Och visst kan man med blick på den ovan nämnda ikongallerian hänge sig åt en hel del spekulationer. Själv kom jag under de senaste veckornas konstanta rapporteringar om den brinnande krisen mellan Ryssland, Ukraina och försvarsalliansen Nato inte ifrån betungande inre monologer om sökandet efter en egen värdegrund.

Upprustningens logik

Inte minst den tyska rollen i ett läge då Ukrainas säkerhet hotas av en invasionsarmé på över hundratusen ryska soldater spökade i mitt tankearbete.

I delar av världspressen som t ex New York Times utpekades Förbundsrepubliken som en “opålitlig” och nästintill “feg” allianspartner i Nato.

När Ukraina vädjade om vapenleveranser valde den ansvariga tyska försvarsministern att skicka 5 000 militärhjälmar.

Visst är detta infall närmast groteskt och förstärker åsikten att man i Berlin avser fega ut sig ur konflikten.

Till och med nyhegsmagasinet Der Spiegel hävdar i veckans ledare att västvärlden försvagas med den attityden, medan den ryske presidenten Vladimir Putin uppmuntras.

Att den ryska Ukrainapolitiken är äventyrligt ifrågasätter jag självfallet inte. Men hur ska den bemötas? Skicka 5 000 stridsvagnar istället eller artilleripjäser?

Ska Tyskland med sin förfärliga krigshistoria som kostade livet för miljontals sovjetiska (däribland även ukrainska) soldater sluta upp till krav om gammaldags upprustningslogik?

I värsta fall kan den hållningen leda till nya offer med hjälp av tyska vapen. Verkar den tanken som ett seriöst alternativ i ett redan upptrappat spänningsläge? Själv tycker jag dessutom att Rysslands väldiga militära kapaciteter på kort varsel kan övertrumfa alla vapenleveranser till Ukraina.

Nedrustningsanda

Inom den tyska trafikljuskoalitionen är det främst SPD som tycks hålla fast vid en utrikespolitisk linje som kan härledas till Willy Brandts och Egon Bahrs traditionella avspänningspolitik.

Det tidigare i högsta grad pacifistiska gröna partiet följer däremot en mer konfrontativ kurs som ligger nära USA:s utrikesminister Antony Blinkens åsikt.

Som Arbetarbladets medarbetare har jag vid två tillfällen haft chansen att intervjua avspänningspolitikern och socialdemokraten Egon Bahr om bl a världspolitiska konflikter.

Egon Bahr i Arbetarbladet den 23 oktober 1986. (Foto: Joachim Kasten)

Första gången, i oktober 1986, talade vi om förändringar under då den nye sovjetledaren Michail Gorbatjov i relationen till USA och Ronald Reagan.

I april 2015 mötte jag den då 93-årige Bahr i Berlin.

På grund av Putins militära ockupation av Krimhalvön var den rysk-ukrainska konflikten redan då ett samtalsämne.

För yngre läsare bör jag kanske erinra om att Egon Bahr under Willy Brandts ledning ansågs som arkitekt bakom 60- och 70-talets avspänningspolitik.

Att upprepa hans svar från 2015 kan således möjligen bidra till att få en bättre förståelse i tolkningen av konfliktläget sju år senare.

Bahrs erfarenheter

När jag då frågade om de upptrappade öst-väst-spänningarna på grund av rysk-ukrainska sammanstötningar börjar han svaret med analogier och erfarenheter från det kalla krigets epok.

Till de diplomatiska hörnpelarna som präglade den gamla östpolitiken hörde att man respekterade ett läge som inte kunde förändras utan att sätta fart på en mililtär konflikt som ingen kunde vinna. Då handlade det om Tysklands och Europas delning.

“Att respektera betyder inte att erkänna”, fastslog Bahr. Det samma gällde enligt honom även för Krimhalvön. Att den återigen är en del av Ryssland behöver man inte erkänna i folkrättslig mening men ändå respektera som utgångspunkt för nya diplomatiska ansträngningar, ansåg den erfarne östpolitikern Bahr i april 2015.

Till förståelsen för det ryska agerandet hörde även hans analys om att USA:s president George Bush (den äldre) och sovjetledaren Michail Gorbatjov enades om en ny säkerhetsstruktur i det 1990 förenade Tyskland.

Avgörandet innebar bland annat Natos framryckning till den polska västgränsen. Den västliga alliansen lovade dessutom att varken stationera främmande trupper eller atomvapen på DDR:s tidigare territorium.

“Överenskommelsen verkställdes”, sade han i intervjun med ABL och tillade att båda politiker vid den tidpunkten inte visste att Sovjetunionen och Warszawapakten inte längre existerade ett år senare.

När sedan nya oberoende öststater så snabbt som möjligt sökte skydd i Natoalliansen, uppstod enligt Egon Bahr ett läge där Ryssland kände sig inringad och lurad.

“Även om det inte var avsikten så skapades ändå en situation där Ukraina hamnade mellan Ryssland och västvärlden”, sade han 2015.

Att motsvarande historiska och geopolitiska förändringar ligger och jäser även i den aktuella upptrappningen kan man knappast bortse ifrån.

Nyckelordet som präglade min tidigare intervju med Egon Bahr i oktober 1986 var att en fredlig utveckling i Europa enbart kan åstadkommas som “gemensam säkerhet”.

Visserligen är Putin inte Gorbatjov, men även idag borde en sådan målsättning väcka nya insikter för gamla fredsfrämjande strategier.

Något som jag förväntar mig av regeringen i Berlin är i alla fall sega och kreativa politiska ansträngningar för att ge nya fredsimpulser till exempel inom ramen för Normandieformatet.

Att den i augusti 2015 avlidne Egon Bahr skulle föredra diplomatin före vapenleveranser tvivlar jag dessutom inte en sekund på.