Hur mår egentligen det nordiska samarbetet idag och hur ska det se ut i framtiden? Utöver värdarna Jacob Storbjörk och Rebecca Åkers medverkar Larserik Häggman i avsnittet.  Han är tidigare generalsekreterare för Pohjola-Norden.

– Samarbetet både fungerar och inte fungerar, säger Häggman som menar att både styrkan och svagheten ligger i dess icke-bindande karaktär. Takten bestäms av den som vill minst.

– Nordiska rådet var först det centrala, berättar Häggman om samarbetets historia. De stora besluten gällande passfrihet, arbetsmarknad och socialpolitik fattades relativt tidigt och 1971 kom Nordiska ministerrådet till.

Storbjörk poängterar att i det tidiga skedet var det nordiska Finlands viktigaste plattform internationellt sett. En viktig milstolpe var Helsingforsavtalet 1962. Nuförtiden är Finland med i Europeiska unionen och då gäller frågan vilken roll som blir kvar för det nordiska samarbetet.

– Det som behövs är politisk vilja, säger Häggman som menar att tanken om Norden som den mest integrerade regionen i världen förverkligas inom de ramar som EU sätter. Man får inte diskriminera andra länder inom EU när man fördjupar det nordiska samarbetet.

Åkers ställer frågan om vilka frågor som är de viktiga och efterlyser visioner utöver politisk vilja.

Häggman betonar att den nordiska välfärdsmodellen skiljer sig från det övriga Europa och pekar på traditionen med kollektivavtal.

Storbjörk håller med att liknande samhällsstruktur i de nordiska länderna skapar förutsättningar för att lösa olika frågor. Han tar upp gränshinder som en central fråga. Det behövs en app som fungerar i hela Norden så att det inte blir problem för övriga nordbor om de till exempel saknar swish i Sverige. E-legitimation som borde fungera klanderfritt i alla nordiska länder är också något som Storbjörk efterlyser. Dessutom lyfter han fram försvars- och beredskapsfrågor, en gemensam vaccinproduktion och vaccinforskning.

Häggman konstaterar att det var Sverige och Danmark som i tiderna inte kunde komma överens om vaccinproduktionen.

– Det militära samarbetet har byggts upp bit för bit, steg för steg som en separat organisation, berättar Häggman. Kultursamarbetet var också separat tidigare och nu har dess betydelse minskat.

– Den vanliga människan ligger i centrum i det nordiska samarbetet på ett annat sätt än i det europeiska, beskriver Häggman grundtanken.

Åkers frågar om det finns problem med tanke på att de nordiska länderna trots allt har sina meningsskiljaktigheter och olikheter.

– Vi lär oss av varandras misstag, säger Häggman.

Hälsovården och skolan i Sverige ses inte som fungerande modeller i Finland men man vet vad som har gått fel och vilka misstag man inte ska upprepa.

Enligt Häggman väljer högern ofta att se bara en del av modellen när de talar om svensk eller dansk arbetsmarknad som nordiska förebilder.

Den tidigare generalsekreteraren berättar sedan om Pohjola-Norden och dess över 100 lokalföreningar samt om föreningsfältet i stort ur ett nordiskt perspektiv. Det nordiska samarbetet är viktigt för olika slags människor och organisationer som folkdansare, marthor och fackföreningar. Han beklagar att den nordiska budgeten har bantats ner.

Storbjörk tar upp EU:s situation efter Brexit och nämner att populistpartier vill betona det nordiska samarbetet framom EU.

– Självbilden som det stora starka EU har naggats i kanterna.

Också frågan om en nordisk förbundsstat tas upp.

– Nordens popularitet skulle minska om man införde det överstatliga, säger Häggman. Han varnar också för det populistiska synsättet av Norden som ett alternativ till Europa.

Storbjörk lyfter fram fred, sammanhållning och samarbete som nordiska värderingar. På det sättet fungerar Norden som en förebild för andra. Han har ingenting emot en förbundsstat om medborgarna vill det.

Åkers frågar var samarbetet havererar mest.

Storbjörk tar upp den minskande kulturbudgeten och säger att man inte ska glömma kulturen.

Häggman håller med att budgeten borde utökas.

– Den nordiska budgeten är en spottstyver, konstaterar Häggman.