I boken profilerar skribenten sig som ett vittne till historiska skeenden. Därför är precis allt som han har antecknat att Sanna Marin har under sin politikerkarriär sagt i mer eller mindre informella diskussioner relevant källmaterial för biografin Nurmi har skrivit utan att Marin har samarbetat med honom.

Man kan förstås vara tacksam för att Nurmi inte har publicerat sin bok medan Marin fortfarande var i en aktiv politisk roll i Finland eller Sauli Niinistö Finlands president. Ett av bokens huvudteman är rätt naturligt den spänning som ofta brukar råda mellan presidenten och statsministern, i och med att gränsdragningen mellan de två institutionernas kompetensområden i Finland är kroniskt diffus. Att det fanns en viss spänning mellan Marin och Niinistö gällande utrikespolitiken och hanteringen av coronaviruspandemin är ingen nyhet. Det handlade inte om oenigheten om Finlands linje eller strategi utan om vem som får bestämma om vad.

Redan ordet statsman som jag märker mig använda när jag försöker greppa vad det är boken handlar om säger något om det sexistiska i vår politiska kultur. Själva ordet vi tenderar att använda i sådana här sammanhang förutsätter att det är en mansperson som tar den ledande rollen. Sanna Marin bröt mot invanda mönster och gjorde den politiska ledarrollen till sådan att hon själv var bekväm i den som yngre kvinna. Allt det här kommer fram mellan raderna men Nurmi verkar inte riktigt öppet kunna erkänna hur Marin moderniserade sättet att göra politik och gjorde politiken tilltalande för de unga. Det blir dock klart att Marin sågs på ett helt annat sätt av utländska journalister än hur Nurmi och hans närmaste kollegor såg på henne.

Nurmi tycks ha fått intrycket av att de utländska mediernas ytterst positiva syn på Marin berodde på att de inte var lika insatta i den finländska politikens detaljer som han själv är. Visst berömmer Nurmi Marins klarspråkighet och förmåga att kommunicera, men porträttet av Marin fastnar i detaljerna och ger inte den stora bilden av hur omvälvande hon var som fenomen i den finländska politiken framför allt under åren som statsminister mellan 2019 och 2023.

I Sanna Marin – Kapinoivan esikuvan tie huipulle som har publicerats av Into Kustannus blåser Nurmi upp motsättningen mellan presidenten och statsministern under kristida förhållanden. De stora kriserna förorsakas av coronaviruspandemin och Rysslands anfallskrig i Ukraina. Faktum är att Finland klarade sig rätt smidigt genom pandemin och in i Nato, betydligt smidigare än Sverige där det är självklart att statsministern fattar alla dagspolitiska beslut och kungen är enbart en galjonsfigur. Om relationen mellan Niinistö och Marin var reserverad på det personliga planet, är det ändå befogat att tala om stora statsmannagärningar från de båda två ledarnas sida och det är viktigt att hålla i minne att Finland inte blev lidande när dessa två utövade den makt som de hade fått av grundlagen som tillmäter både presidenten och statsministern väsentlig makt.

I det stora hela är Nurmis bok en besvikelse, alltför mycket av en sensationsjournalistisk skvallerbok. Och så länge Finland är en fungerande demokrati bör de främsta företrädarna för vår statsledning bemötas med respekt, oavsett partibok. Saklig kritik som gäller Marins politiska arv är förstås en annan sak men Nurmis bok handlar i första hand om Marin som person. Det är helt enkelt för tidigt att bedöma den fulla omfattningen av Marins politiska arv men det finns ett skriande behov på marknaden av böcker som handlar om just henne och Nurmi är förstås inte ens den enda som har slagit till med en ny bok om Marin.

Nurmis bok är något av en skandalbok men skandalen handlar inte om Marin utan om hur löst skribenten förhåller sig till pressetiska riktlinjer. Som journalist är det inte alls trevligt att läsa Nurmis avslöjanden om privata samtal. Hans försvar är glasklart, han får skriva om allt i och med att han skriver om personer som inte längre är i den politiska hetluften. Han skriver för historieböckerna och inte i ett dagspolitiskt syfte. Tyvärr är boken ett sensationssökande hastverk, ett mellanarbete under Nurmis karriär där han har skildrat politiska höjdare med ett genuint intresse av att förstå vad som får dessa höjdare att agera som de gör.

Det här är beklagligt också därför att Iltalehtis anseende i relation till konkurrenten Ilta-Sanomat har höjts under senare år och inte minst tack vare Nurmis egna personliga insatser som rapp stjärnreporter. De biografier han skrev över Antti Rinne och Sauli Niinistö i samarbete med Matti Mörttinen är ypperliga, välskrivna och respektfulla, i korthet raka motsatsen till hastverk. Man blir närmast frestad att tänka att den mer erfarna kollegan Mörttinens hjälp fick det bästa ut av Nurmi.

Nurmi skriver mycket om hur tiden som statsminister förändrade Sanna Marin i grunden. Det är förstås så att precis alla som axlar det tuffaste dagspolitiska ansvaret som finns i Finland förändras. Äktenskap slutar i skilsmässa och idealistiska politiker skolas om till pragmatiker. Men om man tänker på hur mycket av SDP:s agenda genomdrevs av regeringarna Rinne och Marin, där Sanna Marin medverkade först som kommunikations-, sedan som statsminister, ter det sig väldigt konstigt att man främst betonar hur Marins stil ändrades. Man ska inte förvänta sig för mycket av Nurmis bok när det gäller bedömningen av sakinnehållet. Det är synd för att han har lyckats bättre med det i tidigare böcker.

En störande tendens i boken är att porträttera Marin som särskilt vänsterradikal före tiden som statsminister och sedan som allt annat än radikal som statsminister. Det är ändå så att både Antti Rinne och Sanna Marin lyckades förskjuta tyngdpunkten av den politiska diskursen i Finland vänsterut. SDP tog modigt initiativet i riksdagsvalet 2019 och vann och Marin lyckades med att implementera partiets agenda. Om man nu skriver böcker där hennes festande är en av de allra största frågorna, når man inte riktigt fram till den politiska hårda kärnan av en tid som redan nu framstår som en guldålder för SDP.

Visst företrädde Marin ett visst vänstertänkande när hon slog igenom i SDP och vissa av hennes tankar, som ställningstagandet emot pälsnäringen, uppfattades som radikala men som så smånigom kom att klubbas igenom som partiets linje. Men redan när Antti Rinne blev partiordförande år 2014, med Marins stöd, är hennes linje i takt med partiledningens, som hon själv företrädde i egenskap av vice ordförande mellan 2014 och 2020.

Vissa indicier av Marins påstådda radikalism känns närmast komiska, till exempel när Nurmi lyfter fram att Marin stödde Paavo Lipponen i presidentvalets första omgång 2012, men såg en vänsterradikal Paavo Arhinmäki snarare än en rätt centristisk Pekka Haavisto som andrahandsfavorit. Som bekant var det Haavisto som tog sig till andra omgången 2012 och Marin stödde honom öppet när han väl hade gjort det. När man talar om vänsterradikalism, kan man inte riktigt jämföra Sanna Marin år 2012 eller ens 2008 med den radikala ungdomen 1968, även om en del av 1968-generationens företrädare såg Marin som någon som förde fanan vidare från deras ungdom.

Att skriva om Marins festande är inte fel i sig, frågan som gäller vad som är lämpligt beteende för en statsminister är historiskt relevant. Men tillåter man på riktigt extra mycket festande av en ung kvinnlig statsminister eller är det snarast så att varje gång en sådan statsminister festar blir det stora rubriker? Det finns de som påstår att Marins beteende skilde sig från manliga statsministrar och att män inte skulle ha kommit undan med att festa. En av Finlands hårdast festande statsministrar var Urho Kekkonen på 1950-talet och skandalpressen skrev om hans privatliv, men slutresultatet är att Kekkonen blev en av de största gestalterna i Finlands historia tack vare den i och för sig omstridda politiska gärningen och inte som alla tiders festprisse.

Nurmi noterar inte den här långa linjen i Finlands historia men faktum är att Finland inte har haft så särskilt många lika lyskraftiga ledare som Sanna Marin. Det är namn som Urho Kekkonen och Mauno Koivisto som kommer i åtanke när man tänker på hennes stjärnstatus i populärkulturen. Det finns också andra stora samtida namn som Sauli Niinistö och Li Andersson, helt unik är hon inte.

Nurmis bok Sanna Marin är en bok skriven av en reporter med stjärnstatus om en politiker med stjärnstatus. Med sin rapportering i Iltalehti och sina tidigare politiska biografier har Nurmi förtjänat sin status som en av de ledande politiska journalisterna i Finland. Med den här boken skriver han alltför mycket om sig själv som vittne till stora historiska händelser och missbrukar sin stjärnstatus, sänker den journalistiska ribban helt enkelt. Boken har enskilda briljanta avsnitt men som helhet blir man mest förbluffad av att varför behövde han skriva om privata samtal som många övriga journalister inte skulle läcka i offentligheten, åtminstone inte så här kort tid efter det skedda. Nurmi har avgjort att Marin är en historisk person och hennes tid som statsminister hör det förflutna till, men avgörandet känns förhastat och omdömet bristfälligt. En del av vad Nurmi skriver kunde ha sparats till hans memoarer och en del kunde ha blivit oskrivet.

Det är inte så att det skulle finnas något särskilt dramatiskt i själva boken, mest handlar skandalen om Nurmis journalistiska omdöme. Hoppas att han tar lärdom av den här skandalen och skriver en jämnare och mer fulländad bok nästa gång han tar itu med en politisk höjdare i Finland, oavsett vilken partibok höjdaren har. Med den här rätt karnevalistiska boken åtar sig Nurmi rollen som den finländska politiska journalismens hovnarr. Det är något annat än en bana som tidigt pekade mot att bli en finländsk motsvarighet till Bob Woodward som har skildrat otaliga amerikanska höjdare och blivit en legend i sin genre.

Recension: Lauri Nurmi, Sanna Marin – Kapinoivan esikuvan tie huipulle (2024); Into Kustannus; 300 s.