 regerades landet av en kristdemokratisk förbundskansler.

Idag heter politikern som med avstånd är mest populär bland tyskarna Angela Merkel. Och hennes pondus har även strålkraft för CDU:s aktella favoritställning bland väljarna i förbundsrepubliken.

I januarimätningen ligger partiet på omkring 36 procent. Men hennes reträtt kommer öppna ett maktvakuum som CDU måste fylla med ”rätt” person för att kunna fortsätta som ledande regeringsparti.

Ledarbytets dramatik ökar dessutom avsevärt eftersom det äger rum i början på ett s k supervalår med omröstningar till förbundsdagen i Berlin samt ytterliggare sex delstatsparlament.

Enligt ett traditionellt mönster har en CDU-ordförande alltid förtur med att kasta hatten i ringen om vem som ska bli de kristliga systerpartiernas gemensamma kanslerkandidat. Undantaget från den regeln blev enbart den bayerske CSU-ledaren Franz-Josef Strauss som 1980 utmanade den socialdemokratiske kanslern Helmut Schmidt och förlorade.

Ifrågesätts den sedvanliga maktfördelingen inom CDU/CSU återigen genom ett  inhopp från Bayern? Den frågan diskuteras inte minst sedan delstatens ministerpresident Markus Söder rankas högst bland väljarnas sympatier som efterträdare för Angela Merkel. På andra plats i den mätningen ligger CDU:s unga förmåga hälsoministern Jens Spahn. Båda politiker är tveklöst ambitiösa, men ligger ändå lågt med utspel om den egna rollen i framtidens maktpoker.

Brist på klarhet råder däremot inte bland de tyska socialdemokraterna. Redan i augusti förra året utsågs vicekanslern och finansministern Olaf Scholz som SPD:s kanslerkandidat. Ser man på den aktuella stämningsbilden är chansen för en valseger i september dock (dessvärre) närmast obefintlig.

Enligt färska opinionsmätningar ligger SPD med ca 14 procent på en tredje plats bakom CDU/CSU och De gröna (20 %). På en gemensam fjärde position med vardera åtta procent rankas Die Linke och det högerpopulistiska partiet AfD.

En röd-röd-grön allians vänster om mitten verkar därmed snarare som en avlägsen önskedröm.

Men det finns ändå ett aber. Enligt inte minst den socialdemokratiska förhoppningen blandas korten på nytt när Angela Merkel lämnar den politiska scenen för gott.

Olaf Scholz är den mest populäre SPD-politikern och vann dessutom i profil som krismanager genom att öppna statens kassavalv för att balansera coronapandemins sociala konsekvenser.
Hans kommande chanser beror också på vem som vinner inom CDU/CSU.

Inte minst ett tänkbart scenario med Friedrich Merz som kanslerkandidat sätter igång den politiska fantasin. Hur reagerar i så fall tidigare Merkel-anhängare?
Sannolika arvtagare är då rimligtvis både SPD och De gröna.

I radio- och tidningsintervjuer framstår SPD:s ordförande Norbert Walter-Borjans, en av två ledarna i partiets ordförandeduo, som optimist inför höstens val. Enligt honom satsar de tyska socialdemokraterna på att avsluta den rådande svart-röda-koalitionen. I hans vision får CDU/CSU då nöja sig med en ny roll i opposition. Om det rör sig om överoptimism eller en verklig möjlighet återstår däremot att se.