Även i en jämförelse med Finlands president har den tyska kollegan inga speciella rättigheter när det gäller att forma landets utrikespolitik.

Enligt den tyska författningen är det kanslern som äger ”Richtlinienkompetenz” dvs makten och ansvaret för hur förbundsrepubliken ska regeras.

I folkrättslig mening är presidenten ändå Tysklands högsta representant och har dessutom en del formella rättigheter i samband med en regeringsbildning.

Historiska skäl

För hans eller hennes relativt svaga ställning måste man söka förklaringen i de dramatiska politiska omdaningar som följde i kölvatten efter första världskrigets slut.

Under den s k Weimarrepubliken mellan 1918 och 1933 hade den folkvalde ”Reichspräsident” främst i statskriser och undantagssituationer närmast diktatoriska befogenheter.

Den respektive ämbetsinnehavarens ställning omskrivs gärna som ”Ersatzkaiser” altså en profil som påminde om tyska kejsarens herravälde.

Både ökänt och ödesdigert blev i det avseende president Paul von Hindensburgs beslut att i januari 1933 släppa fram naziledaren Adolf Hitler till rikskansler.

Den första tyska demokratin kvävdes och konsekvensen blev miljontals krigsdöda, försöket att förinta de europäiska judarna och slutligen ett Tyskland som lades i ruiner.

I den nya västtyska och den sedan 1990 med DDR förenade förbundsrepubliken tillvaratogs dessa erfarenheter även genom förfarandet att utse presidenten.

I stället för partipolitiskt laddade folkval väljs landets högsta representant av ett elektorskollegium (Bundesversammlung) sammansatt av hela förbundsdagen samt lika många delstatsrepresentanter.

Bara det avdramatiserade förfarandet medför att en förbundspresident inte äger samma politiska status som Weimarrepublikens ”Reichspräsident”.

Ordets makt

För fem år sedan valdes socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier för första gången till tysk förbundspresident. Eftersom han i den rollen representerar hela folket är medlemskapet i SPD vilande.

I särskilt minne från hans första mandatperiod är Steinmeiers insatser efter 2017 års havererade försök att bilda en s k Jamaicakoalition mellan CDU/CSU, Bündnis 90/Die Grünen och FDP.

I sega medlingsförsök lyckades han att övertyga SPD om att förnya den (bland socialdemokraterna omstridda) svart-röda regeringsalliansen under kansler Angela Merkels ledning.

Steinmeier bidrog till att lösa ett konfliktläge. Man undvek destabilisering och nyvalsdebatter.

När man säger att en tysk förbundspreseident främst har ”ordets makt” så syftar det emellertid främst på hans eller hennes möjlighet att i offentliga anföranden ge impulser för vägledande samhällsdebatter.

Det kanske mest lysande exemplet är Richard von Weizsäckers förbundsdagstal 1985 med anledning av 40-årsdagen till Hitler-rikets kapitulation.

För första gången kännetecknades den 8 maj 1945 inte längre som ett förkrossande ”nederlag” utan en dag då även Tyskland ”befriades” från nazismens människoföraktande system.

Förbundspresidenten von Weizsäckers åsikt var då fortfarande kontroversiell, men den inledde ändå ett varaktigt paradigmskifte för en seriös minneskultur särskilt under åren efter återföreningen 1990.

Samhällsdebatten ekade dessutom kraftigt när Christian Wulff som president i ett minnestal till 20-årsdagen av den nationella enheten hävdade att inte bara kristen- och judendomen är en del av Tyskland utan även islam. Utspelet tolkades som ett avståndstagande till en växande högerextremism och främlingsfientlighet.

Frank-Walter Steinmeier har (ännu) inte utmärkt sig med inlägg som möjligen även återges i den framtida historieskrivningen.

Som förbundspresident står han visserligen ovanför den partipolitiska debatten, men gränsen går när det gäller att ta ställning till Tredje rikets ondska eller antisemitiska och rasistiska dåd.

Då följer Steinmeier den socialdemokratiska traditionen.

Hans ansträngningar är ideligen fokuserade på att nagelfara högerpopulismens attityder som avser att splittra samhället genom hatiska utfall.

Under den stora koalitionen signalerade han bl a att regeringen borde föra en hårdare kamp mot högerextremismen i samhället. Att han i synnerhet inom AfD framstår som hatfigur är därför inte för intet.

Senast lämnade även coronapandemin spår på förbundspresidentens arbetsagenda. ”Der Spaziergang” dvs promenaden har förlorat sin oskuld, anmärkte han under en paneldebatt om ”hat och våld under pandemitider” i Berlin.

Han syftade då främst på att konspirationsivrare och en radikal antivaxxrörelse deklarerar oanmälda och ibland ofredliga demonstrationer med ”Spaziergänge” för att sprida paroller om ”coronadiktatur” och ”motstånd”.

I vanliga fall har Frank-Walter Steinmeier ett rykte om att agera som brobyggare, men vid tillfällen då solidariteten i samhället hotas av desinformation talar den f d diplomaten och utrikesministern ändå klarspråk.

Stor majoritet

Redan i slutfasen av CDU-kansler Merkels tid kastade Steinmeier hatten i ringen för återvalet den 13 februari. Hans kandidatur stöddes politiskt av CDU/CSU, SPD, Bündnis 90/Die Grünen och SPD. Eftersom dessa partier representerar det breda flertalet av de 1 437 elektorerna innebar själva valakten knappast några spänningsmoment. Frank-Walter Steinmeiers återval bekräftades föga överraskande av 1 045 ledamöter.

Motkandidater nominerades av vänsterpartiet Die Linke, det högerpopulistiska AfD samt det sydtyska regionalpartiet “Freie Wählervereinigung“. Under valakten i Bundesversammlung fick de tillsammans enbart 294 röster.

I förspelet till presidentvalet fick i synnerhet CDU-politikern Max Otte en viss medial uppmärksamhet. Han kastade hatten i ringen som kandidat för AfD. I vanliga fall agerar Otte som ordförande för den CDU-nära konservativa föreningen ”Werteunion”.

Att de högerpopulistiska ledarna nominerade honom är ett illa kamouflerat försök att äventyra kristdemokraternas sammanhållning samt att väcka sken av att AfD är ett ”normalt” borgerligt parti. Men skenet bedrog och Max Otte måste framöver räkna med att han utesluts ur CDU.

Frank-Walter Steinmeier är Tysklands tolfte förbundspresident och den femte som får en andra och avslutande mantatperiod på fem år.

I ett första tal inför Bundesversammlung varnade den omvalde presidenten inte minst för en hotande militär konflikt i Europa på grund av den brandfarliga krisen mellan Ryssland och Ukraina.

”Freden är ingen självklarhet, den måste alltid på nytt erövras genom hårt arbete”, sade Frank-Walter Steinmeier. Samtidigt kritiserade han med snarare odiplomatisk tydlighet det ryska agerandet i konflikten. ”Ta bort repet från Ukrainas hals”, vädjade den tyske förbundspresidenten.