Nina Wessberg är facklig ombudsman på Industrifacket och hon svarar på frågorna och deltar sedan i diskussionen om kollektivavtal och lokala avtal.

Till en början ger Wessberg en kort historisk bakgrund om avtalsförhandlingarna och påpekar att 1969 infördes det ett system med inkomstpolitiska förhandlingar som senare övergavs. Finlands näringsliv EK gör inte centrala lösningar som man gjorde förr.

– Varje fackförbund förhandlar med sitt arbetsgivarförbund skilt, konstaterar Wessberg.

– Kollektivavtal uppgörs per bransch och är allmänbindande när de flesta arbetsgivarna hör till ett arbetsgivarförbund och flesta arbetstagarna hör till facket. Alla arbetsgivare inom branschen måste följa ett allmänbindande avtal, upplyser Wessberg.

Lokala avtal gäller enskilda arbetsplatser. Wessberg betonar att sådana avtal medför svårigheter till exempel nu i pandemitider när man ska komma överens om spelregler gällande hur vi håller oss friska.

– Arbetsgivare avser lokala diktat med lokala avtal, menar Wessberg.

Det behövs en hel del information och kunskap för att kunna förhandla om avtal, något som fackförbunden besitter och har dessutom möjligheter att utbilda sina förtroendemän.

– Det handlar om ömsesidig respekt när man avtalar och kommer överens.

Skogsindustrin vill ha inga kollektivavtal alls medan Teknologiindustrin delar sig i två delar där en del ska ha lokala och en del kollektivavtal.

– En halv miljon finländare jobbar inom de här branscherna och det gäller 1 500 företag, påpekar Wessberg.

– Det här är den största förändringen någonsin på den finländska arbetsmarknaden och den nordiska modellen står på spel.

I diskussionsdelen säger Åkers att systemet redan är flexibelt eftersom både lokala avtal och kollektivavtal är möjliga.

– Man kan inte låta vem som helst avtala, säger Wessberg med tanke på hur krävande det är att förhandla och att det är mycket annat än lönenivån som det handlar om.

– Det är som att öppna Pandoras ask, säger Storbjörk och håller med.

I diskussionen om minimilön konstaterar panelisterna att det är stor skillnad på länder med mycket låg lönenivå och ett sådant land som Finland. Åkers minns vad införandet av minimilön betydde i Sydafrika när hon bodde där med tanke på personer som hade mycket låga löner.

– Vi är inte emot rikedom, vi är emot fattigdom, formulerar Wessberg socialdemokratins syn på ekonomin.

Till frågan om hur avtalsrörelsen fungerar i andra nordiska länder säger Wessberg att i Sverige har facket tolkningsrätt, något som inte är fallet i Finland. I Sverige utser också arbetstagare styrelsemedlemmar i företag, något som Åkers konstaterar att låter bra. Avtalen är dock inte allmänbindande på samma sätt i Sverige och Danmark som de är i Finland.

– Vi säljer arbetsfred, konstaterar Wessberg om betydelsen av allmänbindande kollektivavtal i Finland.

Storbjörk säger om lokala avtal att det kan vara ett större problem för mindre företag som är ovana vid det.

Wessberg påpekar att det är också en fråga om svenskan. Om det blir väldigt många olika avtal, kommer de knappast att översättas till svenska.

– Det dyker upp nya yrken hela tiden, cykelbud är ett bra exempel, som faller mellan branscher och mellan fackförbund. Då är det bra att kunna gå med ens i den allmänna arbetslöshetskassan, säger Wessberg.

Ännu om kollektivavtalen påminner Wessberg att arbetstidsförkortningen, de så kallade pekkasdagarna, finns där och inte i lagstiftningen.

– Världens bästa skola är starkare än facket. Om man där skulle prata om sakerna med sina rätta namn, önskar Wessberg med tanke på vikten av kunskap i arbetsmarknadsfrågorna.

– Det lönar sig att tillhöra ett fackförbund, avslutar Storbjörk samtalet.