Det finns någonting väldigt karnevalistiskt över ÅST:s uppsättning av Baskerville som är en lekfull föreställning med musikaliska inslag. Pjäsen parodierar många olika genrer, bland dem opera och dockteater. Den bärande performansen är Daniela Franzells rollprestation som Sherlock Holmes. Hon tar kommandot på ett övertygande sätt och leker med könsrollerna, kombinerar kvinnligt och manligt på ett sätt som understryker genus som konstruktion.

I början känns Baskerville som en kavalkad av lättsamma komiska inslag med mycket välvald musik. Förutom för huvudrollen, kvinnan som spelar Sherlock Holmes, bärs pjäsen av Lars Idmans väldesignade scenografi. Ken Ludwigs dramatisering av Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle är avsedd för fem skådespelare. ÅST har valt en kvinna i huvudrollen och de fyra övriga får alla vara Watson samt spela ett antal olika roller. Julia Korander, Monica Nyman, Samuel Karlsson och Peter Ahlqvist får byta roll närmast hela tiden i så rasande takt att det blir en uppvisning i skådespelarnas mångsidighet inom komedigenren.

Skådespelarprestationerna imponerar överlag men den röda tråden blir, säkert avsiktligt, mycket skör för en stor del av pjäsen. Man kan kanske se det hela som något slags dekonstruktion av Baskervilles hund. Deckargenren bjuder på en fast form som det blir ganska litet kvar av i komediversionen. Medan de andra karaktärerna ska mest vara komiska, är Sherlock Holmes en mångsidigare roll som Franzell har tid att fördjupa sig i på ett annat sätt än de andra skådespelarna med sina ständigt växlande roller. Ville Sandqvists regi och dramaturgi följer något slags princip av kreativt kaos, mycket underhållande sådant, tills det hela knyts ihop mot slutet och mordmysteriet får en mera framträdande roll.

Den som vill se ett gammaldags mordmysterium får antagligen inte så mycket valuta för pengarna. Visst finns där många fina gammaldagsiga kostymer och en kärna som härstammar från den brittiska deckarlitteraturen. Ken Ludwig har skapat en modern amerikansk farsversion, dock inte så att pjäsen skulle ha flyttats över till en amerikansk miljö. Hans pjäs har fått världsurpremiär 2015 på Arena Stage i Washington, D.C. Den första uppsättningen hade en man som Sherlock Holmes, medan Park Square Theatre i Saint Paul, Minnesota introducerade 2018 en kvinnlig skådespelare i huvudrollen. ÅST:s uppsättning är helt klart en version där det farsartade får övertaget och det är ett klokt val. Till sist spelar det inte så stor roll vem som är mördaren utan alla har det roligt, både skådespelarna och publiken.

Det amerikanska kommer fram i Samuel Karlssons rollprestation som Sir Henry Baskerville som närmast verkar vara en glamrockare från Texas. När det gäller musiken, är Tom Waits låtar mycket centrala, inte minst “Jersey Girl”. Musikutbudet är annars flerspråkigt förutom för att olika genrer finns representerade. Musikens roll är mycket viktig för stämningen, men på samma sätt som pjäsen inte är något typiskt mordmysterium, är den långtifrån en typisk musikal. Baskerville i ÅST:s tappning är framför allt en renodlad och mycket välgjord fars.

Recension: Ken Ludwigs Baskerville – ett fall för Sherlock Holmes (Åbo Svenska Teater)

MANUS: Ken Ludwig
ÖVERSÄTTNING: Pekka Sonck
REGI OCH DRAMATURGI: Ville Sandqvist
SCENOGRAFI: Lars Idman
KOSTYMDESIGN: Marjo Haapasalo
MASK: Milana Keskikastari, Sabina Segerström
LJUSDESIGN: Antti Niitemaa
LJUD- OCH MUSIKPLANERING: Juho Golnick, Jussi Kalliokorpi, Olli-Pekka Lepovuori, Ville Sandqvist
SCENMÄSTARE: Anette Fagerström
SCENTEKNIK: Sabina Segerström, Anniina Takala
SMINK OCH MASK: Sabina Segerström, Anniina Takala
LJUS- OCH LJUDTEKNIK: Juho Golnick, Antti Niitemaa
REKVISITA: Anette Fagerström, Svante Kotilainen
SYATELJÉ: Ellinor Hellström, Camilla Reuter, Maria Sulonen
SCENOGRAFIBYGGE: Jon Fredriksson, Juho Golnick, Niklas Grönholm, Jaakko Rajala
SUFFLI: Jenni-My Isaksson

I ROLLERNA: Daniela Franzell, Julia Korander, Monica Nyman, Samuel Karlsson, Peter Ahlqvist