”Vilka är egentligen oddsen?” frågar Byggmästars diktjag då hon ska skriva en dikt om kråkbär och en flock kråkor dyker upp vid husknuten. ”Vilka är egentligen oddsen?” frågar jag, som allt oftare börjat leka med tanken om ett lugnare liv utanför civilisationen, då Eva-Stina Byggmästars En dag i Mieron dyker upp på mitt bord.

Den korta tudelade diktsamlingen inleds med en tonsättande jämförelse mellan stadslivet och byn Mieron i norska Finnmark, där dikterna i boken huvudsakligen utspelar sig. I den första avdelningen av samlingen beskriver Byggmästar livet uppe i norr genom stundvis meditativa och vardagliga, stundvis vackra och poetiska dikter med genomgående fyndiga språkliga vändningar.

då jag kom tillbaka

till stugan gjorde jag

upp en brasa på stranden –

det var frånlandsvind

Då diktjaget sätter sig för att rita en karta över närområdet är det rymdbruset, inte statsbruset, som drönar på i bakgrunden. Detta faller sig naturligt, byn befinner ju sig vid universums centrum. Vid sidan om de vardagliga meditationerna växer även tankar om tid, identitet och åldrandet fram i dikterna.

Ett liv här

känns som om

det innehåller tusen livstider

tänker diktjaget, som samtidigt börjar smälta in i landskapet och upplösas. Det går inte att hålla uppe föreställningen om ett själv så långt i norr, till och med snön är för torr för att bygga något med.

I den andra avdelningen förklarar sig ett elvaårigt barn till konstnär och vandrar genom livet med sin målarlåda under armen. I en annars vacker och fantasifullt glödande svit, som tar mig från gömda himlar i pojkrummet till baksidan av månen med doften av målfärg i näsan, anar jag en nyans av konstnärlig självgodhet som delvis rycker mig ur transen jag försjunkit i under den första delen. Konstnärsbarnet sägs nämligen ha förstått något väsentligt om verkligheten som de trångsynta vuxna inte kan se.

I denna motsättning, mellan konstnären som förstår vad livet egentligen handlar om och de trångsynta vuxna, läser jag in en känsla av att se sig som lite bättre än andra. Det är inget fel på att vara människoskygg och dela med sig av de starka upplevelser som livet i universums mitt för med sig. Bara man inte samtidigt börjar intala sig att det är det enda rätta sättet att leva.

Efter att ha läst En dag i Mieron är både min vilja att bo utanför civilisationen och min uppskattning för Byggmästars fantastiska poetiska språk större än tidigare. Ifall man inte själv har möjlighet till att lämna allt bakom och bege sig ut i naturens mystiska tomhet, är En dag i Mieron nog det närmaste man kan komma.

Recension: Eva-Stina Byggmästar; En dag i Mieron (2024); Scriptum; 48 s.