Så den ryska offensiven körde fast redan efter en vecka. Ändå påstår en allt mera desperat och arg Putin i nya tal till ryska folket att allt går ”enligt plan”. Trots att de ryska framgångarna är ytterst små och förlusterna stora. Men den som ändå – och några gör så – vågar ifrågasätta den ryska statspropagandan bestraffas hårt. I värsta fall med 15 års fängelse.

Och onekligen fanns det länge många i väst som inte trodde att Ryssland skulle våga ge sig in i Ukraina.

Den stora militära uppladdningen vid Ukrainas gräns – före inmarschen 24 februari – bedömdes av många som bara hotelser. Och kanske hade Putin själv trott att det skulle räcka med detta. Alltså att Ukraina skulle underkasta sig och ge efter för de mycket långtgående krav som Putin ställde på Ukraina. Något som vid ett genomförande skulle innebära att Ukraina blev ett nytt lydrike under despoten Putins Ryssland. Men så blev det inte. Och för att inte tappa ansiktet ansåg Putin att man måste slå till snabbt och hårt. Och med en förväntad snabb seger, något som ännu efter tre veckor inte fallit ut alls.

Det var det första misstaget. Det andra kom när Ryssland fick en nästan enig världen emot sig, näst västländerna inom EU och Nato genomförde tuffa sanktioner (och halva ryska valutareserven fryst) mot den ryska ekonomin. Och inte kommer man nu heller att uppnå det Putin hade föresatt sig. Tvärtom kommer landet att förlora mycket av det man tidigare uppnått och ytterligare stärka ukrainarnas vilja att söka sin egen demokratiska väg i ett ökat samarbete med väst och EU. Precis motsatsen till vad Putin hoppats på. Det är den tredje strategiska felbedömningen.

Ryssland med sin redan innan i förhållande till EU och i än högre grad i förhållande till länderna i Nato mycket begränsade ekonomi, har nu försatt sig i ett ännu kraftigare ekonomiskt men nu också militärt underläge. Särskilt när den ryska armén inte alls visat sig så stridsduglig som många trott. Och nu i stället tagit till folkrättsvidriga bombningar mot civilbefolkningen i Ukraina. Värst så i Mariupol.

Sveriges tidigare statsminister Olof Palme höll ett klassiskt tal efter USA:s bombningar mot Hanoi julen 1972:

”Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.”

Hade han levt idag hade han nog lagt till ”Mariupol i mars 2022″ på den listan nu!

Läste i DN 17 mars en, enligt min mening, alldeles lysande artikel av Peter Englund där han också ger ett viktigt historiskt perspektiv på invasionen i Ukraina. Han redovisar även mycket intressanta siffror som visar hur stort underläget är för Ryssland i förhållande till den omvärld som man nu har emot sig. Englund skriver att 2021 uppgick USA:s militärbudget till 754 miljarder dollar, lägg till detta EU-ländernas samlade militärbudgetar på cirka 200 miljarder och Storbritanniens på 76 miljarder, så blir det en totalsumma på 1 030 miljarder dollar. Den ryska militärbudgeten för samma år uppgick till 62 miljarder dollar. Och vad gäller samlad ekonomi var skillnaden ännu större. År 2020 hade USA och EU och Storbritannien en sammanlagd bruttonationalprodukt (BNP), uttryckt i dollar, på 38 952 miljarder, den ryska samma år var 1 483 miljarder.

Nu ökar vapenleveranserna till Ukraina och samtidigt biter sanktionerna mot Ryssland slår allt hårdare. Rimligtvis borde Putin och hans bunkerklan inse att spelet är förlorat inom någon tid och att en överenskommelse om vapenvila och fred måste träffas. Till slut måste även detta brutala ryska anfalkskrig på Ukraina få ett slut, nu Putins förhoppningar har gått i stöpet. Trots att despotiska personer som Putin kan inte se sig själva som förlorare, lika lite som Trump i USA. Trump skyllde valförlusten på fusk, vad ska Putin skylla på? Ändå måste sannolikt även Putin om kanske några veckor göra upp med Ukrainas tuffa men samtidigt ödmjuka ledare Zelenskyj och sluta fred. Och möjligen då vinna ett visserligen svårsmält men ändå ukrainskt erkännande av Krim som rysk jämte Luhansk och Donetsk.

Har vi en sådan uppgörelse kanske under första veckan i april?

Robert Björkenvall