Fabian Silén har siktat högt när han har skrivit pjäsen Det svarta fåret. Många av scenerna är hur underhållande som helst och de dryper av samhällssatir. Ändå är det ingen lättsam underhållning pjäsen erbjuder. Silén och regissören David Sandqvist ger prov på en massiv konstnärlig vision och levererar ett spektakel med ett sällan skådat djup. Ambitionsnivån är så hög att det uppstår en känsla i början att det här kommer antingen att bära hela vägen fram till något exceptionellt storartat eller förr eller senare falla platt för att det kanske inte går att förverkliga på scen.

Det passar på något sätt väldigt bra att just en pjäs om en tankesmedja karakteriseras av en driven vision. Fram till pausen känns pjäsen ha en fast form och en klar röd tråd. Mot slutet upplöses det hela när tankesmedjans verksamhet urartar till rena vansinnet. Pjäsens slut kännetecknas av en allt mer öronbedövande kakofoni, samtidigt som det kollektiva sammanbrottet av tankesmedjans personal skildras som i slowmotion och händelseförloppet hakar upp sig. Allt detta är medvetet och avsikten är att åskådaren ska känna sammanbrottet som en total upplevelse.

Det svarta fåret är en välregisserad katastrofpjäs där skrattet som framkallas av den skickligt vävda satiren så småningom fastnar i halsen. Mot slutet blir det ångestfyllda katastroftankar som karaktärerna ger utlopp för. Något tonas det ned med att metanivån blir allt starkare. Pjäsen når en punkt där skådespelarna spelar skådespelare som misslyckas med att iscensätta våldsamma scener på scen.

Det svarta fåret är en pjäs om personliga misslyckanden och en tankesmedja i upplösningstillstånd. En av de stora frågorna är hur man ska värdera pjäsens slut, realiseras de skyhöga ambitionerna? Porträtteras tankesmedjans kollektiva misslyckande på ett tillräckligt lyckat sätt, så att slutresultatet är att man får ett lyft av att ha sett det dramatiska haveriet?

Mitt svar är att kännedomen om den filmkonst som Roy Andersson har presterat i Sverige under senare år hjälper att förstå den här pjäsens slutparti. För att jag har lärt mig uppskatta Anderssons filmer och sugits in i deras värld, känns också det långsamma kollektiva haveriet och sammanbrottet av tankesmedjans grundargestalter, vilka spelas av Paul Holländer och Paul Olin, på sitt sätt välbekant. Pjäsen känns plötsligt inte alls kaotisk och meningslös utan hemtrevligt royanderssonsk. Det uppstår en känsla att så här ska det vara när nordisk konst är som finast och så här ska dystopin om folkhemmets sammanbrott iscensättas.

Mordet på Olof Palme är orsaken till grundandet av tankesmedjan i pjäsen. Det svarta fårets mission är att hålla Palmes demokratiska socialism vid liv efter hans frånfälle. Tankesmedjan på dekis kan således lätt tolkas som en dystopi om socialdemokratins långsamma död eller om den nordiska välfärdsstatens haveri. Det är inte bara socialdemokratin som rörelse som pjäsen lyfter fram utan också planspråket esperanto som lanserades av L.L. Zamenhof i en bok som publicerades på ryska i Warszawa år 1887 då Warszawa hörde till Tsarryssland. Fredstanken var central för Palmes politiska verksamhet och på samma sätt ville Zamenhof främja fredstanken med sitt språk som skulle göra det lättare för människorna att förstå varandra.

Det finns också intressanta referenser till Eva Dahlgren och Monika Fagerholm i pjäsen. Bella Korhonen som spelas av Eeva Putro växer upp i Tomtebo i Umeå. Valet av Umeå som familjens boningsort beror på det att Eva Dahlgren är född där. Den helsingforsiska tankesmedjans ekonomi är i uselt skick och en av orsakerna är pengarna som har satsats på författarcoachning av Monika Fagerholm på Haiko gård. Sådana populärkulturella referenser kan tolkas som hyllningar till stora konstnärer vars namn har blivit synonyma med den stora artisten eller författaren i vår samtid i Norden.

Skådespelarna gör som helhet en stark insats. Att få känslan av ett kollektivt sammanbrott kännas verklig kräver ett fint samspel av alla av dem. De har fått öva sina roller ordentligt under tiden som det inte har varit möjligt att spela framför en publik på grund av coronarestriktionerna. Det svarta fåret bjuder på vass kritik av vår samtid. Som socialdemokrat vill man gärna se pjäsen som ett varningens finger om en hotande kollektiv nedgång ifall välfärdssamhällets ideal inte hålls vid liv. Den är inte politisk på det sättet att man skulle tydligt läsa ut texten men pjäsens tendens handlar om tankeverksamhet som hakar fast och urartar. Att den grundläggande tanken är Olof Palmes demokratiska socialism är knappast en slump.

Recension: Det svarta fåret (Sirius Teatern & Teater Mestola)

MANUS: Fabian Silén
REGI: David Sandqvist
SCENOGRAFI OCH KOSTYM: Raisa Kilpeläinen
LJUS- OCH VIDEODESIGN: Tuomas Honkanen
LJUDDESIGN OCH MUSIK: Niklas Nybom

PÅ SCENEN: Paul Holländer, Edith Holmström, Willehard Korander, Paul Olin, Eeva Putro och Aksinja Lommi