Vill man helt enkelt koppla av och inte tänka så mycket har man kommit till rätt plats när man låter sig underhållas av Svenska Teaterns stjärnspäckade gäng. Särskilt Emma Klingenberg står ut inte minst när hon i högform gör parodi på Carola Häggkvist. Det blir någonting hejdundrande roligt. Hela gänget är kompetent och de kan sin sak – det gäller också Sonia Haga, Kevin Holmström, Simon Häger, Dennis Nylund och Nina Palmgren.

Skämtmakarna bakom den outsinliga källan av frodig humor heter André Wickström och Stan Saanila. Alla skämt är inte alls bra men man skrattar också åt deras dåliga skämt. Vissa sketcher är absoluta fullträffar och sedan finns det mindre lyckade stunder. Tempot är genomgående högt och stämningen är ändå extremt uppsluppen.

Det finns en känsla att gänget bakom revyn verkligen vill visa upp flera olika delar av Svenskfinland. Att göra parodi på den åländska turismnäringen fungerar utmärkt och de österbottniska dialekterna bjuder rikligt på stoff för revyn. Man får skratta åt allt och alla i Svenskfinland och lite också åt Sverige, som i parodin på Carola.

Sedan finns det de stunder där man skrattar mot sin vilja, men det hör till. Det är så det ska vara när föreställningen är en revy. Man får lite av varje och lite till. Helheten består av en sillsallad av kortare nummer som det ska.

En viktig orsak till en så här stor satsning på en revy är att visa att man kan också i Svenskfinland. Det finns en finlandssvensk revytradition och Svenska Teatern har en lång egen tradition att återuppliva vilket nu sker på ett storstilat sätt. Visst är revy något som till en del har förpassats till lantligare scener men Svenska Teatern vänder den saken till sin fördel. Humorn i Fina pipor är till lika delar lantlig som den är helsingforsisk. Folk kommer från landsorten att se på Svenska Teaterns föreställningar och många av helsingforsborna har rötter någon annanstans. I den här revyn skrattar man lika mycket åt helsingforsbor från finare stadsdelar som man skrattar åt ålänningar, österbottningar, östnylänningar och alla andra.

När man ser Fina pipor kan man låta bli att överanalysera och bara skratta. Men när man sedan efteråt tänker på helheten, uppstår en intressant helhetsbild av Svenskfinland. Fast parodin på Carola gör att publiken skrattar åt sverigesvenskarna, är det också ett typiskt finlandssvenskt inslag. Att imitera sverigesvenska schlagerstjärnor och försöka leva upp till deras nivå är ett av de mest finlandssvenska inslag som man kan föreställa sig.

Svenska Teatern vill också visa kollegorna i Sverige att man man värnar revytraditionen som har varit särskilt stark i Sverige. André Wickström och Stan Saanila vandrar i fotspåren av sverigesvenska revymakare som Karl Gerhard och Povel Ramel. Man får hoppas att även besökare från Sverige hittar till den här föreställningen för att se hur den svenska revytraditionen förenar den gamla östra rikshalvan med det gamla moderlandet. Det är trots allt en tradition som är stark i både sin sverigesvenska såväl som i sin finlandssvenska skepnad.

Recension: Fina pipor (Svenska Teatern)

MANUS & IDÉ: André Wickström & Stan Saanila
REGI: André Wickström
KAPELLMÄSTARE: Kristian Nyman
MUSIK: Klaus Suhonen
SCENOGRAFI: Peter Ahlqvist
KOSTYM: Elina Riikonen
MASK: Tiitta Stoor
LJUD: Andreas Lönnquist
LJUS: Tobias Lönnquist
FÖRESTÄLLNINGSDRAMATURG: Kristofer Möller

PÅ SCEN: Sonia Haga, Kevin Holmström, Simon Häger, Emma Klingenberg, Dennis Nylund, Nina Palmgren