Kultur
10.4.2025 16:15 ・ Uppdaterad: 10.4.2025 16:15
Recension: Eva-Stina Byggmästars En dag i Mieron väcker lusten att lämna staden bakom
Eva-Stina Byggmästars diktsamling En dag i Mieron är en förtrollande, meditativ beskrivning av konstnärslynnet och de mystiska upplevelser som präglar den ensamma vardagen långt uppe i norr.
”Vilka är egentligen oddsen?” frågar Byggmästars diktjag då hon ska skriva en dikt om kråkbär och en flock kråkor dyker upp vid husknuten. ”Vilka är egentligen oddsen?” frågar jag, som allt oftare börjat leka med tanken om ett lugnare liv utanför civilisationen, då Eva-Stina Byggmästars En dag i Mieron dyker upp på mitt bord.
Den korta tudelade diktsamlingen inleds med en tonsättande jämförelse mellan stadslivet och byn Mieron i norska Finnmark, där dikterna i boken huvudsakligen utspelar sig. I den första avdelningen av samlingen beskriver Byggmästar livet uppe i norr genom stundvis meditativa och vardagliga, stundvis vackra och poetiska dikter med genomgående fyndiga språkliga vändningar.
då jag kom tillbaka
till stugan gjorde jag
upp en brasa på stranden –
det var frånlandsvind
Då diktjaget sätter sig för att rita en karta över närområdet är det rymdbruset, inte statsbruset, som drönar på i bakgrunden. Detta faller sig naturligt, byn befinner ju sig vid universums centrum. Vid sidan om de vardagliga meditationerna växer även tankar om tid, identitet och åldrandet fram i dikterna.
Ett liv här
känns som om
det innehåller tusen livstider
tänker diktjaget, som samtidigt börjar smälta in i landskapet och upplösas. Det går inte att hålla uppe föreställningen om ett själv så långt i norr, till och med snön är för torr för att bygga något med.
I den andra avdelningen förklarar sig ett elvaårigt barn till konstnär och vandrar genom livet med sin målarlåda under armen. I en annars vacker och fantasifullt glödande svit, som tar mig från gömda himlar i pojkrummet till baksidan av månen med doften av målfärg i näsan, anar jag en nyans av konstnärlig självgodhet som delvis rycker mig ur transen jag försjunkit i under den första delen. Konstnärsbarnet sägs nämligen ha förstått något väsentligt om verkligheten som de trångsynta vuxna inte kan se.
I denna motsättning, mellan konstnären som förstår vad livet egentligen handlar om och de trångsynta vuxna, läser jag in en känsla av att se sig som lite bättre än andra. Det är inget fel på att vara människoskygg och dela med sig av de starka upplevelser som livet i universums mitt för med sig. Bara man inte samtidigt börjar intala sig att det är det enda rätta sättet att leva.
Efter att ha läst En dag i Mieron är både min vilja att bo utanför civilisationen och min uppskattning för Byggmästars fantastiska poetiska språk större än tidigare. Ifall man inte själv har möjlighet till att lämna allt bakom och bege sig ut i naturens mystiska tomhet, är En dag i Mieron nog det närmaste man kan komma.
Recension: Eva-Stina Byggmästar; En dag i Mieron (2024); Scriptum; 48 s.

Kommentarer
Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.
Mer om ämnet
Kultur
9.4.2025 14:48
Recension: Bananrepubliken Sverige – en granskning av lobbyindustrin
Kultur
8.4.2025 09:05
Herfried Münkler: Tyskland har en nyckelposition för Europas framtid
Kultur
7.4.2025 13:00
Recension: Föreningen Pohjola-Norden i Helsingfors har fått en viktig historik skriven av Pentti Peltoniemi
Kultur
27.3.2025 08:36
Werna Gerhardsen: Från Oslos fattigkvarter till statsministerfru