Hur stora friheter har man rätt att ta sig med andras konstnärliga verk? Det är en infekterad och ständigt pågående debatt. I Finland blossade den senast upp vid julen, kring Zacharias Topelius och användningen av ordet ”Gud” i hans Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Samtidigt gick debatten varm kring den norska regissören Erik Poppes nytolkning av Vilhelm Mobergs klassiska romansvit Utvandrarna, som hade biopremiär i Sverige på juldagen. Nu har filmen om Kristina och Karl-Oskars mödosamma emigration till Nordamerika haft premiär också på de finländska biograferna – och visst går protesterna att förstå.

Det tar nämligen inte många minuter innan det blir tydligt att teamet bakom filmen har tagit sig stora konstnärliga friheter med grundmaterialet. Som förtexterna avslöjar är det här en film baserad på Mobergs böcker – varken mer eller mindre. Och någonstans är det inte bara nödvändigt utan också välkommet. Medan Mobergs böcker sträcker sig över 2000 sidor, Jan Troells 70- talsfilmatisering över två långfilmer på tre timmar vardera, har Poppe & Co valt att koka ner materialet till en enda film på knappt två och en halv timme. I de stora franchisernas tidevarv, där filmer ska dras ut, styckas och mjölkas för största möjliga vinst, är det på många sätt fräscht. Samtidigt kräver det ofrånkomligen sina offer.

I Poppes filmatisering innebär det i praktiken att många karaktärer och handlingsspår antingen slopas, slås samman, eller tar genvägar genom handlingen. Den grupp utvandrare som redan i filmens första scen lämnar Småland är också betydligt mindre. Borta är till exempel Kristinas morbror, den karismatiske frikyrkopredikanten Danjel, och Karl-Oskars bror Robert, den sönderpryglade drängen med frihetsdrömmar. En desto mer framträdande roll får istället den tidigare byhoran Ulrika, som i Tove Los högklassiga rolltolkning är just så stark men samtidigt känslig som karaktären förtjänar.

Det här är på många sätt kvinnornas film. Precis som Benny Andersson och Björn Ulvaeus i den älskade musikalen Kristina från Duvemåla låter Poppe handlingen kretsa kring Kristina, som till skillnad från Karl-Oskar är skeptisk till utvandringen och aldrig helt lyckas kapa banden hem till Sverige. Lisa Carlehed står för en lysande rollinsats, med ett kroppsspråk och minspel som ger Kristina nytt liv. Tyvärr får hon stundtals jobba i motvind, med ett något påklistrat och slarvigt manus som får hennes karaktär att framstå som rent osympatisk, utan att gå närmare in på bakgrund och förklaringar.

Av alla sidor som rivits bort ur Mobergs böcker – överlag med hyfsad framgång, ska tilläggas – saknar jag framför allt de inledande delarna, om det hårda livet hemma i Sverige och den mödosamma överfarten till Amerika. Det är visserligen fråga om några hundra sidor i en bokserie på över 2000 sidor, motsvarande 90 minuter i Troells filmer, men de är direkt avgörande för att förstå utvandrarnas situation. De ger en bild av vad de lämnar och varför de gör det, vad de saknar, eller inte saknar, i sitt nya hemland – och varför. I Poppes filmatisering ligger huvudfokuset av uppenbara skäl på tiden i Amerika, där största delen av bokserien tar plats. Tyvärr betyder det att tiden i Sverige och överfarten bara skildras överskådligt, som en nödvändig transportsträcka snarare än en viktig del av handlingen.

Kanske är det ändå orättvist att använda böckerna och de tidigare filmerna som referensram. För visst går filmen att se som något helt fristående och visst finns det mycket att imponeras av. Skådespelarprestationerna är genomgående fina, utöver de redan nämnda förtjänar Gustaf Skarsgård som Karl-Oskar ett hedersomnämnande. Vyerna är också slående vackra, framför allt med tanke på att filmen under pandemin har spelats in i Västra Götaland – inte på plats i USA. Tyvärr känns dialogen under långa stunder platt och mycket av den så starkt sammanpressade handlingen förblir skriven på näsan. Under långa stunder, då allt skruvas upp till max för att få handlingen att lyfta, känns filmen som en enda lång Volvo-reklam – en av de där med lika maffiga vyer och bakgrundsmusik och småtaffliga voice-overs.

Nej, jag tror faktiskt att filmen har mycket att vinna på jämförelsen med de tidigare, så otroligt folkkära, verken. Vill man vara cynisk kan man säkert hävda att det är den som Poppe försöker slå enkla mynt av. Själv imponeras jag ändå av den modiga nytolkningen av Mobergs böcker och försöket att föra hans berättelse vidare till en ny generation.

I de här sammanhangen finns det alltid de som vill komma dragande med originalförfattarens spöke och buktala fram den slutliga domen. Det tycker jag faktiskt mest är tröttsamt, inte minst i en så levande konstform som filmen. Däremot är det alltid fint då tolkaren på något sätt lyckas fånga originalverkets anda. Poppes försök att, precis som Moberg själv i tiderna, föra historien om Amerikaemigranterna till en ny generation är därför berömligt, trots filmens många svagheter. Låt alltså Moberg sova vidare. Hans berättelse lever vidare, i alla sina omtolkningar.

Recension: Utvandrarna – Sista brevet till Sverige (SF Studios, 2021)

Speltid: 146 min.

Regi: Erik Poppe.

Manus: Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen.

I huvudrollerna: Lisa Carlehed, Gustaf Skarsgård, Tove Lo, Kerstin Linden.