I november 1929 tar motorseglaren Draken (av Nystad) in vatten på öppet hav och krossas mot Öröbodan söder om Utö. Besättningen strandas på skäret och när stormen väl har lagt sig, 40 timmar senare, är bara sex av elva man kvar. I lots- och fyrvaktarsamhället tvåhundra meter bort kan utöborna till sist bara maktlöst följa med. Stormen omöjliggör alla räddningsoperationer.

Drakens förlisning blir en vändpunkt för sjöräddningsväsendet i Finland, som får bära hundhuvudet för olyckan. Julen 1947, när den amerikanska ångaren Park Victory passerar Utö, har en sjöräddningsstation uppförts på ön. Det blir räddningen för 38 människor, när även hon går på grund i de förrädiska vattnen. Tio stycken följer henne till botten.

I Storm knyts berättelsen om de två förlisningarna ihop, så som de gjorts på Utö i generationer. Pjäsförfattaren Hanna Åkerfelt har själv rötterna på ön och navigerar genom berättelsen med stor kunskap. Hennes intresse och engagemang för berättelsen och skärgårdens folk skiner tydligt igenom.

Det hade jag gärna sett mer av på scenen. Tyvärr känns Storm som en föreställning som vill mycket – utan att helt kunna formulera det. Alltför ofta fastnar pjäsen istället i ett enkelt återgivande av de verkliga händelserna. Framför allt i den första akten blandas agerade scener ständigt med kortare referat av händelserna kring skeppsbrotten. Två kartor, fästa vid de förlista fartygens master vid scenens kortsidor, orienterar publiken kring Utö och Åbolands skärgård. Det är fartygsnamn, datum och årtal, det är informativt men lämnar inte mycket till publikens fantasi. Särskilt inte då de dramatiserade sekvenserna blir lidande av det hackiga tempot och ibland klumpiga övergångarna, som ofta sker precis då handlingen börjar brinna till. I de bästa stunderna ger det mer intryck av en dramadokumentär än en dramapjäs – i de sämsta blir det bara övertydligt och grunt.

Det är synd. Känslan är nämligen att det hade funnits mycket att dyka djupare i, vad gäller de mänskliga erfarenheterna av skeppsbrottet. Människorna på skäret, som tvingas välja mellan att lämna sitt öde åt stormen – eller göra ett dödfött försök att ta det i egna händer. Utöbornas val mellan att vänta ut stormen, eller riskera sitt eget liv i en lika dödsdömd räddningsoperation. För att inte tala om människomötena i katastrofens kölvatten, att utan ett gemensamt språk hantera ett gemensamt trauma.

I de stunder som pjäsen snuddar vid det här, när handlingen får ta den tid och plats den behöver, brinner den stundtals till. Det är mycket tack vare skådespelarna, som genomgående gör stabila prestationer – också när motvinden piskar som mest. I synnerhet Stella Laine imponerar och skildrar både barnets oskuld och den vuxnas dödsångest lika övertygande.

I de här stunderna är Storm en både berörande och intim föreställning. Känslan förstärks av scenens läge, som en ö mitt i publiken. Tyvärr känns metrarna däremellan stundtals som ett stormigt, oöverkomligt hav.

Recension: Storm (Åbo Svenska Teater)

MANUS Hanna Åkerfelt

REGI Julian Garner

SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN Hanne Horte-Garner

LJUD- OCH LJUSDESIGN Juho Golnick

MASKDESIGN Kaija Heijari

PÅ SCENEN Jon Henriksen, Henrik Heselius, Stella Laine och Sofia Törnqvist