Robert Åsbackas samtidstrilogi har nått fram till hösten 2019. Sverige har åtminstone tillsvidare en regering och den avdankade författaren Erik åtminstone tillsvidare ett hem, med hund och sambo i Eskilstuna. Sitt senaste romanmanus har han slängt i sin hemsnickrade likkista bland andra övergivna manuskript – och med dem också sin författarkarriär. Lugnet är ändå bedrägligt. Livet, kärleken och döden kommer snart emellan och i mötet med en filosofisk karriärcoach tvingas Erik rannsaka sig själv. Samtidigt är samhället omkring honom allt svårare att känna igen.

Eriks letande tar honom snart till nya platser, både verkliga och mentala. Åsbacka rör sig hemvant i romanens gömda och glömda rum, bland folkhemmets sista utposter och kvarlämningar från liv och samhällen som en gång varit. Han rör sig i nedlagda industriområden och på sunkiga karaokebarer, där stammisarna fortsätter hålla hov – men också bland minnen och människor från tidigare liv, i berättarjagets egna glömda rum.

I Glömda rum lyckas Åsbacka med det som Kistmakarna, trots alla sina styrkor, inte riktigt levde upp till. Medan föregångaren stundtals var väl spretig, med bland annat ett ganska lösryckt spår om Palmemordet, är Glömda rum en lysande helhet. Handlingen är återhållsam och tempot lågmält, med en karaktäristisk dos värme och tragikomik.

Också samhällskritiken och handlingens koppling till samtidens svenska politik, som i Kistmakarna kändes något forcerad, är väl inarbetad. Olof Palme och den gamla socialdemokratin går som ett spöke genom romanen, på gamla valaffischer och dammiga bokryggar, men skär sig mot en verklighet där folkhemstanken sedan länge har bytts ut mot tomma floskler, privatiseringar och ökad osäkerhet. Den desillusionerade sossen Erik växer i Glömda rum till en symbol för den svenska socialdemokratins problem – väljaren och arbetaren som för länge sedan tappat både tron och fotfästet.

Personporträtten är överlag en av Åsbackas stora styrkor. Flera av karaktärerna i Glömda rum är bekanta från tidigare, som den enfaldiga men godhjärtade Sonja och hennes nya chef, den svårlästa och omständlige gråsossen Hoffman. Dessutom introducerar Åsbacka flera nya figurer, inte minst den egensinniga karriärcoachen Elisabeth som med sina nietzscheanska tankegångar tillför en ny spänning i trilogin.

Det är mänskliga karaktärer, ofta på samhällets baksida, vars vardag på sätt eller annat påverkas av samhällsförändringarna runt dem. Och det är just i vardagen, med alla dess problem och glädjeämnen, som Robert Åsbackas romaner tar plats. Åsbacka är ingen thrillerförfattare men hans säkra och personliga stil, kombinerad med en stor förståelse för de egna karaktärerna, gör hans böcker svåra att lägga ifrån sig. Det gäller i högsta grad också för Glömda rum. Med lika delar värme och vass satir befäster han sin position som en av våra bästa samtidsskildrare.

Recension: Robert Åsbacka, Glömda rum (2022); Schildts & Söderströms; 290 s.