Kultur
13.11.2024 10:30 ・ Uppdaterad: 13.11.2024 10:30
Om lyrikens kraft i musiken
Vad är egentligen lyrikens roll i musiken? Till och från har jag upplevt att lyriken i populärmusiken genom årens gång inte alltid har prioriterats lika högt som själva musikskapandet. Slitna klichéer i textrader har upprepats allt för ofta och vad kan det bero på att lyriken allt för ofta hamnat i dammiga hörn istället för att lyfta musiken till högre höjder?
Det kan man ju fråga sig och även ställa följdfrågan om hur kritisk den genomsnittlige lyssnaren egentligen är till lyrikens roll i musiken?
Jag skulle till exempel aldrig kunna lyssna på låtar som musikaliskt är små mästerverk, men där lyriken förstör allt genom att antingen ha söndertjatade textrader eller bara innehåller rappakalja. Lyssnar mycket hellre på tystnaden i så fall (så tjurig är jag).
Om vi ska ta exempel på musik där lyriken är kronan på verket så kan jag börja med att nämna en senare lokal bekantskap vid namn Vasas flora och fauna som inte bara sjunger på dialekt, utan även har genialiska texter. Sångaren och gitarristen Mattias Björkas är utan tvekan ett geni och den glädje jag kände när jag upptäckte bandet för flera år sedan har jag inte känt sedan mötet med mina barndomshjältar Iron Maiden eller på senare tid Sisters of Mercy. Sådant händer inte ofta. Typ en gång per decennium och då är jag en person som lyssnar mycket på musik.
Vad är det då som gör Vasas flora och faunas kombination av lyrik och musik så unik? Förutom att Björkas texter är i en klass för sig själv, där ofta svart humor blandas med fiffiga vardagsbetraktelser i tidens backspegel. Det finns även en vass detaljrikedom i lyriken som behandlar en vardag som sällan skrivs om och slutresultatet känns både fräscht och inspirerande.
Jag väljer här att citera några textrader från två låtar från Vasas flora och faunas debutalbum Släkt med Lotta Svärd (Startracks, 2015) där Björkas bland annat sjunger följande rader i låten Prisma:
“Hade ingen aning om att det blev dom två
Allt måste ha skett bakom en dimridå
Nå jag är äldre nu, jag kan väl ta det med ro
I ett hus i Gerby kan de sitta och glo
Men när man går som en vålnad i sitt eget kvarter
Och när Anni ett tu tre inte bor här nå mer
När stipendiepengarna har flugit sin kos
När ens första samling reas ut på Gros”
och vidare i låten Nog var han en vän från samma album:
“Jag ska säga som det är
Jag tog allt av han
Jag fick skejta med hans brorsa ibland
Och nog var man stolt
När det någon gång kom fram
Att de visste ens efternamn
Och äntligen blev jag nån
Rita ett svart x på min hand
Och gick in till Rewell och
Sen gjorde man inte så mycket mer”
Att komma på sådana här texter och därefter göra musik som passar lyriken som handen i handsken är det få som klarar av och jag kan inte sluta rekommendera Vasas flora och fauna till varenda musikintresserad människa jag träffar.
Måste man då komma med någonting nytt i sin lyrik för att det ska vara intressant när jag tidigare skrev om slitna klichéer? Nej, det behöver man inte. Det handlar mer om hur man gör det och så länge jag slipper höra yeah, yeah i varannan textrad lyfter jag på hatten.
Kommentarer
Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.