För mig som tysk socialdemokrat framstod Olof Palme på grund av sin karisma och politiska profil som ett slags ledstjärna med jämförbar hög ikonstatus som jag tillskrev SPD:s dåvarande ordförande Willy Brandt.

Sommaren 1985 startade Olof Palmes sista valrörelse. Själv semestrade jag i Sverige och fick chansen att närvara vid olika valmöten bl a i Södertälje och Sunne i Värmland.

Socialdemokraterna vann valet som största parti och det socialistiska blocket i riksdagen fick majoritet. Palme fortsatte att leda Sverige som statsminister.

Inristad

Efter särskilt chockartade händelser minns man livet ut vad man hade sysslat med vid just det tillfället. Det mest kända i det sammanhanget är kanske terrorattentatet mot World Trade Center i New York den 11 september 2001.

För mig gäller detta minnesfenomen även för den 28 februari 1986. Jag njöt kvällen med ett restaurangbesök på Peking-Enten-Haus i Hamburg. Nyheten om att Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i centrala Stockholm nådde mig dagen efter på söndag morgon.

Begravningskortege med Olof Palmes likkista den 15 mars 1986 i Stockholm. (Foto: Joachim Kasten)

Den 15 mars samma år reste jag till Sverige för att delta i sorgemanifestationen utanför Stockholms stadshus. Även bilden när den avlidne Palme fördes förbi i en vit likkista är sorgligt inristat i mitt långtidsminne.

(Resan till Sverige avrundade jag sedermera med en färd över Östersjön till Finland och Helsingfors. Jag tog kontrakt med Arbetarbladets dåvarande chefredaktör Alf-Erik Helsing som för nästan 39 år sedan tackade ja på frågan om tidningen var intresserad av en medarbetare i [Väst]tyskland.)

I likhet med många andra politiska observatörer tar jag numera i flera decennier vara på den trista historien som följde i kölvatten efter Olof Palmes tragiska död på Sveavägen.

Blindspår

Någon större kompetens om hur polisens utredare ska sköta ett seriöst jobb för att hitta den mordansvarige gärningsmannen har jag förstås inte.

Men ju längre utredningen pågick desto större blev irritationen om att alla tänkbara spår sedermera förföll som obevisade spekulationer eller en chefsutredares ”önsketänkande”.

Mest bekant i det avseendet är Hans Holmérs fasthållande vi det s k kurdspåret. Organiserade förövare söktes vidare inom Sydafrikas apartheidregim, bland kroatiska nationalister eller i kretsen av inhemska Palmehatare.

Bara en av många konspirationsteorier figurerade kring den våldsbenägna och högerorienterade ”basebolligan” inom Norrmalmspolisens vaktdistrikt 1.

Hållbara resultat fanns aldrig. Insikten växte att det spilldes tid och resurser.

Tre år efter mordet presenterades ändå en första huvudmisstänkt gärningsman.

I synnerhet med hjälp av Lisbeth Palmes vittnesmål dömdes den redan tidigare brottsbelastade Christer Pettersson i Stockholms tingsrätt skyldig för mordet på statsminister Palme.

I hovrätten underkändes däremot bevisläget. Pettersson frikändes och sattes på fri fot.

Jag kommer ihåg att många under den tiden närmast var lättade över att mordet möjligen ändå inte bara var en slumpmässig aktion av en ”opolitisk” narkoman eller alkis.

Bakom ett politikerattentat i Palmes klass förväntades tyngre och närmast storpolitiska motivlägen.

”Mordet på statsministern är en omvälvande händelse som krävde en omvälvande förklaring”, formulerar Jordås. Något som tydligen också styrde det polisiära arbetet under långa perioder. Men den känslan bekräftades aldrig i det reella spaningsläget.

Tvivel

Många av dessa aspekter figurerar också i Jon Jordås senaste alster.

Den officiella versionen om mordgåtan Olof Palme lyder att fallet är löst.

Det beskedet presenterades avslutningsvis under den presskonferensen som hölls av chefsåklagaren Krister Petersson i juni 2020.

Som gärningperson utpekades Stig Engström som i medierna brukar kallas för ”Skandiamannen”.

”Efter presentationen går chefsåklagaren i pension, för undersökningen läggs ner och en epok är över. Nu jobbar inte längre någon polis med att lösa Palmemordet”, skriver Jon Jordås närmast uppgivet.

Fördelen är att undersökningssekretessen hävdes. Författaren fick därmed en unik möjlighet att pröva och ta tillvara alla dokument som under flera decennier präglade den omfattande utredningen.

Jordås drivs av tvivel om sannolikheten bakom polisens slutsatser att den 2020 avlidne Engström ansvarade för mordet på Olof Palme.

Ändå ”ingen slutpunkt”, anser han och håller med åsikten att finalen snarare präglas av ett antiklimax och fiasko samt att hela utredningen under alla år bär tecken av en ”förbannelse”.

Högriskskott

Journalistens envisa och ambitiösa arbete att på nytt granska utredningsmaterialet gav resultat som sticker hål i den officiella versionen om ”Skandiamannen” som Palme-mördare.

Några juridiskt hållbara bevis läser man inte i Jordås dokumentation. Men han är ändå övertygande i sin omvärdering av redan kända faktorer.

Hans framställning bygger även på expertis som den svenska polisen vid en del tillfällen bl a fick av FBI:s professionella analysmetoder.

Faktaläget bakom brottet talar enligt meriterade utredare inom den amerikanska polisen i hög grad för en sk kaotisk gärningsman. Motsatsen vore ett väl organiserat dåd av en lejd yrkesmördare.

Bara ett belägg för den tesen är valet av den tunga Smith & Wesson Magnum-revolvern och dess hantering.

För det första framställs vapnet som alltför otympligt för ett proffs och för det andra skulle mordet ha verkställts genom att tömma hela magasinet på offret.

Gärningen på Sveavägen var enligt FBI:s övertygelse däremot ett ”högriskskott”.

Själva mordplatsen talar dessutom för att gärningspersonen var likgiltig inför risken att åka fast. Det saknades med andra ord organiserad professionalitet.

Christer A.

Jon Jordås ifrågasätter inte bara polisens indicier mot ”Skandiamannen” utan riktar på nytt ett starkt fokus på en misstänkt person som hade avskrivits av de officiella utredarna.

Hans namn uppges med Christer A. Mot honom talar enligt författaren fler belastande moment än mot den ”skyldigförklarade” Stig Engström.

Han hade figurerat i polisens utredning av flera olika skäl. Till de mest misstänkta räknas att han ägde en Magnum-revolver, var medlem i en skytteklubb, bodde i centrala Stockholm och hade endast ett motsägelsefullt alibi för mordnatten.

Den offentliga uppmaningen att lämna in sitt vapen för provskjutning följde Christer A aldrig upp. Pinsamt nog försummade polisen att kontakta honom på nytt efter ett misslyckat försök.

Vid ett senare förhör hävdade han att ha sålt revolvern till en okänd person i den kriminella sfären. Köparen kunde däremot aldig spåras.

Hans personlighetsprofil kännetecknades vidare med ”bristande impulskontroll”.

Olika vittnen ger dessutom en bild av ett slags ensamvarg utan större sociala kontaktnät.

Jordås tolkar även Mårten Palmes observationer i samband med familjens biobesök som i hög grad besvärande detaljer mot Christer A.

Sonen hade iakttagit en suspekt person vid ett skyltfönster utanför biografen Grand på Sveavägen.

Med hjälp av ett AI-genererat program kommer Jon Jordås till den bestämda åsikten att Mårten Palmes fantombild på honom i liknar Christer A men däremot inte ”Skandiamannen”.

Dessa och flera andra dubiösa mönster leder till dokumentationsjournalistens kritik om att det ”hetaste spåret” kastats bort och sedan bara otillräckligt togs upp igen.

För Chister A:s tänkbara motivläge återstår enbart spekulationer. Var han en Palmehatare eftersom han drabbades av den då införda sk valpskatten för aktiespekulationer?

Det aktuella grävandet av den frågan har sina tragiska gränser. Christer A begick självmord sommaren 2008.

Recension: Jon Jordås; Den sista boken om mordet på Olof Palme (2024); Natur & Kultur ; 174 s.