Internationellt

Portugal – nedslag i fadons och nejlikerevolutionens forna koloniala stormakt

Robert Björkenwall
Maria Pia-järnvägsbron av arkitekten Gustave Eiffel över floden Douro öster om Porto i Portugal.

Det är i år 50 år sedan den oblodiga nejlikerevolutionen störtade den portugisiska Caetanos militärdiktatur och förändrade landet i grunden. Det var en av Europas minst blodiga revolutioner. Bara fyra personer dog när de försökte ta sig in i säkerhetspolisens byggnad.

Robert Björkenwall

Arbetarbladet

 

 

Revolutionen gav portugiserna frihet och demokrati men ekonomiskt har Portugal förblivit ett av EU:s fattigaste länder. Med tack vare EU-stöd (strukturfonder och annat) som man fått sedan Portugal blev med i EU 1986 landets infrastruktur och konkurrenskraft förbättrats gradvis. Och med i euron blev man 1999. Folkmängden är lika stor som Sveriges, ca 10,5 milj invånare. Landets BNP per capita är 27 900 euro och det är under EU-snittet på 35 500 euro per capita och motsvarar bara 1,5 procent av EUs totala BNP, enligt Eurostat.

Ännu för två år sedan fick socialistpartiet, PS och grundat av Mario Soares, 41 procent av rösterna och kunde fortsätta styra och vara landets dominerande politiska kraft. Men i valet i mars 2024 tappade PS stort och på grund av en korruptionsskandal i premiärminister Costas närmaste krets fick PS bara 28,7 procent av rösterna och tvingades avgå efter tio år makten. I stället styrs nu Portugal av mittenhögerns Alianca Democratica, största parti nu med 29,5 proc, och i koalition med två mindre högerpartier (Rojalisterna, och Partido Popular. Men det tredje största partiet högerpopulistiska och främlingsfientliga Chega (nära band till likasinnade Vox i Spanien), fick 18,1 proc av rösterna i senaste valet men står utanför regeringen. Chega har t ex tagit många röster i fattiga Alentejo-regionen med största staden Evora, tidigare ett starkt fäste länge för kommunistpartiet. Och i t ex sydliga turistregionen Algarve blev Chega största parti i valet i mars. Mycket på grund av missnöje med sjukvården, ökade bostadspriser (välmående migranter trycker upp bopriserna) och olika ouppfyllda löften till regionen, enligt ekonomen Luis Coelho och andra.

Missnöjet med bostadspriserna har också länge funnits i Lissabon. Under eurokrisen 2010-2014 sålde kommunen ut många av sina bostäder i den äldsta stadsdelen Alfama. Franska bolag köpte t ex upp hela fastigheter och hyrorna steg rejält. En annan stor förändring här har varit uthyrningssajten Airbnb med många tillfälliga Airbnb-gäster. Just Alfama är särskilt svårt drabbat av just Airbnb-problematiken. Många där anser att den gamla charmen med Alfama är nu borta. I stället har man fått många dyra hipsterställen med vegoburgare och smoothies och de få livsmedelsbutiker som finns kvar mest säljer öl, vin, vatten och toapapper till Airbnb-turisterna.

En annan stor förändring under eurokrisen var även att 4 400 kineser köpte upp fastigheter i hela Portugal och som belöning för att de investerade för motsvarande fem milj kr var och då fick fick ett golden visa, portugisiskt medborgarskap, för hela sin familj. Och genom det fick de sedan tillträde till andra EU-länder via Schengen. Även förmögna brasilianare har nappat på samma erbjudande. Totalt har Portugal delat ut över 8 000 sådana golden visa och då fått in 4,4 miljarder euro i investeringar.

Den här utvecklingen har bland infödda portugiser lett till ilska och frustration med de högre hyrorna samt politiskt missnöjesröstande. Och även inte sällan till tvångsflytt från sina gamla bostadskvarter när de inte haft råd att bo kvar. I kvarter som klassiska Alfama i Lissabon äger nästan inga portugiser längre hus och hyrorna har stigit med 75 proc i Lissabon medan lönerna bara ökat med i snitt 5 proc . De lägsta hyrorna ligger runt 530 euro i månaden och det är mycket när minimilönen i Portugal är 590 euro i månaden. Många har då tvingats flytta till förorterna på andra sidan Tejofloden. Proteströsterna blev därför många fler i senaste valet i mars 2024.

Det talas också en del i fados nation om “återkolonialisering” av Portugal. Enligt portugisiska myndigheterna är numera en av fyra migranter som kommer till Portugal brasilianare. De är numera den överlägset största migrantgruppen. Varje år kommer så där 1,1-1,2 milj brasilianska turister till Portugal, en tiondel av hela Portugals befolkning. En del flyttar senare permanent till Portugal. Den näst största migrantgruppen kommer från Portugals forna koloni Kap Verde, en självständig önation ute i Atlanten. Mest känd härifrån är 2011 avlidna sångerskan Cesária Évora, en av Kap Verdes största artister.

Orsaken till den stora migrationen från Brasilien är flera. De talar samma språk, portugisiska, så flytt till Portugal är lätt. Sjukvården är också billigare och bättre i Portugal, liksom skolan för barnen. Portugal är även ett mycket säkrare land än det våldsammare Brasilien och levnadskostnaderna ungefär hälften i t ex Lissabon jämfört med São Paulo i Brasilien. Kollektivtrafiken är också både billigare och bättre fungerande. (Ett månadskort kostar dryga 35 euro i Lissabon medan sånt saknas helt i Brasilien och dessutom är den privatägd och sämre fungerande. Så flyttströmmen från Brasilien är förståelig. Men den skapar missnöje i Portugal bland de infödda, särskilt på bostadsmarknaden.

Ytterligare en faktor här som drar är att i Portugal är aborter lagliga. Portugal var även en av de första katolska länderna i Europa som legaliserade samkönade äktenskap.

En skönhetsfläck i charmiga, kulturellt och historiskt intressanta Portugal är att landet varit extremt senfärdigt, senfärdigare än nästan alla andra forna kolonialländer, med att erkänna sin centrala och långvariga roll som dominerande slavhandelsnation. Trots att det bor miljontals slavättlingar i Brasilien m fl länder, så har erkännandet dröjt. Först på 2020-talet har ett symboliskt minnesmonument för att hedra slaveriets offer vid torget Campo das Cebolas i Lissabon, där det tidigare funnits en slavmarknad. Det där kunde skett långt tidigare i fadons och nejlikerevolutionens Portugal.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

PS Tidigare ledaren för Socialistpartiet Costa som avgick som premiärminister efter valet som hölls i mars 2024 kommer att bli ny ordförande i Europeiska rådet i EU från början av december.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE