Det kan man ju fråga sig och även ställa följdfrågan om hur kritisk den genomsnittlige lyssnaren egentligen är till lyrikens roll i musiken?

Jag skulle till exempel aldrig kunna lyssna på låtar som musikaliskt är små mästerverk, men där lyriken förstör allt genom att antingen ha söndertjatade textrader eller bara innehåller rappakalja. Lyssnar mycket hellre på tystnaden i så fall (så tjurig är jag).

Om vi ska ta exempel på musik där lyriken är kronan på verket så kan jag börja med att nämna en senare lokal bekantskap vid namn Vasas flora och fauna som inte bara sjunger på dialekt, utan även har genialiska texter. Sångaren och gitarristen Mattias Björkas är utan tvekan ett geni och den glädje jag kände när jag upptäckte bandet för flera år sedan har jag inte känt sedan mötet med mina barndomshjältar Iron Maiden eller på senare tid Sisters of Mercy. Sådant händer inte ofta. Typ en gång per decennium och då är jag en person som lyssnar mycket på musik.

Vad är det då som gör Vasas flora och faunas kombination av lyrik och musik så unik? Förutom att Björkas texter är i en klass för sig själv, där ofta svart humor blandas med fiffiga vardagsbetraktelser i tidens backspegel. Det finns även en vass detaljrikedom i lyriken som behandlar en vardag som sällan skrivs om och slutresultatet känns både fräscht och inspirerande.

Jag väljer här att citera några textrader från två låtar från Vasas flora och faunas debutalbum Släkt med Lotta Svärd (Startracks, 2015) där Björkas bland annat sjunger följande rader i låten Prisma:

“Hade ingen aning om att det blev dom två

Allt måste ha skett bakom en dimridå

Nå jag är äldre nu, jag kan väl ta det med ro

I ett hus i Gerby kan de sitta och glo

Men när man går som en vålnad i sitt eget kvarter

Och när Anni ett tu tre inte bor här nå mer

När stipendiepengarna har flugit sin kos

När ens första samling reas ut på Gros”

och vidare i låten Nog var han en vän från samma album:

“Jag ska säga som det är

Jag tog allt av han

Jag fick skejta med hans brorsa ibland

Och nog var man stolt

När det någon gång kom fram

Att de visste ens efternamn

Och äntligen blev jag nån

Rita ett svart x på min hand

Och gick in till Rewell och

Sen gjorde man inte så mycket mer”

Att komma på sådana här texter och därefter göra musik som passar lyriken som handen i handsken är det få som klarar av och jag kan inte sluta rekommendera Vasas flora och fauna till varenda musikintresserad människa jag träffar.

Måste man då komma med någonting nytt i sin lyrik för att det ska vara intressant när jag tidigare skrev om slitna klichéer? Nej, det behöver man inte. Det handlar mer om hur man gör det och så länge jag slipper höra yeah, yeah i varannan textrad lyfter jag på hatten.